Jon Fosse tog priset

UR KULTURLIVET. Konst i Oslo: Munchmuseet, Astrup Fearnley Museet och Nasjonalmuseet.

Det nya Munchmuseet i Oslo stod färdigt 2021 och är ritat av arkitekterna Juan Herreros, och Jens Richters. Foto: Ingegerd Herrmann.

Författaren Jon Fosse tog priset och tilldelades den finaste utmärkelsen. Men den uppmärksamheten borde också komma Oslos konstvärld till del. Allra helst som man har både det ståtliga Munchmuseet, det inte minst lika djärva Astrup Fearnley Museet och det väldiga Nasjonalmuseet. Alla tre har utställningar, som räcker till ett flera dagars variationsrikt uppehåll.

ÄR I OSLO samma dagar som Jon Fosse tilldelas Nobelpriset i litteratur. Hos norrmännen verkar utmärkelsen tas mede knusende ro. Norlis bokhandel vid Karl Johan plockar fram pocketböckerna med pjäser och några prosaböcker från senare år. Expediten är påfallande behärskad, när han pekar ut presentationen. Utan några vidare krusiduller.

Nog har Norge andra betydande författare som Dag Solstad, Jan Kjaerstad. Per Petterson och Vigdis Hjorth. Men Jon Fosse är naturligtvis den störste. Ett Litteraturpris till honom har stått på min önskelista sedan länge. Klart att lyckokänslorna infinner sig.

MEN INVÅNARNA I OSLO har onekligen också annat att vara stolta över. Den här gången är tre museer resmålet. Det nya Munchmuseet, 13 våningar högt och invigt i oktober 2021. Tre våningar är helt vigda åt konstnärens verk. Här finns målningar, teckningar, träsnitt och fotografier. Lämpligast börjar man på fjärde våningen, som ger en omfattande helhetsbild av konstnärens verk.

Här finns givetvis många av de mest kända verken men också åtskilliga, som innebär nya bekantskaper. Olika teman ger infallsvinklar till Nordens kanske viktigaste konstnärskap. Oändlig, heter ett av dem, med kärleken i olika skepnader som huvudmotiv. Den kraft som enligt Munch aldrig släpper sitt tag om oss.

MÅLNINGEN KYSS från 1897, återkommer i olika varianter. Aska synliggör den ur en annan aspekt. Liksom Vampyr (1928), där blodet rinner över mannens ansikte. Bildberättelsen Alfa och Omega skildrar en av våra urkrafter ur ett livslångt perspektiv. Likaså är Döden ett eget ämne. Här finns även en av mina personliga favoriter, Det syke barn, som oljemålningen från 1927 heter. De starka färgerna liksom det från symbolism och expressionism hämtade formspråket och gestaltningen återkommer hela utställningen igenom.

Alltsammans filtrerat genom det känslomässiga förhållandet till det mesta i denne målargigants föreställningsvärld. När han avbildar de många gånger från ett inre landskap hämtade motiven. Egna våningar har också träsnittet i Munchs produktion och de stora monumentalproduktionerna, en gång tillkomna för Oslos universitet. En särskild eloge är också utställningstexterna värda. Innehållsmässigt välformulerade som de är och som finns vid de flesta verken.

ASTRUP FEARNLEY MUSEET, beläget på den yttersta udden av Tjuvholmen, nedanför Aker Brygge, uppmärksammar under 2023 sitt eget 30-årsjubileum. Med rubriken Before Tomorrow visar man i de två arkitektoniskt djärvt utformade byggnaderna hundratalet verk ur de egna samlingarna. Där finns exempel från många idag internationellt välkända konstnärer.

Den inhemska norska närvaron är visserligen påtaglig. Ändå innebär en hel del av den utställda verken återseenden med många namn, som de senaste decennierna varit med och format vad vi menar med konst. Damien Hirst, Jeff Koons och Elmgren & Dragset för att nämna några.

DET HAR BLIVIT en visning, som mera sammanfattar vad som hänt än pekar framåt. Ändå ger den en klar bild av hur mycket som ägt rum under de år museet funnits. Och vilka som bidragit till att omdefiniera och sudda ut gränserna mellan konst och det som tidigare hänfördes till andra kategorier av kreativ verksamhet. När t ex film, video och performance vidgat de samtida synsätten. Och allt detta finns nu samlat på ett ställe.

 Även om de flesta konstnärerna är företrädda med enbart ett eller några verk är det inte svårt att se vilka krafter av förändring som ryms hos bl a Klara Walkers silhuetter över en hel vägg, Ida Ekblads pastosa Steel Mutant Smelted Girls, Sigmar Polkes utspädda färger i Apparizione, som har tycke av rorschachtest eller Bruce Naumans rinnande Venice Fountains, som utspelas i tvättställ. I alltsammans återfinns allt heterogent i form och teknik, som vuxit fram och överskrider dagens omöjliga gränser mellan etnicitet, kön eller identiteter. Och egentligen allt. Det som är en förutsättning för vår tids utbredda vilsenhet och kanske också frihet.

I DET NYA och monumentala, väldiga Nasjonalmuseet visas i Lyshallen målningar, mestadels i olja, av Harriet Backer. Hon hör till de kvinnliga konstnärer som förbisetts av eftervärlden. Hon levde mellan åren 1845 och 1932. Nu får hon en heltäckande utställning med porträtt, interiörer, landskap, kyrkoliv och stilleben. Det är inalles ett 80-tal verk och porträtten är väl företrädda. Influenserna från impressionismen hör till det lite osmälta. Interiörerna är av det slag som idag ersatts av fotografiet.

Ändå visar de senare Harriet Backer från hennes bästa sida. Särskilt när hon låter en del av det avbildade stanna vid antydningar runt det centralt fokuserade. Blått interiör (1883) var målningen, som svarade för hennes genombrott som konstnär. Där framträder både de stämningar och den atmosfär som borde ha utsikter att ge en hel del också till en nutida publik.

Bo-Ingvar Kollberg

Sidstycken.com