TEATER. Uppsala stadsteater, scenen Ettan: Den fule av Marius von Mayenburg. Regi: Viktor Tjerneld. Översättning: Magnus Lindman.
Emil Brulin (t h), Asta Kamma August och Jonas Österberg Nilsson i en av pjäsens scener. Foto: Jenny Baumgartner
Uppsala stadsteaters uppsättning av pjäsen Den fule kan vara både bitsk och underhålllande. Ändå ger den ett en smula kluvet intryck. Med en första del som lyfter fram ur vår samtid väl avlyssnade frågor. Den senare delen håller en mera tveksam nivå med klichéer som sällan blir något annat än en uppräkning.
VISST FINNS DET surbollar. Men annars vill vi nog alla vara vackra. Och se glada ut. Den utseendefixerade samtiden lägger stor vikt vår yttre uppenbarelse. Och det har följder. Till de vanligast förekommande, och ibland uppmärksammade, hör att skönhetsidealen skapar en viss likformighet.
Detta har den tyske dramatikern Marius von Mayenburg tagit fasta på i sin pjäs Den fule. Vad händer när alla individuella särdrag tonas ner eller helt försvinner? Frågar han sig med pjästexten. Vad sker när anpassningsförmågan får oss att helt ge upp oss själva och gör oss intill förblandning lika? Leder det till en jag-förlust? Och i vilken utsträckning är skönheten något relativt.
I regi av Viktor Tjerneld ger Uppsala stadsteater pjäsen på sin scen Ettan. Med hjälp av plastikoperationer bygger man här om människor och korrigerar naturen på löpande band. Kirurgen blir skulptör, eller konstnär om man så vill. För den som på så sätt får ett nytt ansikte, väntar ett helt nytt och spännande liv. Inte minst inom karriärens och lustens områden. Men inte bara där.
DEN FULE ÄR en föreställning med både fåfänga, narcissism och samhällssatir. Dessutom handlar den om det sociala trycket. Och vad det kan ställa till med. Men är också ett drama om självbedrägerier och livslögn. Viktor Tjerneld har av pjäspartituret skapat en komedi. Som i sina bästa stunder både bits och kan väcka munterhet. I bakgrunden kan man givetvis skymta Mammon. Den gud som kapat åt sig så mycket av vårt livsutrymme.
Emil Brulin gör huvudgestalten Lette, en kreativ och påhittig ingenjör, vars uppfinning inom elektroniken leder över till det där med skönhet. Det är bara det, att hans eget utseende rimmar dåligt med marknadsföringen. Och så sätter den igång, den med absurdism uppblandade farskarusellen. Även tvetydigheter ingår. Där kan också en vanlig stickkontakt och ett vägguttag rymmas.
I utformningen spänner Den fule över ett vitt fält av person- och samhällsfrågor. Med allt från vår identitet till vad vi menar när vi säger att något är autentiskt. Likaså hur tillgång kommunicerar med efterfrågan och avgör företeelsers prisnivå. Dessutom utgör självkänslans koppling till utseendet ytterligare ett spår.
NÄR FÖRESTÄLLNINGEN släpper sin bräckliga men ändå igenkännliga verklighetskontakt och fullt ut anträder absurdismens domäner uppstår problemen i den här iscensättningen. Absurdismen är ett osäkert verktyg för vad som väl är tänkt som en diskussionspjäs. Om än i en egen dimension. Med utlevelse, avundsjuka, rivalitet och lögner. En pjäs, som den här, som i så stor utsträckning litar till klichéer får svårt att komma över den nivån. Stort mycket mer än en uppräkning av i och för sig dråpliga episoder blir det inte.
I synnerhet är det så i den senare delen. Kanske roligt och underhållande för stunden. I det tempofyllda framförandet. Ändå är det här som de riktigt brännande frågorna borde finnas. Där vilsenheten i förlagan dock dominerar. Och i utförandet mest skapar förvirring. Annars hade det kunnat bli en föreställning där många säkert skulle känna igen sig. I umgänget med det egna jaget. Där vi själva ofta befinner oss.
Den möjligheten att spegla sig uteblir. En annan sak är förstås att ifall världen var beskaffad så, att alla såg likadana ut. Vad tråkigt det skulle bli i så fall.
Bo-Ingvar Kollberg
Sidstycken.com
Uppsala stadsteater, lilla scenen: Den fule av Marius von Mayenburg. Regi: Viktor Tjerneld, översättning: Magnus Lindman, scenografi & kostymdesign: Marie Moberg, komposition: Daniel Fogh, dramaturg: Marie Persson Hedenius, ljusdesign: Anders Ekman, maskdesign: Matilda Bragner. I rollerna: Agnes Kamma August, Emil Brulin, Tomas Tjerneld och Jonas Österberg Nilsson.