EN NY BOK. Valle Wigers: Berlingryning (Lava förlag)
Valle Wigers har i sin roman Berlingryning lagt in också avsnitt med reservationslös kontakt, värme och närhet. Foto: Privat.
Om Valle Wigers roman Berlingryning förelåg i flytande form. Skulle man kunna säga att det är en bok att bli lite lummig av. Tidskänslan är skickligt fångad, handlingen smidigt berättad. Och den har en stor potential att bli en roman att tycka väldigt mycket om. Så här kan den nya litteraturen se ut.
JAG TROR INTE ATT Valle Wigers narras. För jag har hört honom tolka när Tyska ambassaden haft fest. Och i större sammanhang än så. För han borde ha valt tyska redan på högstadiet. I sin roman sätter han huvudpersonen först en bit in, på en kurs i Berlin. Som nybörjare. Fast förstås, det finns språkbegåvade.
Hans roman Berlingryning utspelas i den under 1990-talet återflyttade huvudstaden från Bonn. Han hörde till dem som anslöt sig till det vilda ungdomslivet där, då. Klubbar av olika obskyr dignitet, experiment med samlevnadsformer i mer än upptänkliga mönster. Natt och dag bytte plats. Många föll offer, men en del klarade sig.
DET HÄR ÄR en bok som borde få tyskaämnet i skolan till en hausse som kunde heta duga. Lite tips och uttal ges också. Fördelarna med att kunna tala tyska är betydande. Vårt närmaste grannland. Han lever av någonting inte specifierat, påhugg sedan, som aupair för en svensk familj, anställd hos LM. Barnpassning mest. Sedan damer i olika åldrar, nätter och sängar. Det är pornografi och socialreportage. Sedan lugnar det ner sig med universitetsstudier i litteratur.
Nu skriver Valle Wigers inte självbiografiskt, autofiktion kallades det ett tag. En helt onödig term, det fanns redan en. Däremot var han bevisligen i Berlin vid den här tiden, från Göteborg. Mycket är exotisk mat, ingen wienerschnitzel där inte. Han kramar så mycket självironi det går ur texten. Kanske kommer det inte att falla läsarna/kulturtanterna helt i smaken. Familjen som har honom är också den lite exotisk, trots sitt svenska medborgarskap.
PERSONERNA heter som de brukar i den miljön: Franz, Rudi, Norbert och Laurent. Å ena sidan Säfflebussen och längtan hem. Å den andra acklimatisering och den ena nya vännen efter den andra. Av båda sorterna. Omkring allt nytt i en stad, som i högsta rekordfart försöker komma ikapp sin egen tid. Det mesta vet vi redan, men Wigers är noga med att också nypåstigna ska bli hemmastadda i hans miljö. Dråpligheterna är staplade på hög. Om romanen förelåg i flytande form, skulle man kunna säga att det är en bok att bli lite lummig av.
Det är bara att ta för sig av de samtida berlinarnas alla favoritställen. Som blir våra. En sammanfattning av hela boken kunde vara att den är gränslös. Fyra sektorer blev det efter vapenstilleståndet, en efter återföreningen. Även om den östra fortfarande släpar efter lite. Till lycka för alla som ville bo stort och flott. Stalinallee var lite svårsåld i början, men sedan länge ingen skillnad. I min gamla Falkplan var gatan uppkallad efter Wilhelm Piek, DDR:s kommunistiske president 1945-50. Men nu heter den mera neutralt Torstrasse. Det är också Prenzlauer Berg som nämns mest. Där trängdes alla med det rätta sinnelaget då.
MED MARK KATJA OCH LUKAS förändras tonen. Det blir lite allvarligare, den speciella berlinska ledan får lite utrymme. Krossade drömmar, tillfälliga relationer som blir ännu mera tillfälliga. Men för Oskar, som han heter, reder det hyfsat upp sig. Ändå visar Valle Wigers rena lejonklon när han kommer in på tillvarons mera subtila, mera komplicerade, svårfångade sidor. Men där finns också avsnitt med reservationslös kontakt, värme, närhet och lycka. Och möten, avbrott, återseenden långt senare.
Valle Wigers har som berättare ett brett register, ett språk som nog inte kan bli bättre, sinne för komposition och hur man inte släpper en läsare innan det är dags för det. Så varm är den, och så medmänsklig med sådan potential att vara en bok att tycka väldigt mycket om.
Det är nog inte överord att säga, att så här kan den nya litteraturen se ut. Och så här skriver en av de författare som är på väg att ta över.
Bo-Ingvar Kollberg
Sidstycken.com