TEATER. Uppsala stadsteater, Lilla scenen: Dottern av Lena Andersson. Dramatisering och regi: Karin Parrot Jonzon.
Visst kan man ha ett och annat att invända mot innehållet i Lena Anderssons pjäs Dotter, som nu visas på Uppsala stadsteater. Somt i det som brukar kallas Folkhemmet, fanns där inte ens. Annat har sopats bort under tidens gång. Ändå ger föreställningen en hel del att känna igen sig och leva sig in i.
DET ÄR svårt att säga hur ofta man möter någon som säger ”Det var bättre förr”. Men nog är det mera vanligt idag än för en del år sedan. Att det blivit svårare att leva i vårt samhälle är en erfarenhet som många delar. En som haft uppsikt över denna utveckling är Lena Andersson. De bägge romanerna av hennes hand, Sveas son och Dottern, skildrar hur det har gått till.
Själv var hon från början en lovande elitskidåkare. Men sadlade om till författare och debattör. Nu har Karin Parrot-Jonzon, som också är uppsättningens regissör, dramatiserat böckerna till en helaftonsföreställning med namnet Dottern.
DET ÄR EN PJÄS om folkhemmet. Men också ett drama om det egna ansvaret för våra liv, personlig satsning och utveckling. Handlingen återger en av många delad dröm, som nästan gick i uppfyllelse. Innan den hamnade i baklås. En gång trodde man att den sociala ingenjörskonsten, där man höll sig till det som gick att mäta och väga, skulle leda till en kollektiv gemenskap och allmän trivsel. Som Per Albin Hansson i början av skeendet menade. Riktigt så blev det nu inte. Inte var det så enkelt heller, som man hade föreställt sig.
Var det ideologin som inte räckte till? Eller berodde det på människorna? Den frågan ställdes i romanerna. Och den finns också med som en av flera underströmmar i den här iscensättningen. I en av Nina Fransson utförd scenografi har man skapat en simultanscen med miljöer som växlar alltefter händelsernas krav. Köket är navet i familjen Johanssons liv. Alldeles intill finns verkstad, soffgrupp och inte minst en bil för pappa Ragnars transporter av dottern Elsa till träning och skidtävlingar.
ALLT SMIDIGT OCH FINURLIGT uttänkt och illusoriskt genomfört. För en pjäs, som flyttar runt i både tid och rum. Och som alltid när Lena Andersson varit i farten, innehåller händelser från åtskilliga livets skiften. Det mesta dessutom tryfferat av kommentarer och skarpt formulerade invändningar. Som vi känner från hennes debattinlägg i olika ämnen. Att en föreställning med det innehållet knappast får sin puls av någon särskilt uttalad dramaturgisk motor ligger i sakens natur.
Ändå är det här en instudering som ger publiken åtskilligt att känna igen sig och leva sig in i. Det gäller givetvis huvudpersonen Elsa. Som får sägas vara ett i hög grad representativt människoöde för hur livet under förra århundradets senare del kunde gestalta sig. Helt eller delvis. Även om dagens 70-plussare blir extra gynnade. I periodens början visste i alla fall de allra flesta ungefär. Vilka värden och dygder som fanns att förlita sig på. I allt från uppfostran, skola, och yrkesval till familjebildning sedan. Och vilka roller som gällde för respektive stadium. Det mesta av detta är, som bekant, i dag bortsopat. Vi vet inte längre ens vem vi ska fråga i vår vilsenhet och rådvillhet.
LENA ANDERSSONS PJÄS VISAR PÅ förloppet, ställer frågor men levererar inte några svar. Ändå är det inte någon uppgiven föreställning, som regissören Karin Parrot Jonzon och hennes skådespelare kommer med. Snarare manar den till eftertanke och ifrågasättande. Och kanske även medvetenhet i våra egna liv. Hur mycket av det som nyss var det allmänt accepterade och giltiga, men nu övergivna, som i olika former fortsätter att styra åtskilligt. Men också vilka landvinningar som ändå uppnåtts. Antingen det gäller demokrati, könsfrågor, diskriminering, vår rätt till egna liv och annat, som lätt glöms bort när folkhemmets naiva samhällssyn debatteras.
Låt vara att iscensättningens roller blivit en smula stereotypa. När deras främsta uppgift mera blir att vara renodlingar av förhållningssätt än människor i all sin motsägelsefulla mångfald. Ändå har skådespelarna, var och en på sitt håll, hittat fram till verkningsfulla gestaltningar. Som det inte är svårt att ta till sig. Malin Tengvard som huvudpersonen Elsa kommer vi särskilt nära. I hennes långa klyvnad mellan omgivningens krav och vad hon själv vill med sitt liv. Jakob Fahlstedts pappa Ragnar, som emellanåt pratar som en gammaldags politruck, kan till slut inte dölja hur de dubbla budskapen blivit hans främsta grepp, att bemästra tillvaron.
I ROLLEN SOM ELISABET fäster man sig särskilt vid Åsa Forsblad Morisses undergivenhet i hustrurollen. Som inte tillåter ens hennes djupaste drömmar. Av brodern Eriks revolt mot ett auktoritärt och av andra förordat liv, har dramatiseringen kanske inte så mycket att visa. En del av detta tar Emil Brulin dock igen när han dubblerar i rollen som amerikansk gästpappa. Och man tackar och tar gärna emot Anna Carlson, när hon tar för sig. Antingen som självmedveten jänkare eller, liksom på trots, fyller sin del av scenen med påtaglig närvaro. Fastän samhällsutvecklingen egentligen lämnat henne bakom sig.
Visst kan man tycka annorlunda och ha invändningar mot ett och annat under föreställningens gång. Men så är det med all bra teater.
Bo-Ingvar Kollberg
Sidstycken.com
Uppsala stadsteater, Lilla scenen: Dottern. Dramatisering av Lena Anderssons romaner Sveas son och Dottern av Karin Parrot Jonzon. Regi: Karin Parrot Jonzon. Scenografi och kostym: Nina Fransson, komposition: Kristoffer Jonzon, dramaturg: Marie Persson Hedenius, ljus och videodesign: Pontus Eklund, maskdesign: Matilda Bragner. I rollerna: Emil Brulin, Anna Carlson, Jakob Fahlstedt, Åsa Forsblad Morisse och Malin Tengvard.