TEATER. Stockholms stadsteater, Stora scenen: Anton Tjechovs Tre systrar. Översättning: Lars Kleberg, regi: Eirik Stubø. Scenografi: Magdalena Åberg.
Louise Peterhoff och Shanti Roney som Masja och Versjinin i uppsättningen av Tre systrar på Stockholms stadsteater. Foto: Sören Vilks
Det känns som var det en helt nyskriven pjäs när Eirik Stubø nu sätter upp Tjechovs Tre systrar på Stockholms stadsteater. Inte bara pjästolkningen och många av detaljerna i dramat har fått en till vår samtid anpassad utformning. Även den längtan som, lite klichéaktigt, brukar förknippas med en av världsdramatikens största dramatiker har tonats ner. Det har blivit en kvinnorollernas pjäs och skådespelare som var och en på sitt håll är värda allt beröm för det mycket goda helhetsintrycket.
INGEN GÅR VÄL idag längre och längtar till Moskva. Som man gjorde i det sena 1800-talet. På Anton Tjechovs tid. Ifall att, vore det bara att trotsa flygskammen och helt osentimentalt och resolut köpa en biljett hos Aeroflot. Packa kabinväskan och ge sig av. Men Putins krig mot Ukraina sätter en del käppar i hjulet. Och reser invändningar.
Pjäsen Tre systrar skrevs 1901. Där längtas och spekuleras det, hoppas på framtiden. Inte minst för att man befann sig i en brytningstid. Det gamla skulle störtas ner i gruset och lyckan åt alla väntade några verst bort. Enligt den gamla längdenheten. Och kampsången. Med dagens facit i hand vet vi, hur det gick. Några världskrig senare.
OCH I DESSA yttersta dagar med ett överfall på tidigare delrepubliken i söder, är vi mera osäkra än någonsin, hur det kommer att gå. I all synnerhet som kriget också knutit förbund med klimatkrisen. För mig själv har det blivit lite systrar under årens lopp. Någonstans bortåt 35 à 40 om man räknar dem samman. Lika samtidsförankrad har jag nog tidigare aldrig sett Tre systrar. När Erik Stubø nu sätter upp den på Stockholms stadsteaters Stora scen.
Samtidigt är det också den luftigaste versionen jag sett. Här används grupperingarna på scenen för att markera att det är en föreställning ensammare än någonsin. Utanför familjegemenskapen. Med längtan som överspelad drog. Överlag kastar också kriget i Ukraina sin tydliga skugga över scenen med eldsvådan. Här är likheterna anslående med vad vi ser på bilderna. Med hus lagda i ruiner, på barn som förlorat sina hem och allt. Och där insamlingar pågår för kläder och andra förnödenheter.
KANSKE KAN MAN också säga, att det är en hårdkokt uppsättning. Utan att någon lägger några fingrar emellan. Människornas utsatthet och villkor i stort bär tydliga spår av obefintlig empati. Anfisa blir resolut bortkörd av Natasja. Utan pardon. Det är rena hämnden när Soljonyj skjuter Tusenbach. ”Ingen annan ska få henne heller”. Svartsjuka utan spärrar. Och vad som även det utmärker den här iscensättningen, är den utdragna separationen på slutet. Det är inte bara garnisonen som avtågar. Även människornas avsked från varandra, och då ännu mera, gör riktigt ont hos flera av de inblandade. Hos oss åskådare också.
Det betyder även att bottensatsen och grundstämningen i pjästolkningen ligger åt det nattsvarta hållet. Tjechovs egen cynism, misstro mot alla mänskliga värden. Att det inte finns någon mening med livet. Och att all strävan blir ett slags existentiell protest mot detta sakernas tillstånd. Ändå arbeta och leva utan att någon kan säga varför. Får på så sätt sägas vara regissörens personliga ställningstagande, när han gripit sig an dramat. Det blir intigheten som får sista ordet.
OM MAN VILL, kan man dessutom säga att det är i kvinnorollerna, hos dem och mellan dem, som tyngdpunkten är förlagd. Att det är kvinnornas pjäs, hur de styr och ställer, medan männen till största delen får rätta sig. Det är ett drama på liv och död, om våra livsvillkor och om en mening med livet. Som är osäkrare än någonsin. På så sätt blir maktkampen i förlagan tydlig. Reducera anspråken, sade Hjalmar Bergman i sin dramatik. Naturligtvis finns allt det här redan hos Henrik Ibsen. Säg vad som inte finns där!
Vänner som redan sett föreställningen har klagat på den dåliga hörbarheten. Vid mitt besök var hörselslingan påslagen, och jag vet mig inte på länge ha hört dialogen bättre. Magdalena Åbergs scenografi är genomtänkt så det förslår och perfekt anpassad till pjästolkningen. Även hennes kostymdesign värd en särskild eloge. Liksom Linus Fellboms hyperkänsliga ljussättning. Och skådespelarna, så olika men samtidigt individuellt profilerade, att även de små detaljerna skiljer dem åt, trots släktskapen och tjänstefolkets prägling på sin överhet.
STEN LJUNGGREN och Lars Lind, bägge prydnader för sin åldersgrupp. Systrarna sedan, Tova Magnusson, Louise Peterhoff och Carla Sehn. Själv skulle jag nog välja den lite gåtfulla Masja vid ett giftermål. För hennes undertexts skull. Linus Troedssons Soljonyj får man se upp med. Han har en vacklande impulskontroll. Att Henrik Norlén som Andrej spårar ur och väljer regionpolitiken, får vi ha överseende med. Fast Astrid Drettner som Natasja verkar ha lärt sig en del av metoo-uppvaknandet för några år sedan.
Shanti Roneys general får nog karska upp sig lite. När Sverige nu blivit medlem i Nato. Om man ska kunna upprepa 1809. Adam Pålssons Baron gör nog rätt som lämnar det militära. Men varför ska Grynet Molvig ligga så lågt med sitt norska ursprung? Att Göran Ragnerstam, som läraren Kulygin, har tillägnat sig så många citat ur Tidners Latinska grammatik är värt en särskild eloge. Kanske borde det ligga en lista i foajén, som publiken kunde ta med hem.
DET GÖR MAN annars med det mesta av alla de starka upplevelser och konstruktiva tankar som utgår från den här föreställningen. Eirik Stubø har lagt accenter och betoningar, som gör att det nästan känns som en helt nyskriven pjäs. Som ingen förut sett. Det är rena storverket han åstadkommit. Som alla som inte sett det kan ha att längta till. I stället för till Moskva. När världen nu ser ut som den gör.
Bo-Ingvar Kollberg
Sidstycken.com
Stockholm stadsteater, Stora scenen: Tre systrar av Anton Tjechov, översättning: Lars Kleberg, regi: Eirik Stubø, scenografi och kostym: Magdalena Åberg, ljus: Linus Fellbom, Projektioner: Annie Tådne och Emi Stahl, mask: Johanna Ruben, dramaturg: Åsa Linholm, Cecilia Ølveczky. I rollerna: Tova Magnusson, Louise Peterhoff, Carla Sehn, Henrik Norlén, Astrid Drettner, Göran Ragnerstam, Shanti Roney, Adam Pålsson, Linus Troedsson, Sten Ljunggren, Grynet Molvig, Lars Lind, Anders Johannisson, Andreas Nilsson och Kerstin Steinbach.