TEATER: Uppsala stadsteater, scenen Intiman: Tiggarens opera av John Gay. Översättning: Jan Mark.
Manligt och kvinnligt på scenen: Robert Noack och Daniel Engman. Längst bakom, till höger sitter Per Wickström. Foto: Pontus Eklund
Uppsala stadsteaters uppsättning av Tiggarens opera hör hemma i det oförargligas krets. Man sjunger, spelar, låter talpartierna ha sin plats. Mest påminner det om en firmafest, som dragit ut på tiden.
MAN HAR BÅDE kokat ner, kokat upp och kokat över. Det är svårt att skoja, när det pågår ett krig utanför. Alldeles om hörnet. Även om Per Wikström ser till, att det blir några extra knorrar på pianot. Daniel Engman med bärig röst, som i en riktig opera, lutar sig lite bakåt, och sången klingar. Robert Noack har ett fotarbete snabbare än en travkuse på upploppet. Uppsala stadsteater bjuder på lättopera. För säkerhets skull har man varit nere i rekvisitaförrådet och tömt det på hattar.
Och allt händer på teaterns minsta scen, Intiman, när man spelar sin egen variant och Per Wikströms bearbetning av John Gays Tiggarens opera. Det är lokalproducerat, om någon undrar. Här finns några kvar, Peachum, Polly, Lucy och Macheath. Bertolt Brecht gjorde dem världsberömda i sin Tolvskillingsopera. Då var det 1928. Kurt Weill stod för musiken.
SKA MAN GÖRA EN egen version och ge den en plats i den politiska samtiden finns det mycket att ta på. Allra mest kanske det aldrig sinande temat med pengarnas makt. Och att några blir utan. Någon riktig slum eller halvslum får man dock inte till. Dagens mode med lump upptill och väldiga revor i byxorna, vår tids högtidsdräkt, har man slängt undan i en hög. Som ungdomar gör nuförtiden. Du, morsan! Mellan varven. I stället alltså hattskrållor i diverse tappningar. Man gnabbas lite, retas med Per bakom instrumentet. Ibland reser han sig upp och går i svaromål.
Robert sätter sig i knäet på Daniel, verkar lite generad. Det är frieriet. Men han far också runt som en tätting. Mellantexterna för sig, sångnumren för sig. Och man agerar med gester, som bör synas ända nere på Stora scenen. Särskilt intimt blir det alltså inte. Man tänker närmast på en firmafest, ju grövre i åtbörder desto senare. Vid groggen ungefär. Fem minuter före slutet gör man glas- och vinpaus. Nästan alla återkommer med fyllda.
SÅ MYCKET POLITIK blir det förstås inte. Bitska anspelningar inte alls. Bara historien om Londons under fria former förlustande och med många skurkaktigheter och lagbrytningar sig försörjande slödder. Ska man vara petig, räcker det inte. Intimiteter finns kanske några stycken. Men intimiteten uteblir, trots namnet på spelplatsen. Den här föreställningen innehåller dessvärre varken någon tanke eller något tilltal till publiken.
Vart satiren tagit vägen kan man undra. Alla försummade möjligheter lyser med sin frånvaro. Kvar blir till sist bara Pers falsettsång. Kanske har repetitionstiden varit för kort. Det smakar just ingenting. Det är så snällt alltsammans. Att det blir menlöst.
Bo-Ingvar Kollberg
Sidstycken.com
Uppsala stadsteater, scenen Intiman: Tiggarens opera av John Gay. Översättning: Jan Mark, bearbetning: Per Wickström. Regiöga: Jonas Bernander, ljus: Mats Öhlin. ljud: Björn Limander och Karl Bylund, mask och kostymkontakt: Sari Nuttunen. Medverkande: Daniel Engman, Robert Noack och Per Wickström.