Ett stycke teater

Simon Reithner (bilden) deltar med läsning och Emil Ingmar med egen musik i diktens tonart i föreställningen Vårt behov av tröst är omättligt på Uppsala stadsteaters minsta scen Intiman. Foto: Maria Lilja

TEATER, Uppsala stadsteater, Intiman, Stig Dagerman: vårt behov av tröst. Simon Reithner och Emil Ingmar.

till Ingegerd

ALLA HAR VI ett förhållande till böcker. I varje fall vi som tycker att böcker och teater är det viktigaste. Om Olof Lagercrantz i sin bok om Stig Dagerman utgår från det endogena och ett klassperspektiv, står Dagerman själv för det sk verkliga livet. Det finns yttre anledningar till hans svårmod. Deras livsvillkor var milsvitt skilda från varandra.

Därför är Stig Dagermans förmåga att trösta så oändligt mycket större. Han hade fått känna på den sista blodsdroppens överlevnadsförmåga. Vad utsatthet, sårbarhet innebar. Nära jorden och med tilliten till den egna kraften, som sista anhalt i livskampen. Därför i sista hand mycket skör. Lagercrantz skrev en snygg levnadsteckning, färgad av upphovsmannens litterära språk. Berömlig är det omdöme den brukar få. Enligt betygsskalan.

SJÄLV ÄR Stig Dagerman ingen snuttefilt. Det är klara verba om det liv som ingen undslipper eller kan smita ifrån. Inte heller för den som vill leva sitt liv som en pose. Som är ett ofta tillgripet substitut eller surrogat. Hos honom och hans likar finns inga sociala strukturer som fångar upp dem när de faller.

Pjäsen nyligen på teatern, Tysk höst, är en hyllning till Dagerman. Utifrån det sociala reportaget och skådespelaren Simon Reithners förnämliga rolltolkning. Den som vill, kan ha Dagermans poetiska diktberättelse Birgitta Svit liggande framme. Att läsa lite då och då.

HAN KUNDE en del där Stig Dagerman. Och visste en del om livet. Men också om sig själv. De insikterna sammantagna är det grundläggande i hela hans författarskap.

Lars Gyllensten, utom författare också läkare, brukade säga ”Jag är fast övertygad om att idel ont kommer av alltför fasta övertygelser.” Med tillägget ”Nej, nu sa jag visst för mycket.”

STIG DAGERMAN, av annat kynne, hävdade för sin del ”Om en sak är jag fast övertygad: att en människas behov av tröst är omättligt”.

Det första skulle kunna gälla om det Uppsala som fanns till för en del år sen. Det senare gällde när det sas. Och det gäller fortfarande. Någonstans där, mitt emellan, befinner sig nog den pjäs med dikt och musik som heter Vårt behov av tröst är omättligt. Men frågan i bägge fallen. Vad gör vi?

NÄR Simon Reithner läser, är det som att hela teatern lyfter från sina bopålar nerkilade i Upplandsleran. Vi själva lyfts också. Och följer med. Och var och en efter sin egen belägenhet. 50 minuter håller det på. Så länge som Reithner läser sin text och pianisten Emil Ingmar låter sina fingrars trampdynor nudda tangenterna.

Vi lyssnar. Finns där då en stund. För oss själva och tillsammans. Så kan teater vara. Ibland. Och just då.

DET ÄR KALLT när vi sedan kommer ut i vinterkvällen. Men vårt behov av tröst har fått lite påfyllning. Det är bra så.

Det kan behövas.

Sedan är det förstås en annan sak.

MEDAN vi försöker leva som vanligt.

Att det pågår ett krig

i ett grannland.

Bo-Ingvar Kollberg

Sidstycken.com