TEATER. Uppsala stadsteater: Matrixen av Hanna Nygren & Helle Rossing.
Det är inte enbart den fysiska miljön som är hotad. Även dess digitala motsvarighet rymmer risker som kan drabba oss alla. De frågorna diskuteras uttrycksfullt och med stort genomslag i pjäsen Matrixen på Uppsala stadsteater. Här befinner sig grunden för allt mänskligt umgänge, språket och verklighetsförankringen, i stöpsleven. Med imponerande insatser från de medverkande, som i alla avseenden är värda högsta beröm.
ATT SKÅDESPELARE sällan framträder som sig själva på en teaterscen ligger i genrens natur. De förvandlar sig till roller, som återger gestalter utformade i enlighet med ett på förhand skrivet manus. Men att de också kan förändra sig ytterligare ett steg, som innebär att de hamnar ännu längre bort från sina vardagliga jag, hör inte till vanligheterna.
På Uppsala stadsteater händer det i två föreställningar denna höst. I Djur som hatar människor intar de djurhamn och uppnår på så sätt en effektiv distansering till ett av vår tids mest brännande debattämnen. Det om utsattheten för vår livsmiljö och mänsklighetens chanser att överleva i en klimatutveckling som hotar att göra jorden obeboelig. .
OCKSÅ Matrixen på scenen Ettan uppehåller sig vid ett tilltagande problem. Med en pjäs om vad som sker med vår mentala miljö, när själva verklighetsförankringen är stadd i gungning. Och våra gängse verktyg för att beskriva just verkligheten förlorat i skärpa och är på väg att förlora sin användbarhet. I både utgångspunkten språket och i det politiska, vetenskapliga och sociala livet. Här är skådespelarna visserligen hela tiden närvarande på scenen. Men då underordnade sina dockor, som är de verkliga gestalterna i dramat. Med stor skicklighet framställda av Jenny Bjärkstedt.
Dessutom befinner sig föreställningen i tätposition i de alltmer uppmärksammade frågorna som också de berör oss alla. Allt från Artificiell Intelligens, Science Fiction, Virtual Reality. Till skillnaden mellan analoga och digitala världar och annat smått och gott med indisk mytologi ekande i bakgrunden. Där många unga människor i generationen Spel och Skärm trivs som fiskar i vattnet
MATRIXEN HANDLAR OM just en digital verklighet. Enligt pjäsen den enda sanna och riktiga. Vanligtvis lever vi i en illusoriskt simulerad verklighet och som fångar där. Vår strävan efter lycka är boss. Tar man det röda pillret hamnar man rätt. Det blåa får allt att fortsätta som vanligt. I Matrixen väljer Den Utvalde det röda. Allt som händer sedan, utspelas alltså i en parallellvärld, som är samtidig med vår vanliga. Den följer drömmens logik med de fysiska lagarna satta ur spel. Dockorna äger förmågan att flyga genom luften. De vanliga värdenormerna och reglerna är obsoleta. Brutaliteten tar sig dödliga uttryck. Omedelbarheten får styra och det förekommer samlag helt öppet på scenen. De hedonistiska utlevelserna är legio.
Det finns inte särskilt stor plats för vad som är rätt eller fel, ont eller gott eller någon skillnad mellan lögn och sanning i det här manuskriptet. Sådant som samvete eller känslor av skuld existerar inte heller. Det är en värld av Fake News, känslor och grupptryck får bestämma vad som är rättesnören. De förnuftsmässiga och sakliga grunderna för våra övertygelser är på väg att helt förlora sin roll i åsikts- och opinionsbildningen. Det har blivit en de flytande och oklara gränsernas tillvaro. Kanske en utveckling som vi är på väg mot, utan att vi är medvetna om vad som är på gång. Enbart det barn som förekommer i föreställningens slut representerar något hoppfullt. Men det sker med en hel del reservationer.
PLATONS GROTTLIKNELSE får tillsammans med filosofen Descartes svara för den filosofiska förankringen för pjäsens mera kunskapsteoretiska överbyggnad. Det är en infallsvinkel till pjäsen. Annars är det de hårda tagen som ofta dominerar. I detta befrielsedrama för felprogrammerade hjärnor från fångenskap till frihet. Lite då och då är det hysteriska utbrott, vrål och bröl, medan man växlar mellan grundtextens olika dimensioner. Clownspråk tillgrips emellanåt, inslag av slapstick förekommer och det är ofta inte långt till en kollektiv regression som i leken Hela havet stormar. Men så måste det nog bli, när man vrider och vänder på tillvaron och ut och in på verkligheten i ett teaterstycke, där ironierna är många och man driver med allt. Och heller inte undgår att ifrågasätta även den egna verksamheten.
Nog har man lyckats alltid i uppsåtet, att sätta problem under debatt. Det som en gång i tiden ansågs vara konstens uppgift. Högsta beröm är således på sin plats för skådespelare, dockmakare, regissör, dramatiker, scenograf och för dem som svarar för ljud och ljus till detta stycke teaterupplevelse. En gång i världen när jag var filosofilärare brukade jag fråga mina gymnasister om var, i detta nu, sängen de hade sovit i den gångna natten befann sig. Först såg de lite generade ut. Sedan började de skratta. Den frågan hade ingen ställt till dem förut. De skulle nog ha gillat den här pjäsen.
Bo-Ingvar Kollberg
Sidstycken.com
Uppsala stadsteater, scenen Ettan: Matrixen av Hanna Nygren och Helle Rossing. Regi: Helle Rossing, scenograf- och kostymdesigner: Siri Areyuna Wilhemsson, dramatiker: Hanna Nygren, ljuddesigner: Jonatan Eklund, dockmakare: Jenny Bjärkstedt, dramaturg: Marie Persson Hedenius, ljusdesigner: Jonas Nyström, videodesigner: Pontus Eklund, maskdesigner: Johanna Rönnbäck. Idé: Hampus Hallberg och Emil Brulin. Aktörer och dockspelare: Jenny Bjärkstedt, Emil Brulin, Linda Kulle, Simon Rodriguez och Jonas Österberg Nilsson.