TEATER. Uppsala stadsteater, scenen Ettan: Furan av Lisen Adbåge. Dramatisering och regi: Nora Nilsson.
Vilgot Paulsen, Simon Rodriguez, Alice Stenberg och Madeléne Evertsson sågar ner en fura i Uppsala stadsteaters föreställning som bygger på Lisen Adbåges bok. Foto: Tanne Willow
Det är värmen och spelglädjen hos skådespelarna som får Uppsala stadsteaters föreställning Furan att komma så nära det går en allålderspjäs. Här finns provbitar på känslor som inte alltid är behagliga. Men regissören Nora Nilsson har hittat sammanhang och nivåer också för detta i en uppsättning som man gärna önskar en ung publik. De blivande teaterbesökare som inte får se Furan, som bygger på en bok av Lisen Adbåge, är det synd om.
DET ÄR SOM I ÖGONBLICKET just när man trycks mot ryggstödet och hinner tänka att nu börjar äventyret. Precis när ett flygplan lämnar marken. Så mycket hinner man känna, när Uppsala stadsteaters föreställning Furan börjar. Lika intensivt tar de snabba händelserna fart.
Och undan går det. Det blir kanske aningen otäckt. Men väldigt spännande på samma gång. Snart är man där. Fångad av Jesper Feldt när han tar oss med i en berättelse, som utspelas i en helt egen värld. Det är sådant som kallas teatermagi. Då vill vi väldigt gärna vara med.
DET HÄR ÄR en pjäs som låter oss få en liten provbit av sånt som kan vara lite obehagligt eller skrämma. På ett sätt, att den sortens känslor fort går över. Det finns så mycket värme och spelglädje hos skådespelarna, att man rycks med av bara den anledningen. Fast sitter det någon man känner bredvid, gör det förstås inget.
Föreställningen bygger på Lisen Adbåges bok med samma namn. Hon illustrerar sina lite underfundiga berättelser, ritar serier och skriver barnböcker. Några av dem är Hästfesten och Dom som bestämmer. Rimmade som hos Lennart Hellsing, han som är så bra på språkfinurligheter. Lisens samlade bokstapel når upp en bit. När hon och hennes tvillingsyster Emma är ute och går, tror folk att de ser dubbelt.
TILLSAMMANS är de 70 år. De skriver för alla åldrar. Den här teatern är sådan. Hamnar mitt i där vi befinner oss. Och vi vet att det inte är lätt att vara träd i dessa dagar. Spårvägen, om den nu blir av, behöver luft och ljus. Den här gången finns även en familj, som vill ha nytt boende. Och då mitt i skogen. Egnahemtanken från förr i ny tappning. Uppsala har haft ett förhållande till växtlighet sedan Carl von Linnés dagar. Vi är beredda.
Och det ingår mycket natur . När träden kan tala, visa känslor, jämra sig, låter kådan bli blod och kan kasta kottar. Om så behövs. Regissören Nora Nilsson, som onekligen har ett utvecklat sinne för vad som kan få oss att skratta och må bra, unga som gamla, hittar på det mest fyndiga som går att uppbåda. Tar med oss till det mest oväntade. Med sin okonventionella fantasi tycks hon kunna göra nästan vad som helst.
SE TILL ATT SKÅDESPELARNA är så bra att man baxnar. Hon gör det här till en pjäs, där allt vad publiken har av uppmärksamhet finns på scenen. Man rycks med och tror nästan att det inte är sant. Men det är det. Jesper Feldt visar sig vara en överdängare att hitta de där små bråddjupen som gör, att det som är otäckt, är det på ett bra sätt.
Mamman och pappan, Madeléne Evertsson och Vilgot Paulsen, ger fasta konturer åt sina roller i denna med allt från läten till gester i detaljrikedomen så genomtänkta uppsättning. Det som kan tyckas vara mest markörer, är i stället precisa, levande inslag med rymd och egen betydelse.
ALICE STENBERG och Simon Rodriguez gör fyrklövern komplett från sina likaså flertydiga rollskapelser. Särskilt tar man fasta på minspelen och diverse andra egenheter. De ger dubbla budskap som väl aldrig tidigare haft något liknande motsvarighet på en scen. Agnes Östergrens scenografi övertygar dessutom så mycket, att den ger en ytterligare dimension till den natur som Lisen Adbåge själv är så bra på i sina böcker.
Bättre än så här kan en teaterföreställning knappast bli. Bli lycklig och få vara det tillsammans med andra i alla åldrar. Kan livet vara bättre? I synnerhet de i början av sina liv, om några, är värda en sådan upplevelse. De barn som inte får se den här föreställningen är det synd om. Det tror jag att många kan skriva under på.
Bo-Ingvar Kollberg
Sidstycken.com
PS. Öka gärna ljuset en aning vid gruset.
Uppsala stadsteater, Lilla scenen: Furan av Lisen Adbåge. Dramatisering och regi: Nora Nilsson. Scenografi och kostymdesign: Agnes Östergren, komposition och ljuddesign: Andreas Huumonen, dramaturg: Marie Persson Hedenius, ljusdesign: Anders Ekman, maskdesign: Elin Bergström, kostympraktikant: Artur Lundell Hydén. I rollerna: Madeléne Evertsson, Jesper Feldt, Vilgot Paulsen, Simon Rodriguez och Alice Stenberg.