BOKEN. Horace Engdahl: Spårvagnsresor med Mr Hume (Albert Bonniers förlag)
Dags att kalla hem Horace Engdahl! Foto: Fredrik Hjerling
Med hjälp av den skotske filosofen David Hume klär Horace Engdahl många tankar i nyaste snitt i sin essäbok Spårvagnsresor med Mr Hume. Vill man ha en fin selfie är det bara att sätta igång.
TILL EN BÖRJAN tycks den vara lite hotfull, historien som Horace Engdahl berättar i sin bok Spårvagnsresor med Mr Hume. Det är ombord på en spårvagn, en ung människa med rakad hjässa, tatueringar, nitar i jackan och killerboots kommer fram till honom. Kanske kan greppen i närstridsteknik från tolkskolan i Uppsala komma till användning? Nästa lika fort får de ögonkontakt: ”Får jag ta en selfie med dig?”
Nog är det ett sådant möte det handlar om varje gång vi läser en bok. Efteråt har vi påverkats. I minnet står vi där båda. Bokens författare och läsaren. Gränserna mellan är nog lite vaga. Termen från mobiltelefonernas värld beskriver ganska väl vad det handlar om. Och avtrycken är nog ganska ömsesidiga.
NÄR JAG LÄSTE FILOSOFI för Ingemar Hedenius, brukade denne om David Hume säga, att han hade det besvärligt i början. Men att det redde upp sig. Om jaget, hade Hume själv en teori att det bestod av en knippa impressioner (”a bundle of perceptions”). På dagens modetema om identitet hade han alltså ett eget svar.
Lyssnar man till Hume kunde hans beskrivning också passa väldigt bra in på Horace Engdahls egen bok. Man kan också kalla den för essäer. Den är bildande och lärd som man kan vänta sig, en lärobok i livskonst går också att säga. Men det gäller att läsa uppmärksamt. Särskilt undertexten. Lite här ock var är den rena dynamiten.
TANKEGÅNGARNA hos Engdahl, allt han fäster uppmärksamheten på, tonen, den intellektuella hållningen. Allt det där har blivit bristvara i vår tid. Här finns idéer, människokunskap, perspektiv från oväntade håll, som ger en lite annorlunda belysning än den vanliga. Tyngdpunkten ligger hos det franska kulturlivet. Dit är även blickarna många, särskilt till upplysningens århundrade, 1700-talet. Då Paris blev den europeiska kulturhuvudstad man varit sedan dess.
Men på samma gång får också den skotske filosofen finna sig i att framträda i en klädedräkt av allra nyaste snitt. Också till att ge vår tids frågor en smula balans som ofta saknas lämpar sig hans tankar Det är nog den viktigaste poängen i den här boken. Även om utförligheten med detaljer emellanåt kan göra den lite tungläst.
Svenske Gustaf Philip Creutz, författaren till den av alla litteraturstudenter en gång lästa Atis och Camilla, hör till dem som grävs fram ur gömmorna. Han hade ett sätt att leva som nog inte förekommer längre. Så kan man fästa blicken snart sagt överallt i Spårvagnsboken och hitta impulser och stimulans medan en ny och lite överraskande selfie träder fram. Lite ökad självkännedom.
HORACE ENGDAHL HAR varit bosatt i Göteborg några år. Kanske är det nu dags att kalla hem honom, som Strindberg en gång återvände från Lund, det var i samband med ett hädelseåtal. Frikänd skrev tidningarna då.
Horace plats är i täten för den svenska kulturdebatten. Det var där han befann sig. Under mina många år som kulturredaktör i UNT lade han ribban högt för nivån i kulturlivet. Det är där han ska vara. Och en fin selfie där, skulle sitta ganska bra.
Bo-Ingvar Kollberg
Sidstycken.com