TEATER. Uppsala stadsteater, Lilla scenen: Salong Golnaz av Seluah Alsaati. Regi: Affe Ashkar.
Ensemblen i Salong Golnaz: Susan Taslimi, Vendela Idun, Inès Cherif, Segen Tesfai och Parwin Hoseinia. Foto: Fredrika Eriksson
Dagens modetrend med den sociologiska teatern har en given plats i den repertoar som burit Petra Brylanders signatur under hennes nu till finalen komna sejour som teaterchef. Seluah Alsaatis pjäs Salong Golnaz är en föreställning med direkt vardagsanknytning. Hämtad från dagens verklighet. De vassa och spetsiga replikerna, de kvicka rörelserna, det målande minspelet och ett liv som styrs av ett väldigt övertryck kännetecknar skådespelarnas insatser. I en uppsättning med goda möjligheter till igenkänning.
PETRA BRYLANDERS FÖRORDNANDE som teaterchef får väl vid det här laget sägas ha nått fram till och befinner sig i slutakten. Mitt i sommaren bryter hon upp för vidare transport till Malmö Stadsteater. Hennes brokiga pjäsval har varit framgångsrika. Också hennes skådespelare har lyft teatern med en spelglädje som smittat av sig på publiken. Den har med råge hittat tillbaka. Efter en inte helt lätt hanterbar pandemi. Sig själv liknade hon sig vid något tillfälle vid en studierektor, som hade att improvisera. Och inte minst lösa alla nog så knepiga schemafrågor.
Inte att förglömma är hur Uppsalabornas teaterintresse kommit att växa nästan lavinartat. Den ena föreställningen efter den andra har spelats för utsålda hus. Min egen digitala kultursida Sidstycken, har nu också otaliga följare. Teaterchef, ensemble, de som svarat den konstnärliga tekniken och alla övriga har all anledning i världen att känna sig belåtna med tillvaron.
NU PÅGÅR SÖKANDET efter en ny teaterchef. Min egen favorit till innehavare av den posten är Carolina Frände. Hon är en av de verkligt framstående i den yngre teatergenerationen. Med goda erfarenheter av det mesta som har med teater att göra. Det som kanske mera än annat talar för Frändes kandidatur är, att hon har visat sig ha en säker blick för en bred smakpalett i sina uppsättningar. Inte minst nödvändigt för en stadsteater, som har en så mångskiktad sammansättning av publiken som vår.
Det gäller att lägga en repertoar som täcker hela det vida fältet från allmänt teaterintresserade till de speciella krav som de båda universiteten med en ofta kräsen publik förväntar sig. Därmed dramatikens klassiker heller inte att förglömma. Som jag ser det uppfyller en person dessa krav. Carolina Frände.
HENNES SENASTE Uppsalauppsättning Arthur Schnitzlers Professor Bernhardi var en pjäs, där skådespelarna befann sig på höjden av sin förmåga, orden stod i centrum och hade fått bestämma iscensättningen. Som hand i handske skapad för den diskussionslystna Uppsalapubliken. Men också för de många som tycker om att mäta sina argument efteråt om vad de varit med om.
Eller som vi alla och envar. Trängtar och längtar efter att möta och uppleva ett stycke välspelad dramatik. När Linus Tunström utsågs till chef för en del år sedan skrev jag i UNT, som dess dåvarande kulturchef, att ”Uppsalas bästa politiker sitter i teaterstyrelsen”. Min förhoppning är, att de visar samma goda omdöme den här gången. Annars skulle skam gå på torra land.
STADSTEATERNS NYA föreställning Salong Golnaz är ett exempel på hur inte heller dagens modetrend, den sociologiska teatern, varit främmande för Brylanders fögderi. Författare är Seluah Alsaati. Hon har tidigare varit politiskt verksam, ägnat sig åt teater, rap och poesi och är även romanförfattare. År 2020 kom hennes uppmärksammade berättelse Inte din baby, där förortsungdomar kommer till tals. Den belönades med Slangbellan, som det årets bästa roman inom barn- och ungdomskategorin. Kärlek, svartsjuka, kontrollbehov och manipulation är framträdande motiv. Tidlösa känslor i allas våra liv
Även den nya pjäsen har sådana inslag. Men allra mest rymmer den utsnitt ur den vardag som de flesta möter. Det riktigt originella den här gången är att publiken blir den spegel framför vilken varje kund i en frisersalong får sitt lystmäte av sig själv, medan behandlingen pågår. Premiärpublikens jubel visste inga gränser. När den inledningsvis upptäckte sig själv i den rollen. Och man var snabbt igång. Medan scenens centrum fanns kvar på andra sidan av den spegel framför vilken alltsammans utspelade sig.
INES CHERIF, Parwin Hoseinia, Vendela Idum, Susan Taslimi och Segen Tesfai med kvicka rörelser, målande minspel, vassa och skarpa i replikerna, ibland nästan för fort, uppnådde därigenom på nolltid kokpunkten i framförandet. Som sedan höll sig kvar med korta musiksnuttar för att markera övergångarna. I takt med att den femhövdade ensemblen med högsta möjliga tryck drog in sin publik i skeendet.
Så blev det också en föreställning som hade kunnat äga rum varhelst unga människor möts och reagerar på varandra. Här är det fråga om liv, som styrs av ett väldigt övertryck. Och vill ut hos alla. På nästan samma gång. Drömmar trängs med motigheter, konflikter uppstår, vänskaper fördjupas.
PÅ SKUGGSIDAN saknas heller inte rivaliteter eller sociala problem. En graviditet och en abort tillhör det mest laddade. Däremot hade den inlagda skjutningen gärna kunnat utgå. Men kanske visar just den på det oförlösta i uppsättningen. Att den trots att vinden ibland skiftar riktning saknar en egentlig dramaturgi. Allt går sin gilla gång. Så långt är allt gott och väl. Men ändå vill pjäsen inte riktigt lyfta. Från den marknivå, där det mesta utspelas.
Susan Taslimi i sin roll som svärmor utvinner dock åtskilligt. Som går att hitta hos någon som går på tvärs mot det mesta. Hon är lite resolut gammaldags. Och bildar på så sätt en ofta komisk kontrast till de andras strömlinjeformade tankar och känsloliv. Därmed blir hon också i sig en härlig drift med dokusåpornas banala värld. Vars ande annars vilar över det mesta. Satirmöjligheterna hade dock gärna kunnat tillvaratas några snäpp till.
SEGEN TESFAI och Ines Cherif har temperament, som går utanpå det mesta. Men också de andra trivs med att få dra på. Så det står härliga till. Det är en näraliggande igenkänningsfaktor, som nog fungerar. Narcissismen i själva grundidén har dock lämnats därhän. Här hade den fördjupning som föreställningen saknar, annars haft en given plats. Det egna jaget som skapelsens krona.
Regissören Affe Ashkars möda med sina skådespelare hör till det som burit rik frukt. Och Maja Döblings scenografi, som pekar rakt ut i verkligheten, är också den ett välfunnet inslag.
Bo-Ingvar Kollberg
Sidstycken.com
Uppsala stadsteater, Lilla scenen: Salong Golnaz av Seluah Alsaati. Regi: Affe Ashkar, scenografi och kostymdesign: Maja Döbling, musik och ljuddesign: Simon Wimmer, dramaturgi: Marie Persson Hedenius, ljusdesign: Mats Öhlin, videodesign: Anders Ekman och maskdesign: Matilda Bragner. Skådespelare: Inès Cherif, Parwin Hoseinia, Vendela Idun, Susan Taslimi och Segen Tesfao.