TEATER. Stockholms stadsteater, Klarascenen: Jussi av Björn Runge. Regi: författaren.
Det finns närhet och värme på ett självklart vis i Björn Runges pjäs om Jussi Björling med världstenorens förnamn som titel. I förgrunden står kärleken mellan Jussi och hans hustru Anna-Lisa. Det är också det starkast bärande inslaget i den av författaren regisserade föreställningen på Stockholms stadsteater. Innehållet må vara otidsenligt. Men ger avgjort en tankeställare i dagens värld.
DET ÄR ETT TILLTALANDE och sympatiskt konstnärsporträtt Björn Runge åstadkommit med sin pjäs Jussi, som han både är upphov till och regisserar på Stockholms stadsteaters Klarascen. I stället för att följa någon kronologisk linje är den uppbyggd kring talande situationer och scener med laddade uttryck. Och ger fragmentariseringen till trots en av flera möjliga infallsvinklar till ett av Sveriges internationellt mest kända konstnärskap. Jussi Björlings spelplatser var de berömda operascenerna, Met i New York, La Scala i Milano och Covent Garden i London.
I Sverige var det Stockholmsoperan som gällde. men också många andra ställen. I föreställningen nämns järnvägsknuten Töreboda. Som ett exempel på spännvidden i tenorgigantens förankring. Även hos sin hemmapublik. Björn Runge tar fasta på sammanhang av avgörande betydelse för den konstnärliga utvecklingen. Barndomen givetvis, med den tidigt döda modern och det som kom att påverka karriären allra mest. Faderns stränga krav och överkrav, som samtidigt gjorde mellanpojken Jussi till en mer eller mindre känslomässig krympling livet igenom.
SEDAN FÖLJER typsituationer som har med familjelivet att göra, med framträdanden, med en aldrig upplevd bastrygghet, somrarna på Siarö i Roslagen. Då Jussi Björling kanske var mest i fas med sig själv, när han fick stå med kastspöet och fiska. Och gemenskapen med hustrun Anna-Lisa. Just detta senare sticker kanske allra mest i ögonen i en tid då parrelationer blivit något tillfälligt och övergående. Visst fick Anna-Lisas egen sångarkarriär stå i bakgrunden. Men när det handlar om exceptionell begåvning, blir det som bekant ofta så. Utrymmet är trots allt begränsat och den fulla tillgången på syre räcker kanske inte hela vägen.
Björn Runge gör ingen stor sak av att Jussis hustru fick finna sig i att gå in i en huvudsakligen stöttande roll. Och ge avkall på sitt eget. Det lyser igenom här och var att hon i grund och botten inte heller var någon lycklig människa. Även hon fick bära priset för makens konstnärskap. Men mest utsatt var ändå Jussi själv. Inte minst i den självdestruktivitet som var guldmedaljens baksida. Kanske hans sätt att bära och bemästra bördorna som kom från två håll. Barndomens och pappans överkrav då. Och publikens förväntningar. Som i det här fallet nog även kan tolkas som en form av kärlek.
HUR SOM HELST har även den alkoholism som började tidigt, fått en viktig plats. Och detta samtidigt som kroppen självfallet fick ta emot mera stryk. Än vad en mera avspänd livshållning skulle inneburit. Och mycket i den här föreställningen skildrar just en människa, som dignar under alla dessa krav från många håll samtidigt. Det är heller inte svårt att se att den uppfostran det var frågan om, utan vidare kan betecknas som rena övergreppen. Solklara kränkningar och inget annat än misshandel. Den som utsätts för sådant blir självfallet mer eller mindre oförmögen att skydda, värja och försvara sig själv.
Just den aspekten är det inte minst viktiga i framställningen av mästersångarens livsöde. Samtidigt är det omöjligt att blunda för, att hustrun Anna-Lisa gick in som ett hjälpjag i den uppgiften. Ett idag kanske helt otidsenligt sätt att visa en annan människa sin kärlek. Med självförverkligande och narcissism som kommit i stället.
MAN SKULLE OCKSÅ kunna säga att Mattias Nordkvist, som gör rollen som Jussi, som ett slags jagförsvar och ett sätt att bemästra utsattheten och den egna skörheten i sin rolltolkning ofta går in i tillstånd av en form av frånvaro. I en alltför hård och svårbemästrad verklighet. Som om Mattias Nordkvist uppehåller sig i en egen värld. Någon annanstans än i pjäsen på scenen. Där lyser också den ensamhet igenom, som är en av pusselbitarna. När Björn Runge tecknar Jussi Björlings porträtt.
Sångnumren i föreställningen är skickligt återställda, autentiska upptagningar från faktiska konserter och Nordkvist mimar till dem. Långt inne i fondens scenbygge. Synlig för publiken enbart i halvprofil. Att låta orginalmaterial ljuda är givetvis det enda möjliga. Ingen skulle ändå kunna återge, hur framträdandena en gång gick till.
BLAND DE ÖVRIGA rollerna gör Jacob Eklund Jussis pappa, ett porträtt snidat inte så lite efter den svarta pedagogikens mallar. Med en både skrämmande och distanserad närvaro i skeendet. Helt avslappnad och mycket rolig är karikatyren av sångarkollegan Birgit Nilsson. Som ger Anna Takanen tillfälle, att öppna sig för sina tidigare väl aldrig visade talanger som komedienne. Sven Ahlström, föreställer man sig, har haft bl a Ingmar Bergman som förebild för sin mästerdirigent Georg Solti. Jan Mybrand har fått operachefen John Forsell på sin lott. Om det finns någon fungerande pappafigur i instuderingen är det hos honom.
Vid sidan av Jussi själv är det annars Vanna Rosenberg som hustrun Anna-Lisa som har föreställningens andra huvudroll. Hon gör den med återhållna gester och en sparsam men desto mera verkningsfull känslomässig närvaro. Ingen av dem, vare sig Mattias Nordkvists Jussi eller Vanna Rosenbergs Anna-Lisa, låter särskilt mycket känslomässighet komma fram i deras relation. Desto mera rymmer den av inre närhet och värme på ett självklart vis. Det är ett regigrepp med lång räckvidd. Och ger avgjort en tankeställare i dagens värld.
OCH JUST DET INSLAGET i Björn Runges instudering bär upp hela den här pjäsen. Som på så sätt allra mest blir ett finstämt drama om kärlek. Som sådant har den ett gripande innehåll. Som gärna dröjer sig kvar efteråt. Slutscenen med två människor i fonden och vattnet vid sommarstället på Siarö, som de är på väg mot, är både vacker och sentimental. Och det kan den väl få vara. När nu världen ser ut som den gör.
Bo-Ingvar Kollberg
Sidstycken.com
Kulturhuset Stadsteatern, Klarascenen: Jussi av Björn Runge. Regi: Björn Runge, scenografi och kostym: Peder Freiij, ljus: Max Mitle, ljud: Kasper Val Bjerregaard Larsen, mask: Nina Lagnefeldt och Patricia Svaiger, dramaturger: Marc Matthiesen, och Joel Mauricio Almroth. I rollerna: Mattias Nordkvist, Vanna Rosenberg, Jakob Eklund, Sven Ahlström, Jan Mybrand, Anna Takanen och Sandra Redlaff.