EN NY BOK, Kjell Westö: Skymning 41 – Roman från en krigstid (Albert Bonniers förlag)
Precisionen i det som berättas och förmågan att hitta den rätta distansen till det som återges är mästerlig i Kjell Westös prosakonst. Foto: Thron Ullberg
Det som inte går att berätta om för andra är upplevelserna hos den som varit med om krigets vidrigheter och vedervärdigheter. Finlandssvenske Kjell Westö räds ändå inte uppgiften i sin roman Skymning 41. Om Finlands bägge krig mot Sovjetunionen under första delen av 1940-talet. Westö visar vilken prosakonstens mästare han är. En diktare tillhörig författarnas högsta skrå.
SLUTORDEN är berömda i filosofen Ludwig Wittgensteins bok Tractatus Logico-Philosphicus ”det man inte kan samtala om, om det måste man tiga”. Ursprungligen var det den österrikiske filosofens slutgiltiga lösning på filosofins alla problem. Och hans bidrag till att få tyst på allt det som diskuterats inom det ämnet alltsedan 400-talet före Kr. Kanske ännu längre tillbaka. Dess sentida användning omfattar de flesta frågor. Där man antingen inte kommer längre utan ger upp. Eller med ett lite fult trick försöker få motståndaren att tiga i debatten.
En mera konkret och alldaglig tillämpning får den språkliga utsagan om den tillämpas på områden där språket inte räcker till. För att förstå Holocaust är ett exempel. Ett av de tyngsta uttrycken för ett mänsklighetens självskadebeteende. Språket är ett klent verktyg mot ondskan. Där kommer det ofta till korta.
Annat kunde vara svårigheterna att berätta. För drabbade, plågade och utsatta. Om vad de har varit med om. De människor som varit indragna eller invecklade i alla många krig. Som resulterat i ett oräkneligt antal döda och dödade. Som beledsagat det vi kallar civilisation betydligt längre tillbaka än vad filosofins historia sträcker sig.
NÄRALIGGANDE I TIDEN och geografin är de krig som vårt grannland, Nato-brodern Finland, utkämpat mot Sovjetunionen i början på 1940-talet. Många av mina finländska och finlandssvenska vänner kan berätta om hur deras släktingar som varit med i krigen tystnar. Om de ombeds berätta om sina upplevelser då och erfarenheter av krigets vidrigheter. Kanske för att språket inte räcker för att återge dem. Men även för att händelserna i sina hemskheter överskrider vad en människa mentalt klarar av att minnas.
En som gett sig i kast med den egentligen alltså omöjliga uppgiften är en av Finlands allra främsta författare, Kjell Westö. Han gör det i sin ”roman från en krigstid” Skymning 41. Det ska genast sägas att den romanen hör till bokårets allra viktigaste, bästa och mest läsvärda. Kjell Westö har genom hela sitt författarskap, från bok till bok utvecklats till en alltmer komplett berättare. Undan för undan finslipat sitt språk och sin förmåga att skapa fängslande porträtt och spännande handling.
HAN HAR EFTER HAND även uppnått ett mästerskap i att fånga det finstilta i en människas liv. På samma gång som han lyhört och med stor skicklighet i så gott som varje fall äger en svåröverträffad precisionsförmåga. Att hitta den rätta distansen till det som återges. Som han gör, formulerar sig bara en prosakonstens mästare. Och i den här romanen handlar det i sista hand om människors motståndskraft och förmåga att överleva. I det senare även om de inte gör det. Westö når det gränsområdet med en imponerande lyhördhet.
Romanen Skymning 41 innehåller både krigsskildringar och inlevelsefulla berättelser om liven vid sidan av slagfälten. Någon Linna med sin Okänd soldat är han givetvis inte. Det inte minst berikande i boken är skildringarna av hur människor påverkas och inrättar sina liv. Trots att de ständigt är underkastade det hot och de faror som varje krigstillstånd innebär. Att det är en grupp skådespelare som utgör den kollektiva huvudpersonen är givetvis också till läsningens fördel. Skådespelare, om några, är experter på liv och på att leva. Alla roller de gjort och gör har givit dem den kompetensen. Det är bara att buga och tacka.
SJÄLVFALLET ÄR INGEN av dem undantagsmänniskor under handlingens gång. Samma villkor gäller alla. Men allt blir onekligen mera synligt och tydligare bland människor som är skolade i att visa och återge såväl känslor, reaktioner, ambitioner med sina liv, tankars kroppsliga utformning, det som har översatts till fysik. Allt sådant som är mumma för en teaterkritikers uppövade blick att ta del av. Westö gör läsaren delaktig i sina gestalters flesta inre och yttre skrymslen och vrår. De blir ens nära vänner under berättelsens gång.
Där finns utvikningar om realism, fiktion, drömmar och fantasier, när det handlar om kopplingen till verkligheten i det som går under namnet konst. Döden är givetvis ständigt närvarande som en bordunton. Den riktiga undergången: inte den vi ser och är nöje på tv. Både första världskriget och inbördeskriget 1918 skymtar på håll.
Man kan ha Henrik Meinanders smidigt sakliga Finlands historia (2007) som facit och bredvidläsningsbok. Spänningen mellan dåtidens europeiska stormakter Tyskland och Sovjetunionen under de här åren är en referensram. Bristen på mat och förnödenheter ett återkommande motiv. Liksom den bensin som det alltid finns för lite av.
WULFFSKA HÖRNET i Helsingfors framstår som den fasta orienteringspunkten i samtidens Helsingfors. Och Kjell Westö visar att han med sina skildringar av den finska huvudstaden är vår forna östra Rikshalvas motsvarighet till Stockholms Per Wästberg. Det gäller även de närliggande öarna och Åbolands skärgård. ”Du måste, vi måste alla orka. Vi har inget val”, är en replik som i olika utföranden återkommer som ett slags mantra för alla människor. På vilket sätt de än berörs av krigets verkningar i romanen.
Inget hindrar att man efter avslutad läsning tar det till sig. Också för sitt eget liv. Dagligdags och här och nu. Hur det än ser ut. I vilket fall är Kjell Westö en riktig diktare. Tillhörig det högsta skrået bland berättare. Det är där han hör hemma.
Bo-Ingvar Kollberg
Sidstycken.com