TEATER. Uppsala stadsteater, Stora scenen: Professor Bernhardi av Arthur Schnitzler. Översättning Gustaf Linden (från 1914), Bearbetning och dramaturgi: Joakim Sten (från 2023), Regi: Carolina Frände.
Var någon annanstans än i Uppsala går diskussionens vågor lika höga som i Carolina Frändes uppsättning på Uppsala stadsteater av Arthur Schnitzlers pjäs Professor Bernhardi. Här finns såväl det akademiska livet representerat som landets kyrkliga centrum. Och skvallret som surrar i närmiljö lite här och var. Det är en föreställning där skådespelarna befinner sig på höjden av sin förmåga , orden står i centrum och har fått bestämma utformningen. Det ryms mycket att diskutera efteråt.
DET ÄR MYCKET som surrar runt i dagens värld. Som det alltid har gjort. Skillnaden mot förr är tillkomsten av sociala medier. Somliga klarar sig. Andra råkar illa ut. Den primitiva avundsjukan består. Nytt är i så fall namnet på den som blir utstött. Cancelled. Med ett lån från datorernas värld.
Det fanns inte på Arthur Schnitzlers tid. Och det förra sekelskiftets kultiverade Donaumonarki och för en stormakt, med en mångkulturell och betydligt större andel själar än dagens anpassade huvudstad Wien. Där levde han, var läkare och blev föregångare till både den inre monologen och till Sigmund Freud. Han innehade också positionen som sin tids mest spelade dramatiker. Kanske för att teaterpubliken kände igen sig. Samtidigt fanns på annat håll Ibsen. Med livslögnens plats i våra liv. Även Anton Tjechov, som ägnade sig åt vårt outrotliga behov av illusioner.
DET ÄR INTE ALLTID som man får se en hel medicinsk fakultet på en teaterscen. Men det händer i Schnitzlers drama Professor Bernhardi, som nu ges på Uppsala stadsteaters Stora scen. Huvudpersonen här, med samma namn som teaterpjäsen, är framgångsrik i sitt värv. Och har därför fiender som ser på honom med misshag och förminskande ögon. Och han blir ett enkelt offer för den primitiva avunden. Och andra dolda motiv. Vilka de nu kan vara. I varje fall väcker det bestörtning, när en kvinnlig präst, lite anakronistiskt, hindras från att ge en döende patient sista smörjelsen, nåd och avlösning i livets slutfas.
Den på förnuft troende läkaren tummar visserligen lite på sin plikt mot vetenskap och beprövad erfarenhet när han låter empatin avgöra om kvinnan ska berövas den euforiska upplevelsen i sin sista tid i livets slutskede. I lyckliga feberdrömmar. Vilket hon skulle göra om en katolsk svartrock uppenbarade sig. Prästen hindras i sitt kall och ämbetsutövning av den auktoritäre professorn. Men, vilket händer ibland, saken läcker ut. Det blir skandal av alltsammans. Två oförenliga plikter kolliderar.
DET HÄR ÄR EN PJÄS om utsatthet och ensamhet. Om opinioner, vindflöjlar och opportunism. Om att gå mot strömmen. Ett livsfarligt tilltag, som bekant, också i dagens samhälle. Det sker också mot en bakgrund av gryende fascism. Eftersom Bernhardi är jude, i synnerhet ett drama om antisemitismen, som sticker upp sitt tryne. Den som vi efter Förintelsen borde vara befriade från. För gott. Men inte är det. Det var ett tag sedan scenkonsten var lika dagsaktuell i sin samtid. Nu är det Uppsala stadsteater som har initiativet. De tidigare pjäserna under hösten, Den dumme och Dottern, kan kanske ses som förelöpare. Tillfällen då civilkuraget satts på prov.
Men det har också blivit en föreställning, där ordet och texten kommer till heders igen. Nu gäller det för publiken att lyssna och vara uppmärksam alla tre akterna igenom. I förlängningen finns givetvis spelet om syndabockar, familjemönstret hemmavid, som alla får delta i. Med eller mot sin vilja. Lika gärna kan man tala om en kraftmätning mellan religion och vetenskap. Mera Uppsala går det inte att uppbåda. Alla minns den i dag bortglömde Ingemar Hedenius. Regissören Carolina Frände är på hugget och har alla dessa möjliga tolkningar i åtanke.
MEN ALLRA MEST lägger hon tyngdpunkten vid det sociala spelet och karriärdramat i stycket. Och där ingår nog det mesta, som kan förekomma när människor, här begränsat till det verbala, råkar i luven på varandra. Kanske allra mest märks dock de allra lägsta drifterna. Och hur primitivt tänkandet kan bli, när uppnådd status med de egna privilegierna står på spel. Egenintresset florerar. Hur mycket som döljs eller kamoufleras, förpassas till projektioner. Eller på annat sätt hålls undan. För att ingen ska kunna upptäcka de verkliga bevekelsegrunderna eller motiven. Kanske uppehåller de sig också i det omedvetnas skrymslen. Det är sällan teaterns stora scen känns så stor som den här gången. Men så är det mycket som ska få plats.
Scenografen Karl Svensson har säkert funderat om något alls ska plockas fram och exponeras. Med tanke på allt som människor kan ta sig till och är i stånd till. Eller förmår. Nöjer sig med att vrida lite på skärmarna. Det räcker med en enda tanke för att inse trängselns vidd och undra hur skådespelarna själva ska få plats. Av möjliga lösningar har Svensson valt den allra bästa. Vilken det är ska inte avslöjas här. För den skarpsynte är scenen nog ändå trångbodd. Om alla i publiken skulle lämna sina bidrag, bleve det ännu mera ont om utrymme.
VAR NÅGON ANNANSTANS än i Uppsala går diskussionens vågor lika höga? I allt från disputationer till skvallret eller förtalet om någon misshaglig? Skillnaden är inte stor mellan förra sekelskiftets Wien och den nybyggda Södra staden. Som ännu inte finns. Och var annanstans om inte här? Uppsala stadsteater ser Uppsala i ett helhetsperspektiv. Det är bara att ge sig dit och stilla nyfikenheten. Sociala medier, som detta, är med.
Kanske är det teaterchefens närvaro på scenen som har förhindrat det totala kaoset. Publiken får hålla till godo med sitt eget inre. Petra Brylander i rollen som professor Cyprian anger i sitt CV, att hon har ett förflutet som just teaterdirektör. Ett av de många ironiska nålsticken. Annars är det den till Uppsalascenen återvändande ensemblemedlemmen Robin Kellers Bernhardi, professor och klinikchef, som får dra det tyngsta lasset. Och som han gör det! Från början eftergiven och lite akademiskt förvirrad över uppståndelsen. Sedan får han desto mera slagkraft i sitt verbala och temperamentsfulla självförsvar.
EN KRUMELUR FÖR SIG är Jonas Kruses professor Schreimann som avancerar (uppåt eller nedåt?) och blir sjukvårdsminister Flint. Styv i både ryggen och sin allmänna utstrålning. Hal som en ål. Det är inte svårt att se var han hämtat sin inspiration. Dubblerar gör också Moa Silén. Så totalt utan mänsklig utstrålning, mest lik en robot styrd av AI. Neutral intill utplåning, är hon som expeditionschefen Winkler. Med mobiltelefonen redo. I denna iscensättning där alla skådespelarna vistas på högsta möjliga nivå. Vilken av sina roller de för tillfället än befinner sig i. Gloria Tapia gör en triad som syster, professor och journalist.
Om någon intar en plats för sig är det Birthe Wingren i den roll där hon gör pastorn. Snäll och vänlig och fylld av den kristna människokärleken går det inte att reta upp sig på något enda i hennes rollgestaltning. Ändå heter hon inte Jansson utan står för ett budskap helt utan brasklappar eller med någon ansats till ironi. Henne är det lätt att gilla. Den gamla humanismen finns också med. Den som en gång bestämde också arbetarrörelsens bildningsideal. Värre beställt är det med fascismen. Dess förespråkare blir alltmer högljudda under skeendets gång. Carolina Frände har god uppsikt över den riktigt stora faran i samhället just nu.
OPINIONER KAN IBLAND växla med blixtens hastighet och det gör de också här. Två månader räcker. Till en början är föreställningen lågmäld i flera bemärkelser. Kanske skulle skådespelarna där ha flyttats närmare rampen. Så hade hörbarheten blivit bättre. Eller varför inte använda mikrofoner? Till föreställningens alla samtidiga motiv hör även förhållandet mellan sanning och rättvisa. Frågan till publiken vart den borgerliga humanismen eller den kristet liberala övertygelsen har tagit vägen. Hur sanning och illusion sällan uppträder var för sig utan mest parvis. Determinism ställs mot viljans frihet. I tankens riktning finns även fenomenen medlöperi, socialt tryck och just civilkurage. För så vitt iscensättningen inte uppehåller sig vid det enskilda, goda livet, lugn och trygghet. I det egna närområdet. Utan inblandning i allt världens elände.
Professor Bernhardi är en pjäs om alla och envar. För oss alla och envar. Om hur vissa förlopp borde stoppas innan de har gått för långt. Ändå aldrig med något entydigt budskap. Slutet är öppet. Kanske är det Carolina Frändes budskap. Att ingenting är slutgiltigt. Även om livet är ändligt och den tid vi har på oss är begränsad. En tanke så god som någon. Fast snäppet bättre. Om vi ska vara ärliga.
Bo-Ingvar Kollberg
Sidstycken.com
Uppsala stadsteater, Stora scenen: Professor Bernhardi av Arthur Schnitzler. Översättning: Gustaf Linden. Bearbetning: Joakim Sten, regi: Carolina Frände, scenografi och ljus: Karl Svensson, kostym: Kajsa Larsson, mask: Sigrid Nathorst-Windahl. I rollerna: Petra Brylander, Karin Foladi, Robin Keller, Jonas Kruse, Olle Roberg, Simon Rodriguez, Moa Silén, Gloria Tapia och Birthe Wingren.