TEATER: Uppsala stadsteater, Stora scenen: Firma Fabergé – på Bolsjaja Morskajagatan nummer 24, författare och regi : Jonas Österberg Nilsson.
Firmaskylten för Firma Fabergé – på Bolsjaja Morskajagatan nummer 24 med Joel Schmidt, David Rangborg och Rasmus Luthander i föreställningen Foto: Nadja Sjöström
Jag vet mig aldrig förut ha sett Åsa Forsblad-Morisse i en roll, som hon gjort lika stor och fyllt med lika mycket innehåll som i Uppsala stadsteaters Firma Fabergé på Stora scenen. Just genom att ge den en glöd och ett inre djup bildar hon det fundament som hela föreställningen vilar på. Hennes rollgestaltning är ett imponerande kraftprov.
HAN DOMDERAR som en riktig patriark, folket är på väg att göra uppror, inomhus råder stundom kalabalik. Vilka skulle klara av en sådan situation om inte Uppsala stadsteaters Aksel Morisse i samspel med sin hustru Åsa Forsblad-Morisse. Nu är det snart påsk och äggtider. På teatern såsom i verkligheten. Regissören Jonas Österberg Nilsson håller sig framme med pjäsen Firma Fabergé – på Bolsjaja Morskajagatan nummer 24.
Förra gången, i Julius Caesar, var det en pissoar upphöjd till konst (av Duchamp) som fick en betydelsebärande roll under pjäsens gång. Alldeles före slutet passerar den sitt bäst-föredatum. Även nu är det ett till konst upphöjt föremål. Och det är inte vilket ready-madeverk som helst. Utan ett ägg som fått innehållet utbytt, utanpå snyggats till med juveler och blivit ett konstobjekt.
DET SKEDDE första gången redan 1884. Platsen var Carl och Augusta Fabergés juvelerarbutik i Sankt Petersburg. Detta ägg, konstruerat som en matrjosjka-docka, med skal inuti skal för att bli tsar Alexander III:s dekorativa påskpresent till tsaritsan, har sedan en egen historia. Sammanlagt tillverkades 57 stycken. De flesta överlevde både revolutioner och krig. Är i dag samlarobjekt av högsta värde.
Det är dessa Fabergéägg, som lämnats i Jonas Österberg Nilssons vård. I en föreställning där han både är författare, regissör och scenbyggare. Några krossade eller förlorade ägg blir det dock inte. Axel Morisses koleriska passager inledningsvis, är snarare ett ljudprov från det som äger rum på scenen. Om än inte med tordönsstämmor ändå ofta med förhöjd röststyrka i samspelet mellan skådespelarna.
ÄVEN OM TIDÖPARTIERNA ställt till med hårda vindar i vårt samtida politiska klimat, är de bara västanfläktar jämfört med den stormstyrka de kunde blåsa med i dåtidens förrevolutionära Ryssland. Det är dit vi kommer. Till skillnad från scenografin i Shakespeareuppsättningen med tv-skärmar och labyrinter av skilda slag, bildar ett på en vridscen med ribbor uppbyggt villaskelett i två våningar spelplats. Det ger insyn från alla håll, smidiga scenövergångar och en simultanitet som inte ens utesluter parallella handlingar. Att det ska ha lite Brechtstuk är nog också meningen.
Men med tanke på föreställningens utformning och stämningar är nog anknytningen till Anton Tjechov och det senare 1800-talets Ryssland en av de viktigaste idéerna i hela det här projektet. Att mycket gammalt har tjänat ut och något nytt är på väg i dess ställe, är nog en för vår västerländska civilisation på många platser gemensam upplevelse just nu. Vad det kommande är och vad det nya för med sig eller innebär, har nog ingen av oss klart för sig ännu. Det enda man med säkerhet kan säga är väl, att förändringarna går väldigt fort just nu.
DET ÄR OCKSÅ en värld av det slaget och i det skicket som den här pjäsen försöker närma sig. Hur det gick för Ryssland och tiden sedan fram till dagens Putin, har vi väl någorlunda klart för oss. Men knappast var det två förödande världskrig som ingick i drömmarna. Och för det redan inledda nya århundradet, vad förväntar vi oss nu? Att Putins krig och klimatmålen knappast har någonting gemensamt, kan vi nog vara överens om. Men resten?
Vilka värden, där de flesta förlorat det mesta av sina innehåll, kan göra anspråk på vår fortsatta tilltro. Att konsten hör dit ingår i den här pjäsens förutsättningar. Men sedan? De som hör den mänskliga tillvaron till, de som bestämmer människovärde, livsmening, livsmål eller allt umgänge och alla relationer har ju visat sig ha bräckligast möjliga underlag och förankring. Så fort de ställs under prövning. Så vad gör vi? Utöver att väcka de här frågorna till liv, sträva efter att formulera dem på nya sätt? Stort mycket mera är kanske inte vad vi kan försöka oss på med trovärdigheten i behåll.
DET ÄR KANSKE SÅ man kan närma sig den här uppsättningen. Men då också från ett håll där förvirringen är som störst. Naturligtvis handlar mycket om vilka maktkonstellationer som bestämmer ordningen, vilka opinioner som för tillfället har initiativet, hur allt som har med påverkan och propaganda att göra ser ut. Och hur människans gåta, hennes närvaro på jorden mellan början och slut ska tacklas. För att skrapa lite på ytan till det vi formulerat oss om och funderat kring. Sedan urminnes tider.
Med ett allt övergripande och många det underordnade exempel. Det märkliga med den här föreställningen är, att det trots att så mycket hänvisar till sådant som hör hemma inom förnuftets domäner blivit en så levande och rentav blodfylld teaterföreställning. Som väcker till liv både ett uppbåd av känslor och på djupet verkande inlevelse. Jag vet mig inte förut ha sett Åsa Forsblad-Morisse i en roll, som hon gjort lika stor och fyllt med lika mycket innehåll som här. Och det just genom att ge den en glöd och ett inre djup och förankring, som när allt kommer omkring hela iscensättningen vilar på. Därigenom är det svårt att inte se rollgestaltningen också som ett imponerande kraftprov.
SOM JUVELERAREN SJÄLV ligger Aksel Morisse, hennes samtalspartner och oftast förekommande motspelare, på en våglängd lite mera åt det resonerande hållet. Men blir samtidigt den som ger för de här frågorna en eftertänksamhetens och klokhetens dimension, som också den hör till framförandets många tilltalande inslag. David Rangborg tillför för sin del en social dimension som blir desto verkningsfullare, när han lutar sig mot och litar till rollens bärkraft i sina egna förutsättningar. Klara Enerviks och Emelie Falks bägge damer går på samma linje liksom Rasmus Luthander och Joel Schmidt. De har alla hittat exakt följsamhet i den balans mellan rollerna i det emellanåt intrikata familje- och företagsmönstret som alltsammans bygger på.
Man brukar tala om Tjechovs beroende av en samtid, där ett skifte pågick mellan gammalt och nytt. Som en viktig påverkan på hans dramatik. Kanske skulle han ha skrivit som Jonas Österberg Nilsson om han levat i dag? Eller rentav tvärtom? Värt ett omnämnande är även de smakfullt utformade och inlagda musikinslagen av Johan Blixt Den höga mentala temperaturen och den explosiva atmosfären i Firma Fabergé hör dock tveklöst mera hemma i nu än då. Även om just den myckna energin i uppsättningen ännu inte riktigt tagit sig helt över rampen till salongen. Men det lossnar säkert där efter hand.
Bo-Ingvar Kollberg
Sidstycken.com
Uppsala stadsteater, Stora scenen: Firma Fabergé – på Bolsjaja Morskajagatan nummer 24, Manus, scenografi och regi : Jonas Österberg Nilsson. Kostymdesign: Nina Fransson, kompositör och ljuddesign: Johan Blixt, dramaturg: Marie Persson Hedenius, ljus- och videodesign: Pontus Eklund, maskdesign: Per Åleskog och Sigrid Nathorst-Windahl. I rollerna: Klara Enervik, Emelie Falk, Åsa Forsblad Morisse, Rasmus Luthander, Aksel Morisse, David Rangborg och Joel Schmidt. Statister: Pontus Eklund, Josefin Wallerström, Sigrid Nathorst-Windahl och Per Åleskog.