UR KULTURLIVET-musik: Uppsala Konsert & Kongress: Kammarmusikkväll med Emmanuel Laville.
En bättre ambassadör för sitt instrument, oboe, än Emmanuel Laville är svårt att tänka sig. Foto: Bo Söderström.
Alla har vi vårt favoritinstrument. Många säger pianot. Andra violin. En del föredrar saxofon eller gitarr. Vid konserten i söndags kväll i UAK infann sig en ny kandidat. Genom Emmanuel Laville.
DEN KOMMER BORT en smula i symfoniorkestern. Man är tvungen att producera en större klang än annars. För att tränga igenom den större besättningen. Det är Emmanuel Laville som säger så, solosolist i Sveriges Radios Symfoniorkester och pedagog. Oboen finns i flera utföranden, det längsta kallas ofta Engelsk horn.
Oboisten syns i orkestern med utspända kinder. Som en ballong. Han blåser i dubbla rörblad, som ligger mellan läpparna med tänderna under. Det är en fördel om diafragmamuskeln är i god kondition. Instrumentet kräver mycket luft.
DET GÅR ATT UTTALA oboe på två sätt, man lägger trycket på det ena eller andra o:et. Det franska sättet vore kanske naturligt. Med tanke på att oboen utvecklades där under 1600-talet. Svenska akademien ger godkänt för bägge. Oboens ton är mjuk och varm. Med lite vemod. Där finns lite vasst också. Som i nyckelharpan. Klangen brukar benämnas som ljus. Särskilt är det ett övertonsrikt instrument. Det hör hemma bland träblåsarna. Tar tid att lära, är dyrt och kräver sin man vid bygge.
Allra mest fäster man sig nog vid klangen. Det om något, blev också det bestående intrycket vid konserten i söndags i UAK med Uppsala Kammarsolister och Emmanuel Laville som solist. Genast i inledningen med Benjamin Brittens Fantasy Quartet för oboe och stråkar satte kvällens karaktärsinstrument fart. Efter den trevande inledningen. I en egen upptäcktsfärd i mjuka bågar med stråkarna bakefter.
VIOLINERNA GREP IN med knäppar på strängarna och en cello som studsade sig fram. Det var en ung kompositör i färd med att pröva hur långt han kunde gå. Utan att kontakten mellan blås och sträng gick förlorad. När stycket slutade som det började, hade man kommit långt på väg.
Sjostakovitjs Stråkkvartett nr 11, (2011) som var ett svängigt stycke, kom till under kalla krigets dagar. Kanske var det detta som avspeglades i violinernas roll som retstickor till cellon. Med härmning och gliringar till den senares något överdrivna allvar. Här och var stannade musiken också till som i ett slags självbegrundan. Säkert inte där av en slump. Men det dröjde till efter paus innan oboen fick visa prov vad den kan och går för. Helen Grimes Arachne, för oboe (2013) och en Stråkkvartett från 1990 av Judith Weir spelades sömlöst.
DE GAV EN EFFEKTFULL presentation av just klangrikedomen också i de höga tonerna hos blåsinstrumentet. På sätt och vis liknar oboen klarinetten. Men den avgörande skillnaden är, att den förra undgår den pipighet som där kan uppstå. Också här fick cellon ha sin stabiliserande roll i programmet. Och de långa tonerna hos oboen går att lyssna på hur länge som helst. Emmanuel Laville förblev kvällen igenom en smula alltför försynt i sin solistroll. Med den spelförmågan och det instrumentet kunde han gärna tagit för sig betydligt mera. Och på tal om favoritinstrument. Det är inte utan att.
Mozart, som så ofta, fick avsluta. Oboekvartetten i F-dur. I ett framförande rikt på nyanser och, som så ofta hos kompositören, med soloinstrumentet i de vackra melodislingorna och de klockrena, ljuvliga (nu mera än någonsin) klangerna ett steg före de andra. Det finns musikstycken som när man hört dem, efteråt, bara känner glädje över att leva. Oboekvartetten, framförd som här, är ett sådant.
Bo-Ingvar Kollberg
Sidstycken.com
Uppsala Konsert & Kongress: Uppsala Kammarsolister och Emmanuel Laville, oboe. Uppsala kammarsolister: Klara Hellgren, violin, Brusk Zanganeh, violin, Jakub Nowak, violin, Ylvali McTigert Zilliacus, viola och Per Nyström, cello.