TEATER. Dramaten, Lilla scenen. Lille Eyolf av Henrik Ibsen. Regi, bearbetning och översättning: Stefan Larsson.
De flesta ambitiösa familjeprojekt brukar sluta i ett praktfiasko. Men turerna varierar. En väg som bär dit, är den Dramaten visar i sin uppsättning av Henrik Ibsens Lille Eyolf. Här blir vi åsyna vittnen till hur all närhet och värme vi annars gärna förknippar med drömmen om den ideala samvaron knakar i sömmarna och nog också brister. Utlevelsen på scenen tar sig långt in i publiken. Om det som finns och händer där, vet Stefan Larsson, pjäsens regissör, ganska mycket.
MAN KAN PLANERA, dona, ordna och ha sig, förbereda, göra överenskommelser. Ändå blir det egna familjeprojektet inget annat än ett praktfiasko. Så är det i människolivet. Någon förbättring tycks inte stå i sikte. Ur barndomens missar uppstår ålderdomens helvete. Så där håller det på.
En som hade ett gott öga till familjeproblematiken var Henrik Ibsen. Lars Norén försökte, men nog förblev Ibsen den störste. Och är så, även om vi inbegriper vårt i särklass andfådda nu. Det flåsas, bråkas och förtalas, gås bakom ryggar och delas även ut knivhugg där. Det kierkegaardska språnget ut i det okända är sällan så tillämpbart som där vi alla befinner oss. Henrik Ibsen står sig.
FÖRESTÄLLNINGEN av Lille Eyolf ska inte bara ses. Pjäsen bör också läsas. Här kan Sigmund Freud, hans dotter Anna, Otto Kernberg och alla andra ställa sig i skamvrån redan från början. Bättre än hos Ibsen blir det inte. Gäller både fack, skön och dramatik. Iscensättningen på Dramaten rymmer trots sitt begränsade omfång mera människokunskap än vad som man kan hitta på en och samma plats och samtidigt, än vad det går att uppamma någon annanstans. Allt som tillhör ett människoliv ingår. Nästan från första skriket till sista sucken. Det är bara att ta sig dit, lära sig och både förundras och förskräckas.
Alfred Allmers håller på med sin bok om ansvar. Fru Rita kokar inuti, nära explosionspunkten, i sitt återhållna begär. Asta går där, lite halvfärdig som människa. Men stannar upp dit hon kommit, för den goda sakens skull Vill helst fortsätta vara Alfreds syster. Karin Franz Körlof som gör henne tycker man om från första stund. Hon är också nog den mest livsdugliga i det här sällskapet. Henne skulle man gärna vilja vara sambo med. När det blir ledigt.
MEN SÅ ÄR DET det där med vägmästare Borghejm. ”Väg, fjord, strömmar!” Många symboler och mycket undertext. Det kryllar av sådant i det här stycket. Tillkommer även Lille Eyolf. Heter så som egen person. Men det kallades också Asta som liten. Skulle ha blivit en annan sort. Som Ingrid som fick heta Ingvar i stället.
Eyolf är centralgestalt. Trots att han tillbringar en del av pjäsen på fjordens botten. Men han är inte minst ett de vuxnas verktyg. När vi talar om hur nya människor ofta bemöts. Programmet för ”barnuppfostran”, som återfinns i originalpartituret, kunde annars vara obligatorisk för alla och envar som har funderingar på att fortplanta sig.
Scenografin av Sven Haraldsson leder tanken till de av problemens tyngd redan splittrade medvetandena i vår tid. Som kommer till Dramaten fyllda av klimatkris och Putins anfallskrig. Men som nu får ännu lite mera att fundera över. Fast vridscenen hade gott kunnat få stanna vid sovrummet. Effekten av vridningen blir lite för övertydlig.
SVÅRIGHETERNA FÖR en iscensättare av den här pjäsen är att få levande dramatik av ett stoff som är mera beskrivande än gestaltande. Stefan Larsson satsar på utlevelse, tar hjälp av videotekniken och växlar skeendet på scenen med bildmediets möjligheter till extrema närbilder.
Just det förfarandet går sisådär. Men drar ändå till sig det allra starkaste i just den totala utlevelsen. Och utan något som helst skyddsnät drabbar publiken med ett gripande innehåll, som får hela föreställningen att komma så nära själva livsnerven i den mänskliga existensen det går att nå. Här är det känslor som talar ur människornas bråddjup.
Som förmedlar själv smärtan i tillvaron till en både övergripande och sammanhållande upplevelse. Allt det bräckliga och flyktiga i det som kallas närhet i den mänskliga samvaron ges en alltigenom naken och skoningslös representation.
VAD VI GÖR MED VÅRA LIV, våra känslor för barnen, de ofta motstridiga, som finns innerst inne får sin vidöppna återgivning. Det handlar om människor som tömts på all sin verklighet och mening. Och för vilka en bottenlös förtvivlan är det enda som återstår. Hela den komplicerade arsenalen av jagförsvar som vi äger mobliseras. Men kommer till korta i Lille Eyolf, när våra villkor drivs till sin yttersta spets. Åtrån och kåtheten är ingen lösning. Bara flyktförsök från en tillvaro omöjlig att bemästra. Ibsen är nattsvart under ytan i den här, en av hans senaste, pjäsen från 1894.
Som det vatten, kan man tänka, som närmast botten i en norsk fjord drar med sig lille Eyolf allt längre ut på allt djupare vatten. Där till slut bara Atlanten väntar. Medan tillvaron som sådan fylls av det primalskri, som uppfanns men också försvann någon gång på 1970-talet.
STEFAN LARSSON ÄR en regissör av guds nåde. Särskilt när det gäller pjästexter med flera än ett perspektiv. Då vaskar han fram guldet. Så att det glänser ända längst upp till tredja raden och ståpubliken under taket. Den här gången får det nöja sig med ljusramperna alldeles under taket. Till skillnad från den sociologiska teater som gjort sig så bred under Mattias Andersson.
Där det enda vi får se är, vad vi redan vet. Här, i Lille Eyolf, däremot en föreställning, som uppenbarar för oss vad vi inte visste. Som tar oss med, så nära det går att komma all den grundsmärta som livet bjuder.
SKÅDESPELARNA LYFTER i sin närvaro på scenen de till dem överlåtna uppgifterna till rikast möjliga Dramatennivå. Livia Millhagen är ett under av tvetydigheter, förstärkt av giftig, riktigt elak ironi. Blodfull, men eftertänksam på samma gång och med sina sinnliga begär bara nästan under kontroll. Som en roll som hennes ska vara, när den träffar våra känslors mjukdelar.
Erik Ehn har utvecklats till en av teaterns bästa företrädare för den klassiska traditionen i Stanislavskijs efterföljd. Han går med råge i närkamp med de extra höga krav på människoporträtt med rejäl resonans inombords. Som brukar sticka ut i ensemblespelet på nationalscenen och som vi minns länge efteråt. Kulle, Järegård, Krook, Gunnel Lindblom, Jan-Olov Strandberg, you name it. Lars Sjöblom Adsten var premiärkvällens Eyolf. Man kunde nästan tro att han inte gjort annat i sitt unga liv än spelat teater.
TILLSAMMANS MED Livia Millhagen sätter Ehn höjden för uppsättningen. Som på så vis får resning till ett skådespel med universell räckvidd. Och som han behärskar hela sin rolltolkning med enbart ansiktet! Där finns så många nyanser att det vanliga språket inte skulle räcka. Om man ville återge dem. Även om förstås videokameran gör sitt till.
Hannes Meidal är lite mera återhållsam. Som kontaktsökande vägbyggare. Åt det präktiga hållet. Men vilken röstbehandling han utvecklat, så där följsam, smidig och rik i det finstilta, som hör till adelsmärket för Kungl Dramatiska Teaterns aktörer! Sin vägmästare Per mättar han insiktsfullt med psykologin på högvarv och lite till. Irene Lindhs mormor liknar på pricken den jag själv en gång hade: saktmodig, mild och god. Tur att hon finns där. Annars skulle allt tomrum i instuderingen bli outhärdligt.
Bo-Ingvar Kollberg
Sidstycken.com
Dramaten, Lilla scenen: Lille Eyolf av Henrik Ibsen. Regi, bearbetning och översättning: Stefan Larsson. Scenografi: Sven Haraldsson, kostym: Nina Sandström, ljus: Torben Lendorph, ljud: Jakob Wilhelmson, filmfotograf: Andrea Grettve, peruk och mask: Nathali Pujol, dramaturg: Irena Kraus. I rollerna: Livia Millhagen, Erik Ehn, Karin Franz Körlof, Irene Lindh, Hannes Meidal, Alterande i rollen som lille Eyolf: Sam Larsson Herrgård/ Melker Pernfors Serngard/Lars Sjöblom Adsten.