Jelinek på hög höjd

TEATER. Uppsala stadsteater, Lilla scenen: Älskarinnorna av Elfriede Jelinek. Översättning: Aimée Delblanc, dramatisering Tom Silkeberg, regi: Anja Suša.

Uttrycksrikedomen och en väldig intensitet kännetecknar uppsättningen av Älskarinnorna. På bilden ses Moa Silén, Lolo Elwin, Natalie Sundelin och Jennifer Amaka Pettersson. Foto: Sören Vilks.

Elfriede Jelineks Älskarinnorna har ett tidlöst plan, där känslorna som bestämmer våra liv styrs av yttre tillfälligheter. Men de saknar inre motsvarigheter i något emotionellt gensvar. Det är om detta regissören Anja Sušas iscensättning på Uppsala stadsteater handlar. Det är en mörk föreställning. Men där skådespelarna och den som väglett dem gör storverk och visar vad teater på hög nivå förmår.

DET VAR PÅ DEN TIDEN man gifte sig, fick barn och det bra. Eller gifte sig, fick barn och gick under. Elfriede Jelineks roman Älskarinnorna kom 1975. Då, på den tiden, såg det ut så. Och skulle så väl göra ytterligare några decennier. Men när hon fick Nobelpriset i litteratur 2004 var revolten i full gång. Den som sedan dess har trängt tillbaka de patriarkala strukturerna med en väldig kraft.

Vad gör då regissören Anja Suša när hon nu sätter upp en dramatisering av romanen på Uppsala stadsteater? När den gamla kärnfamiljen snart har spelat ut sin roll. Och inte längre utgör en språngbräda till en bättre tillvaro. Elfriede Jelinek kan konsten att väcka förargelse. Hon lyfter fram det bruna förflutna i sitt hemland Österrike, är erotiskt vågad, presenterar feminismen i vass tappning. Hela tiden omstridd och ifrågasatt. Emellanåt höjd till skyarna, dessemellan betraktad med avsky. Älskarinnorna är en av hennes tidiga böcker.

BERÄTTARGREPPET DÄR, är en närsynt realism. Men hon har skruvat den en smula. I boken utnyttjar hon papperssidans grafiska möjligheter att peka ut betydelser och tryckpunkter. Och ironin har likheter med hur Willy Kyrklund gick till väga i t ex den samhällskritiska och flerbottnade Solange. Gliringarna är tydliga, människoteckningen enkelspårig. Men under ytan driver medvetandeströmmarna dem som deltar. På deras helt egna villkor.

Samtidigt som de är utlämnade åt varandra, åt slumpen, godtycket och tillfälligheterna. Det är inte världens ljusaste människosyn precis. Frågorna om makt och våld är aldrig långt borta. Och det gäller inte bara barnen. Återkommande teman behandlar även klass, kapitalismen och manssamhället. I det samhälle som skildras är skvallerövervakning, avundsjuka och skadegläde framträdande inslag. Där råder en centraleuropeisk variant av Jantelagen, om man så vill.

EN SÅDAN vardagsverklighet är öppet tillgänglig i romanen. Den handlar om tonåringarna Brigitte, Paula, Heinz och Erich, stannar till vid episoder under deras uppväxt. Följer deras försök att orientera sig i en påver tillvaro. Och om de drömmar och fantasier om framtiden som väcks allt eftersom tiden går. Fram till att de bildar två par. Mycket är fråga om de ideal som dåtidens veckotidningar var fyllda av, tillhörigheten till en annan, längtan efter barn och så småningom ett vackert hem. Om förhoppningarna om ett ökat välstånd och mera materiell lycka allt eftersom. Det som kanske gällde vid textens tillkomsttid.

Men det går inte att blunda för, att Tom Silkebergs dramatisering och Anja Suša som dess skickliga regissör tillsammans med scenografen Helga Bumsch går ett steg längre än förlagans författare. I cynism och misantropi. Samtidigt som den har ett mera tidlöst plan. I den här pjäsen är från början känslorna satta på sparlåga eller uteblir mer eller mindre helt. Det blir i stället vanor och konventioner eller klichéer, yta och moden som styr. Och utmärkande här är, att det yttre mönstret saknar något inre emotionellt gensvar.

MÄNNISKORNA FRAMSTÅR i stället som ett slags marionetter och styrs av sociala eller ekonomiska förutsättningar. Och fullföljer sina bestämmelser utifrån familjens status i samhället och den nivå i samhället där de har råkat bli födda. Kanske kan man tala om konsumtionsidealet drivet till sin spets. Där alla är reducerade till varor. Ett eventuellt människovärde helt lyser med sin frånvaro. I den meningen är Älskarinnorna nog en av de svartaste pjästolkningar jag sett på Uppsala stadsteater.

Anja Suša skriver i texten till programmet om svårigheterna, när teatern skall representera någon och tala i dennes ställe. Det omöjliga i detta i en pjäs av det här slaget. För så vitt det inte helt enkelt är att ge publiken delaktighet i ett pågående nu. Och det är nog den bästa karaktäristiken av hela projektet. Medan åskådarna finns på plats och skådespelarna fullföljer sina uppgifter, är det just ett nu som breder ut sig i det rum där alla befinner sig.

Och det nuet är ingenting annat än den här pjäsen. För mig själv uppstår ofta just den sortens magi. Vi är själva med i den verklighet som kommer till stånd. Och deltar med allt vad vi har av receptorer och mottagning i det som händer på scenen. Där finns delar av liv eller brottstycken som passerar förbi. Lika gärna kunde det vara våra egna och tillhöra oss själva.

DRAMATISERINGEN TAR FASTA PÅ typsituationer i de här rollernas liv, ofta i förtätad form. Sminket av Maja Mirkovic är så skickligt genomtänkt att det emellanåt är nästan omöjligt att skilja skådespelarna åt. Dockor med människoliknande utseende deltar som egna aktörer. För att visa sådant som annars skulle vara för svårt eller ovisbart. Vilket inte hindrar att fallosar förekommer. Den genomgående scendialekten hör hemma i den absurdistiska fåran. Ibland driven ett steg längre till grotesk. Egentligen handlar det samlande greppet också om ironi. Till de fyndiga detaljerna hör en vad gäller energi självförsörjande schlagermaskin. Och en benprotes som tillhygge får visa, att även det fysiska våldet hör till konceptet. Som det dessvärre fortfarande gör.

Man kunde också nämna att rollerna emellanåt delar sig själva och blir både berättare och utförare. Även generationsklyftan hör hemma i pjäsen, där den äldre generationen egentligen är helt avförd från inflytande. Även om det förekommer att den betraktar sina ätteläggar som en investering för den egna ålderdomen. Kroppsäckel och hat har, som brukligt hos Jelinek, en given plats även i det här sammanhanget. Det finns bara en av gestalterna som är i stånd till en avvikande känsla. Det är Susi, som tillhör medelklassen, och proklamerar sin medkänsla med de övrigas öden. Om det är författarens röst, är den i så fall mycket svag.

NÄRMARE BUDSKAPET kommer kanske i stället det som rollen Paula meddelar. Hon ”har bara kärlek och sig själv att ge bort”. Och det är för lite och räcker inte på långt när i ett samhälle och i en civilisation som pjäsen gestaltar. Återstår så skådespelarna i ensemblen, där utrymmet är fördelat så att alla fem har lika stora uppgifter. När de går in i och ur de olika rollerna. De är Jennifer Amaka Pettersson, Anna Carlson, Lolo Elwin, Moa Silén och Natalie Sundelin.

De gör storverk, när de fyller pjäsen med en uttrycksrikedom och en väldig intensitet, som når djupt in hos åskådarna. Det är deras kväll, helt deras kväll och självfallet även regissörens, i en föreställning, som med eftertryck visar vad teaterkonsten förmår. När den når en mycket hög och övertygande höjd. Som här.

Bo-Ingvar Kollberg

Sidstycken.com

Uppsala stadsteater, Lilla scenen: Älskarinnorna av Elfriede Jelinek, översättning: Aimée Delblanc, dramatisering: Tom Silkeberg, regi: Anja Suša, scenografi: Helga Bumsch, kostym & mask: Maja Mirkovic, kompositör & ljuddesigner: Andreas Huumonen, dramaturg: Marie Persson Hedenius, animationer: Vivien Reis, ljus: Mats Öhlin. I rollerna: Jennifer Amaka Pettersson, Anna Carlson, Lolo Elwin, Moa Silén och Natalie Sundelin.