Ett stilla mummel till Vårsalong

UR KULTURLIVET – konst: Vårsalongen 2024 på Liljevalchs i Stockholm.

I förgrunden Liv Strömquists säng med överkast som har textrutor med dagsaktuella anspelningar: Foto: Mattias Lindbäck.

Har konstnärerna tappat målföret. Det är så tyst från verken och mellan dem i årets upplaga 2024 av Vårsalongen på Liljevalchs konsthall i Stockholm. Har de ingenting att säga i en tid av oro, hot och åtskilliga risker? Utöver det lite obestämbara mumlet.

DEN ÄR så tyst, Vårsalongen på Liljevalchs 2024. Trots att man lyssnar noga, verkar det vara bristen på tilltal som förenar många av verken. Visst, exempel på teman, tekniker, motiv finns där som brukligt. Men sedan?

Har konstnärerna i gemen ingenting att säga? Kriget fortsätter, klimatkrisen tilltar. Men det bör ju finnas också så mycket annat. Längst i den vägen vore i så fall hur människorna egentligen har det, hur de mår. Just nu. En ledtråd är kanske Ulrika Ewermans dockskåp. Med allt uppbyggt kring den egna ateljén och dess staffli.

DET ÄR ensamhet, alienation, avstånd och främlingskap. Upprepningar av allt som redan sagts så många gånger. Ironin kanske, en smula satir som hörs. Men varför denna tystlåtenhet? Textil, glas, foto, papper, lera. Emellanåt glaserad. Petter Gabrielsson är i så fall avvikande talför. Med sitt fikande par.

Lovisa Sköld med den gula presenningen som skydd om livflotten på Ålandsbåten. Mosaiken God natt lilla gris. Av Linnéa Eklöf. Kanske ändå mest instängd livslust? Flisor av isberg, som flyter omkring hos Tove Eklund. Skelett av havsdjur, svampar på rad.

DET ALLRA BÄSTA VERKET är den frilagda, för stunden tillfälligt någorlunda torra, havsbottnen. Ebb. Där människor i par eller i grupp har något fuffens för sig. Eller vad de gör. Avståndet till dem är väldigt stort. Fotograferar varandra, kanske bara umgås och konverserar utspridda över den fuktiga havsbottnen. Vandrar i den våta, lite leriga sanden. Berg på avstånd. Kanske är det årgångens ikoniska bild.

Ett tillfälligt tillstånd, utan varaktighet. Video av Erika Råberg. Annars känns väldigt mycket instängt, klaustrofobiskt. Men vem eller vilka ställer frågan, eller nya frågor, om människan. Kanske kvinnan med spjutet, Ingert Erikssons På jakt efter en far. Farlig? Eller är det kanske sig själv hon letar efter?

ÄR DET i sista hand en samhörighetsproblematik som förenar. Mitt i vårt osäkra nu. Med en botten som snart dränks av inströmmande vatten. Och sedan inte finns mera. Var hör vi hemma, hos, med eller till vem? Eller ingenstans. Vårsalongen 2024 som ett stilla mummel. Om den bristande tillhörigheten. Som inte når riktigt fram.

Bo-Ingvar Kollberg

Sidstycken.com

(Utställningen pågår 09.02 – t o m 21.04. Årets jury är Joanna Sandell Wright, Ashik Zaman, Tawanda Appiah och Peder Fredricson.)