Spretig mylla om tid

Teater. Uppsala stadsteater, scenen Ettan. Tid av Maria Trost och ungdomsensemblen. Regi: Maria Trost.

Under sommarlovet visar sig tiden från sin bästa sida. Vid utfärder t.ex. Bilden visar medlemmar ur ensemblen: Mia Friberg, Marianne Stålhane, Karin Allgulin och Pontus Löfgren. Foto: Maria Lilja.

Spretigheten i Uppsala stadsteaters föreställning Tid är en tillgång. På frågan om vad tid är måste man med nödvändighet uppbåda en mängd tanketrådar. När ämnet är så stort. Både teaterns Ungdomsensemble, Seniorerna och den allålderskör man samlat kan känna sig nöjda med sin allt annat än lätta bedrift.

MAN KAN SKOJA om tiden och t ex säga, ont om tid är det gott om. Eller bli lite arg på den. När den inte räcker till för allt man vill göra. Vi tänker ofta på den som det närvarande. Det som vi kallar nuet. Utöver nuet finns också det förflutna och det kommande. Vi brukar dela in tiden i  sekunder, minuter och timmar. Den kloke kyrkofadern Augustinus, om någon nu minns honom, sa: “Om ingen frågar mig, vet jag vad tiden är. Men om jag ska förklara det, vet jag det inte.”

Att tiden kan vara ett problem, har vi alla erfarenheter av. Några som funderat över de här frågorna är två hos Uppsala stadsteater verksamma grupper, Ungdomsensemblen och 70-plussarna Seniorerna. Förut har de hållit sig var och en på sin kant. Men i senvårens  föreställning med namnet Tid har de slagit ihop sina påsar.

ALLT UNDER LEDNING av teaterns dramapedagog Maria Trost. Och som om det inte räckte, har man även en åldersblandad kör. Med Anja Björck som ansvarig. Åskådligare och mera grundligt kan man knappast gå till väga. När det är de medverkandes egna tankar och erfarenheter, som fått bestämma förloppet. Kring det som handlar om tid. I vid bemärkelse.

För nog är det en hel del, som ingår i den här föreställningen. Och Maria Trost har tillsammans med bägge sina åldersgrupper gått noga till väga. Att temat är ganska abstrakt, har de löst genom att söka efter typsituationer. I stället för en sammanhängade berättelse. Vi får exempel där frågan om tiden är tillämplig. Oftast med en just pågående tidsräkning med olika markörer som hållpunkter. Det tickas en hel del. Möjligheterna att individualisera de olika rollerna blir därigenom inte så stora. Här uppträder man som en kollektiv enhet. Om än med korta solistinslag. Dansen är som vanligt en viktig del av scenspråket.

NÅGRA AV de första scenerna handlar om ett sökande efter tidens ursprung. Svaret där är en skapelseberättelse, så långt vi nu kan nå för att veta något om hur det började. Några genomskinliga tygstycken som dras för eller åt sidan avgränsar scenen för olika spelplatser. Hela pjäsen börjar med den ofta avbildade ålderstrappan i fonden. Ett fyndigt grepp för att motivera sammansättningen av åldrar. Och är en tidsangivelse så gott som någon.

Så fortsätter man, emellanåt i sagans närhet, att beta av tillfällen då tiden gör sig påmind. Väckarklockan på morgonen visar den från sin brutalaste sida. Och ger den, om man så vill, en moralisk tolkning. Sommarlovet fylls i stället av den goda tiden. En kamera i verksamhet försöker fånga och hålla fast ögonblicken. Vilket visar sig vara en omöjlighet. En fråga av den kluriga sorten är, om det man inte minns längre kan kallas verkligt. Här har Maria Trost fört sina aktörer ut på djupaste filosofiska vatten.

ATT BILDERNA FRÅN kameraseanserna hamnar i en väldig, osorterad hög och därmed i en enda väldig röra, kunde kanske vara en bild av livet i stort. Att det inte går att undvika även de allvarliga aspekterna av människolivet, när man talar om tiden, har man också varit medveten om. Åldersgränsen vid åk åtta är inte helt tagen ur luften. De smakfullt och med finess utförda grupperingarna på scenen ger tyngd och tryck åt föreställningen. Musiken på gitarr och nyckelharpa likaså. Och den spretighet som emellanåt är förknippad med framförandet, är den här gången en tillgång.

”Det blir som det blir” säger busschauffören gammelmansvist i sin halstarrighet, en smula gåtfullt, till passagerarna när han förklarar för dem att han visserligen håller tidtabellen. Men att destinationen för färden är okänd. Och det kan man ju också säga, när uppsåtet är att försöka förstå vad tiden är för något.

UNGDOMSENSEMBLEN, 70-plussarna Seniorerna och kören har all anledning att känna sig stolta när de går i mål. Säkert är de lite mera hemmastadda i de här frågorna nu. Den upplevelsen kan också publiken ta med sig hem från teatern. Lite klokare än man var innan.

Bo-Jngvar Kollberg

Sidstycken.com

Uppsala stadsteater, scenen Ettan: Tid av Maria Trost och ungdomsensemblen, Seniorerna och en kör. Regi: Maria Trost, scenografi och kostymdesign: Hanna Cecilia W Lindkvist, musikaliskt ansvarig: Anja Björck, ljusdesign: Tommy Sahlén. Medverkande: Lilja Alhaja, Jackie Säve Limander, Sandra Hagström, Signe Sepulveda Strömdahl, Pontus Löfgren, Ramon Garcia, Beatriz Miceli, Karin Allgulin, Marianne Stålhane, Tommy Lindholm, Anna Cavieses, Helga Lind, Viveka Iversen, Riley Mignell Rajasalo, Deborah Rönnquist, Mario Antonio Marquez Canto Moreira, Slobodanka Marinkovic, Göte Frid, Inga-Britt Rutberg, Miley Rafat, Birgitta Jansson, Mia Friberg.