TEATER. Uppsala stadsteater, Lilla scenen: Herrarna satte oss hit, manus: Stina Oscarson, regi: Malin Stenberg.
Anna-Lena Efverman, Vincent Grahl, Lene Cecilia Sparrok och Paul Ol Jona Utsi någonstans i fjällvärlden. Foto: Tanne Willow
Även om norrskenet lyser i sin frånvaro är allt koncentrerat till nordligaste Sverige och Sameland. Resmålet för många stressade nutidsmänniskor och ett stycke av Europa, som drar till sig turister med smak för det exotiska i hela världen. Här ingår även utblickar till dagens värsta miljöbov, Rysland. Och tankar till ett land strax intill indraget i krig..
DET SPRAKAR av färger som det värsta nyårsfyrverkeri. Uppsala stadsteater släpper loss vårrepertoaren. Med om inte norrsken så i varje fall allt ljus på Sameland. Det är en ursprungsbefolkning reglementsenligt klädd, renar på bete, kåtor, jojksång, träkonstruktioner som vittnar om tillfälliga läger och uppbrott, packning, förflyttningar, och en nomadiserande tillvaro.
Allt är stämningsfullt och stundom gripande. Med text på både samiska och svenska ger man tillsammans med Giron Sámi Teahtera föreställningen Herrarna satte oss hit, som handlar om folkomflyttningar, deportationer, människor som tvingas lämna det invanda och bygga upp sin tillvaro på nytt.
I DESSA OMFLYTTNINGAR som pågått sedan ett par århundraden på Nordkalotten har såväl Norge som Ryssland, Sverige och Finland deltagit i övergreppen. Och i det avseendet får vi alla sägas vara lika goda kålsupare. Den specifikt svenska tagelskjortan med Rasbiologiska institutet i Uppsala kunde väl kanske ha lagts åt sidan den här gången. Men visst är det på sätt och vis politiskt sprängstoff som har iscensatts.
Även om det är ännu mera de sedan länge förbisedda klimatförsummelserna och den verkliga miljöboven i dag, det ryska anfallskriget på Ukraina som borde få den maximala uppmärksamheten. I det sammanhanget. Och när det gäller fjällvärldens exploatering den massturism som, om ingenting görs, av allt att döma utgör det allra största hotet mot livet norr om polcirkeln och civilisationen där. Över huvud taget.
FÖR EN DEL ÅR SEDAN satt jag tillsammans med en författarvän, som kulturredaktörer brukar, och bollade idéer fram och tillbaka. Min vän hade just kompletteringsutbildat sig till filmregissör. Han hade ingen brist på uppslag för kommande projekt. Ett av dem handlade om just hur landet längst upp i norra Europa en gång tillhört just samerna, som deras självklara hembygd bortom alla invändningar eller all diskussion. Om hur ursprungsbefolkningen trängts undan, så som en gång skedde med motsvarande människor i norra Amerika. Med liknande följder och totala katastrof för människorna.
Det var denna uppgörelse den nybakade filmregissören åsyftade, den en gång med de bofasta och med dem vilkas liv skapat historia, sedvänjor, kultur som helt utplånades vid, den så gott som totala exploateringen. ”Där har jag mitt vilda västern”, hävdade han utan att nämna hur långt han kommit i sitt manusarbete. Någon film har sedan dess inte synts till, kanske ligger några synopsis hos en handläggare på Filminstitutet.
Men så vitt jag förstod fanns det också en hel del överensstämmelser att ta fasta på i de bägge skeendena. Alla har vi som barn väl haft ett lasso knutet vid bältet under cowboylekarna, ett redskap till för att skapa både rollen och dess identitet. Med hatt på skulten eller fjäder i håret.
ETT RIKTIGT LASSO, men nu över Sameland, ingår även i pjäsen på Uppsala stadsteater, fattas bara annat, men nu handlar det inte om något rödbrokigt mellansvenskt utan om renskötsel. Där finns också mycket mera, autentiskt och dokumentärt ur samernas liv. Allt ifrån renar på bete, kåtor, inslag med jojk, rep för allehanda hophållande ändamål, videosekvenser ofta överförda från super-8.
Men även många skeenden som har eller kunde utspelas hos människor indelade i grupper efter väderstreck, dialekt, bosättning vid havet, de olika samebyarna, deras vandringsvägar mellan betesmarkerna, rester av bosättningar, familjehögtider och åtskilligt annat som är förknippat med dem. Eller vi lär oss om människor som är precis lika svenska, eller vad vi nu är, som vi själva, våra grannar och människor överlag. Och det där med länsstyrelser eller vad än överheten går under för beteckning är nog mest av historiskt intresse.
EN AV DE FINASTE idéerna i den här föreställningen är den om länder utan gränser. Kanske det svåraste som finns att ta in och förstå betydelsen av, att döma av hur många krig som uppstått av just det skälet. Mycket i den iscensättning som kommit till utifrån Augustprisbelönade Elin Anna Labbas bok med samma namn som pjäsen, har regissören valt att framställa med hjälp av dans, fysiska rörelser och uttryck, fingertoppskänsligt utformade grupperingar samt naturligtvis ljussättning och musik som har rytmen som grundelement.
Det är på så sätt en mycket vacker föreställning. Några av de politiska klichéerna hade nog kunnat tonas bort rejält. Men visst. Handlar det om människor blir det också antingen man vill det eller ej politik i någon form. Trots att det mesta ligger på upplevelseplanet känns det då och då lite för utdraget. Med några svackor i tempot. Självfallet kommer man ändå dessa människor väldigt nära. Och sentida inflyttade, från när och fjärran kan säkert hitta åtskilligt, som de kan känna igen som hemifrån.
ANNA-LENA EFVERMAN Vincent Grahl, Paul Ol Jona Utsi och Lene Cecilia Sparrok är språkrör, representanter, föredragare, historieberättare, starka känslor representerande, uttryckande människor i grund och botten precis lika funtade inuti som vi i publiken. Svårare än så är det inte att få till stånd det näst svåraste som finns att känna sig in i och känna igen sig själv i andra. Och då spelar eventuella genusassociationer eller lika försumbara, lite fåniga, maktanspelningar i föreställningens titel ingen som helst roll.
Programmet till föreställningen är utförligt. Men väldigt rörigt.
Bo-Ingvar Kollberg
Sidstycken.com
Uppsala stadsteater, Stora scenen: Herrarna satte oss dit av Elin Anna Labba,
manus: Stina Oscarson, regi och bearbetning: Malin Stenberg, scenografi, kostym- och maskdesign: Bente Rolandsdotter. Ljud- och ljusdesign: Emanuel Arvanitis, kompositör: Peder Niilas Tårnesvik, dramaturg: Marie Persson Hedenius, koreograf: Dorte Olesen,videodesign: Irma Bergdahl.
Medverkande skådepelare: Anna-Lena Efverman, Vincent Grahl, Paul Ol Jona Utsi och Lene Cecilia Sparrok.
Föreställningen är ett samarbete mellan Uppsala stadsteater och Giron Sámi Teáhter. Efter spelperioden på Uppsala stadsteater i januari turnerar föreställningen sedan i Sápmi, Sverige och Norge. I april återvänder sedan föreställningen till Uppsala stadsteater.