I folkhemmets efterföljd

TEATER. Uppsala stadsteater, Lilla scenen: Rann heter egentligen något annat av Staffan Göthe.

Ensemblen i Rann heter egentligen något annat i Charlotta Nylunds scenografi. Foto: Sören Vilks

Staffan Göthes nya pjäs Rann heter egentligen något annat knyter an till den tidigare dramatiken där folkhemmet framträtt i olika skepnader. Den här gången ställer sig föreställningen på den enskildes sida och människans möjligheter att finnas till i sin egen rätt. Och det i ett samhälle där lögnen och bedrägeriet har övertaget.

INGEN ANNAN DRAMATIKER har som Staffan Göthe det svenska folkhemmet under uppsikt. Så har det varit hela tiden. Alltsedan En uppstoppad hund, 1986. Bland dagens debattämnen invandring, klimat och nära relationer passar hans pjäser in som hand i handske i det sistnämnda. Det som brukar kallas människovärde är hans speciella gebit. Det han särskilt lyfter fram har att göra med varje individs möjlighet vara den hon är. Att finnas till i sin egen rätt. Var hon än befinner sig i hierarkin eller hur kantstött och tilltufsad hon än blivit av livets törnar.

Så är det också i föreställningen Rann heter egentligen något annat, som premiärvisades under helgen på Uppsala stadsteaters Lilla scen. Här är det den anspråkslösa hyggligheten som driver en människa i fördärvet. Och livsvärdena förtroende och tillit visar sig efter hand vara chimärer och inte mycket att hålla sig till. Den som vill vara hygglig får skylla sig själv. Här är det andra regler som gäller.

I SINA SENARE pjäser har Staffan Göthe mer än en gång visat på brister och svagheter hos folkhemmet och även berättat om dess gradvisa förfall. Men då har han också pekat ut områden där skillnaden mellan drömmar och verklighet varit särskilt påtaglig. Det han ofta återvänt till är, hur allt som står för inlevelse i andra, medkänsla och empati gradvis tunnats ut, utan att något annat kommit i stället. Den här gången förefaller han att ha intagit en hållning där svärtan är det mest utmärkande. Kanske som en besvärjelse som i våra yttersta tider kunde leda till en förändring.

Detta samtidigt som han visat vilken stämningsdramatiker han är. Med upplevelser som ändå lyfte fram en känslovärld, där han och publiken i en scenisk verklighet kunde mötas. Ofta då med fysiska förtecken med rörelserna och dansen tillsammans som bildade en motståndsficka, som förmådde hålla åtskilligt av allt destruktivt stången. Och det även om orden blivit allt svagare och färre allt eftersom. När även de efter hand har utarmats och förlorat sin tryckstyrka. I den här föreställningen är också avståndet mellan dem större än tidigare. En tydlig markör i det sammanhanget är att föreställningen låter rollen Rann vara stum en lång stund. Innan den inträder i sitt direkta deltagande i samspelet.

Men mest avgörande är nog ändå, att den på scenen frånvarande koreografen, märkbar enbart genom sina stamp och rytmljud från övervåningen, på slutet blir den som läggs i en kista och under gammalmodiga liturgiska uttryck förs ut från föreställningen. Möjligen är han en gudsgestalt? Om inte deltagandet i ett av dansnumren av några utvalda ur publiken ska tolkas som att dramatikern själv anser sig ha nått vägs ände i den kommunikationen. Och lämnar den uppgiften vidare till sina efterföljare. Eller är det kanske pandemins uttåg från scenkonsten, som det brokiga begravningsföljet avser att illustrera? Det vore i så fall ett inskott helt efter Staffan Göthes kynne.

KVAR PÅ BANAN blir Ranngestalten, som i Sven Björklunds eftergivna och självutplånande skepnad, efter sitt misslyckade utbrytningsförsök, återkommer starkt bandagerad till scenen. För såvitt det inte är tillståndet i samhället han då gestaltar. Petra Brylander i rollen som den temperamentsfulla Signe är denna uppgivenhets motsats. I ett expansivt utagerande, som heller inte saknar utförsgåvor i manipulationens konst av den högre skolan. David Rangborgs Tyko visar sig vara en mästare i att flyta ovanpå. Och klarar sig på så sätt helskinnad undan det mesta. Lögner och bedrägerier blir därigenom det vinnande konceptet. När folkhemmet upphört. Både som idé och praktik.

Regissören Carolina Frände har med säker blick för sina aktörers utrymme och förmåga att hitta rätt på rollernas egenart skapat en föreställning som, den aningen dystra samhällsbilden till trots, emellanåt inte saknar även upplyftande och rentav roliga inslag. Ett tänkvärt inlägg om individens rätt i dagens samhälle, att finnas på sina egna premisser och hur i så fall, har det i vilket fall blivit. Med en hel del att fundera på efteråt.

Bo-Ingvar Kollberg

Sidstycken.com

Uppsala stadsteater, Lilla scenen: Rann heter egentligen något annat av Staffan Göthe. Regi: Carolina Frände, scenograf och kostym: Charlotta Nylund, koreografikonsult: Anna Ståhl, ljus: Kalle Svensson, mask: Per Åleskog. I rollerna: Sven Björklund, Petra Brylander, Susanne Gunnersen, David Rangborg, Moa Silén och Jonas C Wahlström.