TEATER. Skandiascenen, gästspel från Riksteatern, Lolo Amble och August Strindberg: Dödsdansen. Regi: Anna Pettersson.
Skådespelarna på scenen, Marie Göranzon och Gunilla Nyroos, utgör med sina personligheter en viktig del av pjäsens innehåll. Foto: Per Bolkert
En skådespelares många roller på scenen gör honom eller henne så småningom till en expert på liv och på att leva. Ett talande exempel är Riksteaterns föreställning av Dödsdansen med Strindbergs text tolkad av Lolo Amble. Här framträder Marie Göranzon och Gunilla Nyroos i rena uppvisningen av vad de uppnått under sina långa scenkarriärer. Och nog framgår det med emfas på Reginateatern hur rik och mångskiktad teatern är som konstform.
VAR HÅLLER han hus? Han skulle ju vara här nu, regissören. När 25 års äktenskapligt elände ska avhandlas, behövs det någon som styr upp skeendet en smula. I Strindbergs text till Dödsdansen är det författaren själv. Med text, anvisningar om scenbilder, dialogernas utformning. Och vad skådespelarna ska ha på sig. Förutom vilken dörr de ska komma in genom. Och hur strålkastarna ska vinklas.
Här är det skådespelarna själva som tar plats i soffan på scenen Lite trevande, sysslolösa, en smula undrande vad de ska ta sig för. Irriterade. Ungefär som i förlagan. Sedan gör hon sig synlig, Lolo Amble, poet och dramatiker, och hennes nytolkning, där hon visserligen lutar sig mot Nationaldiktaren. Men förbehåller sig sedan rätten att göra som hon vill. Liksom även skådespelarna, Gunilla Nyroos och Marie Göranzon, som utan att knorra fyller rollerna som Alice och Edgar.
EN FRI TOLKNING, javisst. Men samtidigt ett stycke teater, som så gott alltigenom blir de båda aktörernas pjäs och föreställning. Bägge visserligen inte med behag som några nyponrosor. Men med desto mera scenerfarenhet och kunnande som skådespelare som varit med ett tag. Förvärvat under långa scenliv. Och naturligtvis är de suveräna i sitt fack och sin genre. Klokare och samtidigt mera formade än de flesta av sitt yrke.
Ändå inte identiska med det senare. På den punkten är de mycket bestämda. I en föreställning som inte så lite också handlar om vilka vi är, bortsett från dem vi är i det dagliga värvet. Det betyder också att Strindbergs äktenskapsdrama bara en smula handlar om en relation där bägge kontrahenterna känner varandra intill leda, lever i ett upprepningstvång utan dess like, fastnat i maktkamp eller gått i ömsesidig clinch med varandra. Göranzons och Nyroos Dödsdans öppnar sig på ett helt annat sätt mot verkligheten.
OCH DET BLIR NÅGOT mycket mera meningsfullt och utvecklingsbart av deras stund på scenen. Här möts två människor i ögonhöjd, lyssnar på varandra, befinner sig i fruktbar kontakt med närhet och värme. Även om de också får utrymme att visa, vilka de blivit alltsedan scenskolan. Om några i vårt samhälle är experter på att vara människa och att leva, är det just scenens folk. Tänk så mycket bättre vi alla skulle få, om de alltid sågs med just sådana ögon. Om de befinner sig på något annat ställe än teatern, kunde de hoppa in var som helst utifrån sina unika erfarenhetsbanker.
Strindbergs förlaga lyser igenom lite här och var. Men det gör de här skådespelarna så mycket mera. Deras liv från alla åren och med alla roller är basen i föreställningen. Drömmar som ledde in dem på teaterbanan, avgörande upplevelser. Och inte att förglömma alla som varit deras förebilder. Inga Tidblad, Georg Rydeberg, Margareta Krook, Allan Edwall för att nämna några. Men givetvis är det i just det här mötet på scenen, lite olika varje gång, som den här pjäsen har sin själva livsnerv, sin tyngd, charm och förmåga. Att göra halvannan timme med publiken och dess uppmärksamhet mera meningsfull än det mesta som tid används till.
NÅGON DÖDSDANS, antingen som sista ledet innan ättestupan eller som tidsfördärvare i väntan på en samordnare (läs: familjeterapeut), är det minst av allt frågan om. I all anspråkslöshet är de här skådespelarna sina egna regissörer. Den som överlåter uppdraget till någon annan, får vänta intill domedagsafton utan att någon infinner sig. Det egna ansvaret för det egna livet, kunde man kanske säga. Att det förekommer lite åldersnoja är bara som det ska. Någon hjältedöd, som artillerikaptenen Edgar hoppas på, är rent lappri.
Lite temperament är helt i sin ordning. Gärna som Marie Göranzon när hon gör Dramatenstuk av sin Alice, artikulerar tydligt, talar högt och använder kroppsspråket för att komplettera där de verbala uttrycken är för tama. Gunilla Nyroos lägger sig mera åt finlirets håll. Använder minspelet, rynkar ögonbrynen, spänner blicken, riktar om mungiporna. Tittar upp under en tänkt lugg. Och drar sig inte heller för att lipa med tungan rakt ut.
Två aktörer, två skådespelare, två scenens drottningar får rå om sin publik helt och fullt för en stund. Som åskådare känner man sig så privilegierad och bortskämd av livet som någon kan bli. Även om scenkonsten kanske inte kan göra anspråk på att ensamt stå högst på pallen. Nog är teater ändå det bästa som finns!
Bo-Ingvar Kollberg
Sidstycken.com
Skandiascenen, gästspel från Riksteatern: Dödsdansen av Lolo Amble och August Strindberg. Regi: Anna Pettersson. Musik och ljus: Gustave Lund. I rollerna: Marie Göranzon och Gunilla Nyroos. Produktion: Strindbergs Intima Teater.