UR KULTURLIVET – musik, Uppsala Konsert & Kongress: Andrea Tarrodi: Paradisfåglar II (version 2013), Bohuslav Martinu: Sinfonietta La Jolla och Ludwig van Beethoven: Konsert för piano, violin, violoncell och orkester. Dirigent: Anton Holmer, Trio Gaspard; Jonian Ilias Kadesha, violin, Vashti Hunter, cello och Nicholas Rimmer, piano och Uppsala Kammarorkester.
Flygeln vägde lite för mycket men cellon lät sig lyftas och likaså violinen. Medlemmarna i Trio Gaspard Vashti Hunter, Nicholas Rimmer och Jonian Ilias Kadesha. Foto: Musik i Uppland.
Det blev svensk och tjeckisk musik som fick slå följe med Beethovens Trippelkonsert vid evenemanget med Trio Gaspard, det andra framförandet under gruppens turné till nordliga breddgrader. Den i Öregrund sommarboende Andrea Tarrodi flyttade tyngdpunkten till regnskogens fågelliv och med Bohuslav Martinu fick konserten en centraleuropeisk förankring. En påfallande ung publik visade att även klassiska tongångar har sina förespråkare bland dem som ska föra musikarvet vidare.
LUDWIG VAN BEETHOVEN brukar få på tafsen för att han aldrig skrev någon cellokonsert. Nåja, helt lottlösa är cellisterna inte. Det finns en Konsert för piano, violin, violoncell och orkester. Med nästan millimeterrättvisa är utrymmet för de tre soloinstrumenten lika stort där för var och en. Annat kom sedan i vägen.
Och abonnemangskonserten i torsdags innehöll stycket. Visserligen är Åke Holmquist måttligt imponerad när han skriver om det i sin med innehåll proppmättade levnadsteckning. Den är den ultimata boken om den kanske största kompositör som funnits. Ibland vill teaterhabituén inom mig förespråka Mozart i stället.
FÖRUTOM Uppsala Kammarorkester deltog Anton Holmer på dirigentplats och gästande Trio Gaspard med Jonian Ilias Kadesha på fiol, Vashti Hunter med cello och pianisten Nicholas Rimmer. Det blev sommarboende i Öregrund, Andrea Tarrodis Paradisfåglar, som fick inleda. Hur de fåglarna ser ut vet vi alltsedan upptäcktsresanden Sten Bergman for land och rike runt och berättade om Nya Guinea.
Här var det rena regnskogen som tog plats på podiet. Instrumenten sjöng och kvittrade för glatta livet. Lite då och då svepte en vindil in över scenen. Det var en utflykt som hette duga. Som också visade att det inte finns några gränser för musik. I alla avseenden.
FÖRE PAUS HANN MAN också med Bohuslav Martinus Sinfonietta La Jolla, komponerad med snäll modernism. Här deltog även Nicholas Rimmer i pianostämman. Och den unge Holmer visade att han tillhör mästarklassen i slagteknik. Så missade man heller knappast någon enda takt eller intonation. Vilket annars måste vara lätt i ett så detaljrikt musikstycke.
Det är härligt upptågsrikt, försett med en markerad rytmik, är ofta brusande i tilltalet och rymmer utsökta klanger. Skriven 1950 skulle den ändå lika gärna kunna vara perfekt sound track för vårt eget decennium. Den går att höra på YouTube. Ett knapptryck bort, som det heter. Prova själva!
SENARE DELEN BESTOD alltså av Beethoven Trippelkonsert. Det riktigt märkliga med den konserten är att Mästaren här föregriper och citerar den musik han själv senare kommer att skriva. Det blir lite frågesport över det hela. Var någonstans återkommer det? Det i första satsen upprepade temat illustrerar samtidigt en smula skillnaden mellan konstmusik och populärmusik.
Där den senare släpper temat så snart det framförts, kopplar den konstnärliga tonsättaren på den kreativa ingivelsen och prövar och utvecklar. För att se vart de följande takterna leder. Ibland blir det fullträff. Som här. Gång på gång.
SOLISTERNA LÄNGST FRAM, var och en med lika mycket tid på sig som partiledarna i en valdebatt. Fast det är Beethoven som från början bestämmer turordningen. Nu cellisten Vashti Hunter först. Med känslig inlevelse. Följd av Jonian Ilias Kadesha på fiol med temperamentet utanpå i sitt framförande. Nicholas Rimmer få vänta en kort stund på sin entré, innan han ansluter vid flygeln. Men sedan är alla där tillsammans med orkestern. I det väldiga samtal som snabbt drar med sig publiken i flödet av händelser.
Samtidigt som solisterna får utrymme för sina egna inlägg sinsemellan, som kommentarer till skeendet eller i utfärder på egen hand. Som det ska vara, när vi släpper vardagen och förflyttar oss till de dimensioner inom oss som nog får oss att växa en smula som människor. Att många unga, säkert också musikutövare, fanns på plats var ett gott tecken. Med förebilder för hur de kan gestalta sina liv i ett senare skede.
PIANISTEN NICHOLAS RIMMER med sitt med koreografiska gester framförda, distinkta spel fick vi dock huvudsakligen se i profil. Men då och då vred han ansiktet utåt mot gradängerna. Och kopplade på skarpblicken. Vart tog åhörarna vägen? Dom är så tysta, Sitter dom kvar? Jodå, publiken fanns där den skulle. Också i Largosatsen, som mot slutet går lite på tomgång.
Och efteråt? Jo, då kom applåderna. Som de skulle. Stående bifall. Blommor som övligt. Även om de lämnades vidare till några av de ordinarie musikerna. Välförtjänt. Och det där diplomet? Är inte det inslaget lite överspelat vid det här laget? I dessa trädslukande spårvägstider. Verkar mest skapa förvirring. Tanken är ju god, men nog kunde den meddelas via sociala medier i stället. Eller kanske bättre. Inte alls.
Bo-Ingvar Kollberg
Sidstycken.com