TEATER. Uppsala stadsteater, Lilla scenen: Spegelmannen av Viktor Tjerneld. Regi: författaren.
Vad som är fakta eller fejkad verklighet hör till de uppmärksammade frågorna i dagsdebatten. På Uppsala stadsteater möts de i pjäsen Spegelmannen. Där skildras dessa ämnen utifrån vad som är journalistikens uppgift. Det har blivit en bitvis gastkramande pjäs, som genom sitt spegeltema inte heller lämnar publiken utanför.
ÄNNU EN PJÄS direkt in i hetluften. Media spetsar till för att väcka intresse och drar upp tempot för att hålla det vid liv. Den politik som är marknadsföring, tar efter och lägger sig intill. Fakta sållas, slipas, utelämnas eller grävs fram ur oanade källor. Konspiration anas där sådan inte finns.
Uppsala stadsteater ger dramat Spegelmannen, skrivet av Viktor Tjerneld och i regi av författaren. Det är pjäsen som gör allt detta synligt. Med hjälp av flera våningsplan hittar förloppet distans till skeendet som fungerar. Det är metanivåer flera gånger om. På slutet bjuds en färd upp och ner, som blir till en rent hisnande upplevelse. Det är ett skickligt och fruktbart grepp i den här uppsättningen.
MEN VAD ÄR FAKTA i journalistiska sammanhang? Kan man lita på det som står, sägs eller visas? Är det sanning bara för att det kan anses vara sakligt, konkret, och hållet i en avspänd ton? För skönlitteraturen är det inget problem. Under senare år – även i Nobelprissammanhang – har fler författare efterfrågats, som kan lyfta upp och göra reportaget till skön konst.
De som redan gjort så, ställs i förgrunden som föredömen. En Hemingway, en Kapuściński, en Svetlana Aleksijevitj. En som tog i lite extra var journalisten Claas Relotius. I tyska Der Spiegel. Men det blev alldeles fel. Ändå togs hans artiklar emot med öppen famn, de blev omtyckta, hade många läsare. Han fick åtskilliga pris för sin förmåga. Men var de ändå kanske tillkomna huvudsakligen, för att tillfredsställa, spegla och bekräfta vad mottagarna ville ha?
IDELIGA FRÅGOR. Ändå hade de artiklarna passerat den tyska veckotidningens månghövdade skara av kvalitetsgranskare. Som då var ett sextiotal. Utan problem. Tills en kollega, Juan Moreno, anade ugglor i mossen. Trots bastant motstånd. Det visade sig, att en stor del av innehållet byggde på reportern Relotius egen fantasi. Sånt kan hända i vår digitala värld. Även om man ägnar sig åt faktakoll. När så mycket finns på webben. Och ingen riktigt kan kontrollera allt. Och därmed avgöra vad som är sant eller falskt, rätt eller fel. Eller varifrån det kommer. Glöm inte trollen.
Hos Claas Relotius handlade det om Gayla Gladdis, som följde avrättningar. Där fanns intervjuer med människor som han aldrig hade träffat. Eller själv uppfunnit. Han skrev om ett medborgargarde på gränsen mellan Mexico och USA. För att stoppa flyktingar. Eller om inledningen till inbördeskriget i Syrien. Barn och kvinnor i de mest utsatta positioner. Han manipulerade mail. Och ville helst skriva i papperstidningar. Svårare då att granska.
OCH NU ÅR DET teater. Med en om filmen påminnande klippteknik. Viktor Tjerneld tar, med säker blick för vad scenen medger, fasta på de fiktiva möjligheterna för en teaterföreställning av det här slaget. Han byter spår mellan skeendenas mitt och genom att betrakta dem på håll. Kommentera, fylla i, ge flera detaljer. De tre skådespelarna växlar mellan att agera och gå in i de olika rollerna. De är Relotius själv, den misstänksamme kollegan Juan Moreno, en berättare och såväl tidningschefer som ett par av de intervjuade och några till. Förloppet återges emellanåt just så gastkramande som de skildrades i tidningen.
Att begrepp behöver definieras och ord klaras ut, har vi alltid vetat. Alltsedan Sokrates dagar. Men med det intresse för språkfilosofi som kom under mitten på 1900-talet har vi också insett, att språket används under mycket olika förhållanden. Och långt ifrån alltid i klara sammanhang. Eller kan ha olika syften. Efter vem det vänder sig till. Språkspelen varierar. Och den rena, värderingsfria och nyktert sakliga journalistiken. Finns den i dag längre? Om den alls funnits.
SÅ MYCKET FRAMKOM i Spiegelaffären, att åtskilligt i det Relotius skrivit var fejkat. Och det i en nyhetstidskrift, med största förtroende för att det som sägs är sant. För den var sådant naturligtvis förödande. Men kanske ska vi då också tillägga. Givet att de invanda, traditionella och klassiska reglerna och mallarna gäller. Det blev respass och skam. Och en uppsjö försök att ge övertrampen och det hela patologiska förklaringar. Där står vi nu. Medan journalistikens grundregler under tiden tunnats ut och dessvärre blivit lite obsoleta.
Den här föreställningen på Stadsteaterns Lilla scen har ingen bestämd åsikt i frågan. Om rätt eller fel. Men ändå hamnar den rakt inne i den verklighet där vi lever varje dag. Vem kan man egentligen lita på? I nyhetsförmedlingen, i rapporterna från krigsskådeplatserna? I intervjuer? I vad som sägs på teve eller står i tidningen? Och vad gör vi med alla de stora och vackra orden som vi omger oss och slänger oss med? Där kunde en diskussion börja. Om vad som blivit ord utan innehåll, skamlös förställning, är lögn eller rentav mest hyckleri.
GODA FÖRUTSÄTTNINGAR finns i denna pjäs. Skickligt gestaltad och med åtskillig kraft genomförd av de tre skådespelarna Emil Brulin, Rebecca Kaneld och Angelika Prick. För det goda helhetsresultatet är även scenografen Marie Moberg, ljusdesignern Anders Kjems och ansvariga för ljud och maskdesign Emil Bøll och Johanna Rönnbäck värda en särskild eloge.
Att de emellanåt starka effekterna i scenspråket dessutom balanseras av en hörbar ton av allvar, ger instuderingen ett bomärke. Som onekligen måste räknas den samtidigt både som författare och regissör ansvarige Viktor Tjerneld till godo. Det är eftertanke han vill uppnå. Den uppmaningen är väl värd att lyssna på. Så får den flerskiktade spegelmetaforen i scenografin och i pjäsen en mångtydig innebörd. Vem är det egentligen vi ser?
Bo-Ingvar Kollberg
Sidstycken.com
Uppsala stadsteater, Lilla scenen: Spegelmannen av Viktor Tjerneld, regi: författaren, scenografi & kostym: Marie Moberg, ljuddesign: Emil Bøll, ljusdesign: Anders Kjems, maskdesign: Johanna Rönnbäck. Skådespelare: Emil Brulin, Rebecca Kaneld och Angelika Prick.