TEATER. Kulturhuset Stadsteatern: Gengångare av Henrik Ibsen. Översättning Klas Östergren. Regi: Kjersti Horn.
Henrik Ibsens Gengångare på Klarascenen med sitt avtäckande av gestalternas och hela familjens väl dolda hemligheter och i regi av Kjersti Horn lyfter fram drag och motiv i pjäsen, som inte hör till de vanligaste vid ett uppförande. Här står i stället ett nutida dysfunktionellt familjemönster, medberoende och spelet om syndabockar i förgrunden. Alltsammans gestaltat av en alltigenom samspelt och lyhörd ensemble, som imponerar storligen.
HÅLLA SKENET UPPE och fasaden utåt intakt är kanske inte det viktigaste i vår integritetsupphävande samtid. Det stod dock högt på listan under det sena 1800-talet, när Henrik Ibsen skrev sitt drama Gengångare. När pjäsen kom, uppfattades den som ett attentat mot den rådande samhällsordningen. Den som inte minst omfattade den minsta enheten, familjen.
Tillvägagångssättet i dramat, att avtäcka och avslöja det som familjen döljer i sina innersta vrår, väckte därför stor och avståndstagande uppmärksamhet. Idag talar vi hellre om dysfunktionella familjemönster, medberoende och syndabockar, som får bära de avgörande problemen som kännetecknar samlevnaden i nära relationer. På Ibsens tid var det religionen, dubbelmoralen och plikterna som satte sin prägel på, hur människornma inrättade sina liv.
SOM DET ALLRA MESTA i Ibsens dramatik medger även Gengångare ett fleratal tolkningar. Den vanligaste brukar vara könssjukdomen syfilis, som sonen Oswald får i arv efter sin far, kammarherre Alving. Och därtill hyckleriet både i relgiösa och moraliska ting. Alltefter tolkning finns det dessutom flera möjligheter vilken av gestalterna som ska tilldelas huvudrollen.
Med tillgång till en grupp skådespelare av det förnämligaste slaget har regissören Kjersti Horn kunnat välja fritt. Och hon har i sin pjästolkning även lyft fram drag och motiv i pjäsen som inte hör till de oftast accentuerade vid ett uppförande. Dessutom vrider och vänder hon på de medverkandes betydelse för dramats utgång. Och även den som redan sett en eller flera uppsättningar, som bygger på Ibsens pjästext, ges möjlighet till nya, inte förut uppnådda insikter.
ETT AV INSLAGEN är incestmotivet, från bägge håll, mellan Helene Alving och sonen Oswald. Den som allra mest vill binda den andre till sig är Helene, som ser en möjlighet att få ha sonen hos sig på livstid. Och som därför gör allt för att han inte ska återvända till det Paris där han redan är på väg att etablera sig som konstnär. Och det på samma gång som beroendet och bindningen från Oswalds sida inte så lite har tydliga erotiska komponenter.
Annat som också blir tydligt är Regines avtåg mot slutet från det liv och de vanor och miljöer som präglat henne sedan kammarherren gjorde hennes mor gravid. För att kunna tysta ner skandalen försågs Johanne med en liten dusör för att ingå giftermål med snickaren Engstrand. En man med lite tveksamt rykte, som då fick gälla för att vara hennes far. Det är inte svårt att se uppbrottet som en parallell till vad som händer i Ett dockhem, där Nora ger sig av. Bort från all förljugenhet.
ÄNNU EN MARKERING som blir extra väl omhändertagen i den här iscensättningen är skuldproblemet. Där de agerandes olika andelar här fördelas så, att fru Helene Alving framstår i ett helt annat ljus än det vanliga. Dessutom intar Engstrand den här gången positionen som den egentligen smartaste av alla. Den från början mest utanförstående rollen blir på så sätt något av pjäsens centralfigur. Vill man kora någon segrare i Kjersti Horns instudering är det nog han. Fast ännu mera kanske Regine. Hon blir det unga släktets representant, som väljer sin egen väg i frihet.
Oswald tillhör också de unga. Oavsett om hans sjukdom på slutet är genetisk eller uppnådd på annat sätt, förblir han tragisk i gängse mening. Och fru Alving själv ingår i samma kategori, när det är dags för sista akten i detta drama. Samtidigt går det heller inte att bortse från, att regissören låter sina gestalter styras av dubbelkommandon som inte bara är känslor utan också drifter. Det är också här, som föreställningen får sina mörkaste stråk. Drivkrafter för vilka dess bärare är lekbollar. Som rollerna i det antika dramat. Eller som det varit hela tiden sedan utdrivningen en gång ur paradiset. Som det sägs i texten.
SÅ FRÅGAN OM skulden i ytterligare en bemärkelse. Den som formuleras helt öppet. Vem eller vad har de här människorna att vara tacksamma för? Ingenting, är det givna svaret. Det ska också sägas att samtliga gestaltningar av de medverkande, Helena af Sandeberg, Emil Johnsen som Oswald, Johannes Kuhnke, Gerhard Hoberstorfer och Matilda Ragnerstam inte rymmer en enda falsk ton. Så samstämd är ensemblen. Men allra mest imponerar de dialogpartier som förekommer mellan just Oswald och Regine. Precis här finns instuderingens höjdpunkter.
Sedan kan man givetvis diskutera språkblandningen. I de mest förtätade, laddade och avgörande situationerna gestaltade med hjälp av videoteknik. Själv hade jag gärna velat se dem direkt och öppet utförda på scenen. Utan omvägen över filmens mekanik. Jag tror att allt hade blivit ännu bättre i så fall. Faktiskt. Med de här skådespelarna hade upplevelsen blivit näst intill fullkomlig. Det säger mig min fasta tro.
Bo-Ingvar Kollberg
Sidstycken.com
Kulturhuset Stadsteatern, Klarascenen: Gengångare av Henrik Ibsen. Översättning: Klas Östergren. Regi: Kjersti Horn, scenografi, kostym, ljus: Sven Haraldsson, ljud och komposition: Erik Hedin, mask: Patricia Svajger, dramaturg: Marc Matthiesen. I rollerna: Helena af Sandeberg, Emil Johnsen, Johannes Kuhnke, Gerhard Hoberstorfer och Matilda Ragnerstam.