UR KULTURLIVET – musik. Missionskyrkan: Earendelkvintetten. Konsert med franska tonsättare från 1900-talet
I Earendelkvintetten ingår Victor Sjögren, Eelis Malmivirta, Jonathan Bauer, Maria Rubio Carrion och Sophie Berggren. Foto: Jimmy Ebbesson.
Nutida musik i tilltalande mångfald ingick i måndagens program hos Kammarmusikföreningen. Blåsarna i Earendelkvintetten svarade för hög nivå i alla avseenden. Sammantaget ett smakfullt framträdande och en självklar högtidsstund för den talrika publiken.
ALL KONST föds ur annan konst. Ingenting tillkommer i ett vacuum. Inte heller det som går under beteckningen ”nutida musik” har uppstått av sig självt. Den som vill höra det som skapats under det just passerade seklet fick tillfälle vid Kammarmusikföreningens konsert i Missionskyrkan under måndagskvällen.
Gästande musiker var Earendelkvintetten. Fem relativt nyexaminerade med bara några år sedan de gick ut Musikhögskolan i Stockholm. Gruppen har uppstått efter utbildningen. På några år är den redan på väg att etablera sig med musik från olika tider. Den här gången tillkommen av tonsättarna i programmet under det århundrade som gått. Framförda av instrumentalister som samtliga har 1990-talet som gemensamt decennium då de tittade ut.
DET HÖR KANSKE inte till vanligheterna med program med sådan koncentration i tiden. Man brukar ju nästan alltid blanda in minst något wienklassicistiskt för att publiken ska känna igen sig i det offentliga musicerandet. Ändå fanns givetvis de gamla med. Åtminstone på något hörn. Från Bach och Händel, och kanske ännu längre tillbaka, fram till dagens många etablerade namn.
Den här gången var det en blåsarkvintett som fyllde programmet. Franskt till innehållet och med utlöpare i besättningen till både Spanien och Finland. Maria Rubio Carrions benägenhet att fylla på sitt klarinettspel med fysiska accenter förrådde hennes sydeuropeiska rötter. Med till musiken anpassad dans. Som tillförde en extra dimension. Får man hålla på ett tag följer nog de andra efter.
DET BLEV EN KVÄLL fylld av åtskilliga avvikande klanger, toner, rytmer och ljud till vad vi annars brukar få höra. Men samtidigt en högtidsstund. Att möta allt detta i sådan tilltalande mångfald. Ibland behöver öronen få en lyssnarservice, kanske vid var tionde konsert, eller så, för att de ska bli påminda om. Att det finns hur många alternativ som helst till den miljölikriktning vi utsätts för dagligen.
Lära sig lyssna igen. Det som nog en hel del glömt bort hur man gör. Inte minst fick det här programmet den funktionen. Och den givna slutsatsen: Så mycket vackert och lyssnansvärt det finns och som vi går miste om. Då vi uteblir när sådana här tillfällen ges. Nu var det en välbesökt konsertsal. Uppsalaborna vårdar sina själar. Bra så!
VICTOR SJÖGREN med sin smäckra och välljudande oboe, Sophie Berggren på piccola- och tvärflöjt, Eelis Malmivirta med valthornet upphängt på axeln mellan varven. Och Jonathan Bauer, störst i klassen höll fagotten i ett säkert grepp. Ibland kan man undra om detta instrument inte har några gener gemensamma med bastuban (ej med här). Som rytminstrument kan de ibland låta som tvillingar.
Jacques Ibert fick inleda med Tre korta stycken. De angav med en gång tonfall, röstlägen, dialekt, rymd, klangfärger, intensitet och annat för hela konserten. Det var ett både bestämt och sökande tonspråk med rörligheten såväl förlagd till tonernas höjd som resurser i det lägsta registret. Klarinettens virvlar gav en föraning om den vår som väntar. För att låta klangen mynna ut i en slutgiltig samling nära tystnaden.
GERMAINE TAILLEFERRE med Choral et deux variations, från 1979, var den enda kvinnliga tonsättaren bland de fem. Också här fanns mycket av den eklekticism som bestämt riktningen för så många i det tidiga 1900-talets experimenterande grundhållning. Det lätta anslaget resulterade i åtskilliga dissonanser. Men visst gick det också att hitta spår lite överallt. Från de föregångare som så många vid den här tiden tog spjärn emot. För att hitta det egna uttrycket.
Det kanske starkaste inslaget var fugan, preludiet och menuetten i Maurice Ravels Le tombeau de Couperin, ett också annars ofta spelat stycke. Här turades oboen, klarinetten och flöjten om att dominera i ljudstyrkan. Också det kanske allra vackraste. Darius Milhaud tog med sig musiker och åhörare till en dag vid kung Renées hov i Aix en Provence. Med både kortege, jonglörer och en kvällsmadrigal i La cheminée du roi Renée.
ETT AV DE LÄNGRE styckena var även Jean Francaix lyssnarvänliga Quintet no 1 från 1948 med stort utrymme för valthornisten. Samtidigt som fagotten bestämde rytmen och den behagliga oboetonen gled upp och ner i skalorna. Kvällens smakfulla innehåll och rikedom av klanger med flera förstagångsmöten gav konserten en hel del mersmak.
Nog borde Kammarmusikföreningen se till att flera program av det här slaget ingår i kommande utbud. Självklart önskar man Earendelkvintetten åter vid ett sådant tillfälle. Men vänta inte för länge. De här unga musikerna har den nivån, höga kvaliteten i sitt spel och förmågan att entusiasmera sin publik, att många andra säkert snart börjar rycka i dem.
Bo-Ingvar Kollberg
Sidstycken.com