EN NY BOK. Agneta Pleijel: Sniglar och snö (Norstedts)
Agneta Pleijel var Siripristagare (En statyett med Gunillaklockan) vid min Bokens dag i Uppsala 1987 för romanen Vindspejare. Det var första året priset delades ut. Foto: Göran Segeholm.
Det finns åtskilligt av intellektuell närhet och värme i Agneta Pleijels roman Sniglar och snö. Det egna författarskapet och diktningens vedermödor står i förgrunden . Och värnandet om rätten till ett eget liv. Den fruktbara tillgången till en egen känslovärld men också kärleken och dess frånsidor är framträdande teman hos denna, nog vår främsta författare i dagens litteratur.
VARFÖR MÅSTE en bok ta slut? När man är helt uppfylld av den. Ingenting annat. Bara den. Så bra är hon, Agneta Pleijel. Man kommer nära den intellektuella värmen. Mot slutet landar den i romanen Funghi och sökandet efter anmodern på östra Java. Hon fanns med redan i den första, Vindspejare och året var 1987. Vilken bra titel som beskrivning för vad en författare ägnar sig åt. Spana efter vind. Lite grann som väntan, som hos brandsoldaterna i beredskap. Här dock utan åkstång. Mest väntan på något som händer. Vilket det för det mesta gör. Också för en författare.
Agneta Pleijels nya bok har fått bida sin tid. Jag måste få ordning på starriga ögon först. Det var några månader sedan den kom ut, Sniglar och snö. DN:s lördagsbarometer har haft den som etta hela hösten. Sniglarna är tempot när en författare arbetar. Långsamt, noga. Snön var hennes mormors första möte med det nordiska klimatet. I Enköpingstrakten och en handelsträdgård. Det har hon redan klarat av. Nu åren som kulturredaktör först, sedan författarskapet.
DET VAR PÅ DEN TIDEN Aftonbladets kultursida flyttades lite bak och fram igen. Sedan dess har andra tidningar kastat in handduken och avskaffat den helt. Hon efterträdde Karl Vennberg, legendarisk som det brukar heta om poeten och den bitske debattören. Själv skrev hon mycket i sin tidning. Som en kulturredaktör ska. Recensioner och kommentarer mest. Ofta åt det lediga, lätt ironiska hållet.
Första äktenskapet och dottern Linn var med en psykoanalytiker. Det var på den gamla kvinnorollens tid. Men tidningen, uppdragen, vänskapen på redaktionen, det intellektuella livet där och annorstädes uppvägde mycket. Vid kulturens källor. Några pjäser. Det var att skriva eget hon egentligen ville mest. Och hitta utrymme för eget liv, sitt egenvärde och leva själv. Som de flesta av oss. Det var under vänsterrörelsernas tid. Inget var lätt då, alla gånger. Många stora bokstäver. Och förkortningar. På tal om barndomen har hon dock förbisett, att även kroppen minns. Åtminstone vet pojkars det.
DET ÄR JUST DESSA ENVETNA framstötar för att leva och inrätta ett liv efter egen näbb, som hör till det som väcker den allra största respekten i denna till en del ofta från självbiografiskt stoff inspirerade berättelse. Ett spår för sin tillvaro som följer henne i fas efter fas. Och som värnas med både mod och allvar. Och återblickar hela boken igenom.
Där fanns ingen chefsperson på redaktionen som försökte med du slösar med dyrbart tidningspapper ta ifrån henne värdet i det hon ägnade sig åt. Man tänker sig att läsintresserade, unga människor idag kan hitta ideal hos Agneta Pleijel. Hur de själva ska förhålla sig och inrätta sin tillvaro. Hitta styrsel i den och förmå göra motstånd mot allt lättviktigt, som mest är kommers, ytlighet, klichéer, kattguld, käbbel och strunt.
DET BÖRJAR med dikter. Men sedan är det huvudsakligen prosa, historiska motiv, filosofiska ämnen och återblickar på det egna. Ofta med teman ur det personliga, pågående livet som sammanfattande grepp. Där även det löpande kultur- och litteraturlivet under de senaste decennierna emellanåt visar sig. En skilsmässa hör till det som dröjer sig kvar länge. Så även när en ny sådan, men med delvis andra förtecken, uppstår.
Agneta Pleijel tycks ha en ovanligt fruktbar tillgång till sin egen känslovärld. Betydligt mera omfattande och djupgående än de flestas. Ännu en av kvaliteterna i den här romanen är därför hennes människokunskap, som också förutsätter en förmåga att upptäcka, formulera och föra vidare det hon får se. Det förutsätter en språkets känslighet av det ofta mästerliga slaget. De själviakttagelser, det som händer i henne själv, som finns med är giltiga för erfarenheter vi delar lite till mans. Av bokens författare förmedlade så exakt det alls är möjligt.
KÄRLEKEN, dess fallgropar och allt vad den kan rymma av den frånsida som mest gör ont är annat, där hon genom det självupplevdas öppenhet visar sin svåröverträffbara nivå. Mest osminkat är nog därför det som har med sorg och smärta att göra. Där människor kan vara som mest sårbara. Och sköra. Samtidigt på ett välavvägt och balanserat sätt som påminner om psykologen Erik Homburger Eriksons sätt att dela in de olika stadierna i ett människoliv. Pleijel som väl själv får anses höra hemma bland de mest erfarna. De som varit med längst. Och i hög grad kan förknippas med just den vishet som ett långt liv i gynnsamma fall kan ge.
Sniglar och snö är en bok man gärna kan ha liggande framme för att kunna bläddra och läsa i lite då och då. Där ligger f ö en av pappersbokens i förhållande till andra media helt överlägsna fördelar. Ha därför gärna en blyertspenna till hands redan vid första läsningen. Och en pennvässare. I så fall. För det lär nog behövas.
Bo-Ingvar Kollberg
Sidstycken.com
Siripriset. Priset inrättades 1987. Det bestod av en statyett med Gunillaklockan. Syftet var att uppmärksamma en bok ”som av någon outgrundlig anledning” blivit förbisedd vid det årets Augustprisnomineringar. Priset delades sedan ut varje år fram till 2010. Så länge UNT:s dåvarande kulturredaktör ledde programmet.