TEATER. Uppsala stadsteater, Stora scenen: Balkan Bordello av Jeton Neziraj. Översättning: Shqiptar Oscku. Regi: Bierta Neziraj.
Balkan Bordello på Uppsala stadsteater ger med det eldfängda Balkans moderna historia som fond en bild av ett politisk skeende med krig, våld, övergrepp och vanvett i förgrunden. Uppsättningen är ett stycke återberättande av händelser i ett samhälle som förlorat sin moraliska kompass. Såväl skådespelare som regissör och övriga medverkar i ett anti-krigsdrama, som både fängslar och övertygar.
NÄR UPPSALA STADSTEATER förbereder sig för en ny chef och börjar gå in för landning innan sommaren, gör man det med ett anti-krigsdrama. Både Rysslands anfallskrig mot Ukraina och kriget i Gaza ger självklar anledning till repertoarvalet. Pjäsen heter Balkan Bordello. Den är ett familjedrama förlagt till f d Jugoslavien och vad som ägt rum där under år av vanvett, gammal surdeg som kommit upp i dagen, där fanatisk nationalism härjat utan spärrar eller hämningar. Och där människorna under 1990-talet fick sina liv, om inte helt förstörda, så i hög grad påverkade och präglade av det politiska skeendet.
Det är en föreställning med det grekiska dramats typhändelser överflyttade till Balkan. Om våld och brutalitet, om makt, hämnd och maktmissbruk, om utsatthet och skyddslöshet. Och där allt som har med människovärde att göra är nästan totalt utplånat. Och de underliggande krafter, som här utan tillrättalägganden eller stötdämpare visar vad människan rymmer inom sig av bestialitet, destruktivitet och resurser. Att på sikt därmed förvandla inte bara själva livet, utan även hela tillvaron och göra den obeboelig för oss alla.
FÖRFATTAREN TILL DRAMAT, Jeton Neziraj, knyter i sitt pjäsmanus an till Aischylos Orestestrilogi. Om det som skedde i samspel mellan gudar och människor efter Trojas fall. Texter som överlevt årtusenden kanske just därför, att de sammanfattar och ger röst åt händelser och erfarenheter som fyllde de dåtida människornas minnen och medvetanden. Av sådant som de själva varit med om. Eller hört berättas från generation till generation. Som en form av bearbetning av det ohyggliga som också det fanns med i deras tillvaro. Och lagrats som ett kollektivt inslag i synen på livets mörka delar och frånsidor.
Och det, kan man tycka, som trots alla lärdomar och insikter som upplevelser av det slaget borde ge, ändå inte kunnat stoppa liknande händelser. När de sedan uppträtt på nytt och på nytt som mänsklighetens eviga, ofrånkomliga gissel och följeslagare. Det är om sådant den här iscensättningen handlar. Den är regisserad av dramatikerns hustru Blerta Neziraj och intar en given plats i den episka teaterns formspråk, där Bertolt Brecht är den mest namnkunnige föregångaren.
MED DET ELDFÄNGDA Balkans moderna historia som fond visar föreställningen händelser som blir till scenbilder av hållpunkerna i Aischylos berättelse. Utformade med tydliga hänvisningar till det 90-tal där ett samhällsbygge som uppnått ett visst mått av välstånd ändå inte kunde stänga ute sådant som man annars hade kunnat tro tillhörde tidigare faser i utvecklingen. Vi minns alla nyhetssändningarna i teve med människor på flykt, med utplånad infrastruktur och sammanhang, som i Srebrenica, där inte ens närvarande FN-trupp kunde förhindra övergrepp och folkmord.
Och i så måtto följer uppsättningen det antika dramats praxis att nöja sig med att berätta om sådant som hör till krigets vardag och verklighet. Skeendet som sådant får en indirekt närvaro. Desto större krav ställer det på skådespelarna, att i sina gestaltningar framställa människor, som både formats av händelserna och som själva hört till dem som bestämde över vad som hände. Och det är väl detta som är pjäsens utmaning. På samma gång som det ger aktörerna möjlighet att ge närvaro och trovärdighet åt rollerna. För att frammana krigets verklighet.
MEN DET ÄR ÄVEN en uppsättning som ger regissör, scenograf, ljussättare och koreograf tillfällen att i samverkan förmedla innehållet på mest fängslande och övertygande sätt. Och det är nog detta, som är det konstnärligt mest övertygande i hela projektet. Det mestadels höga tonläget, de färgmättade scenerna, grupperingarna, de riktigt explosiva uttrycken, all utlevelse och det emellanåt även råa språket och tilltalet gör det mesta mycket verkningsfullt. Lolo Elwins Klytaimnesta visar prov på ett utlopp för hela sitt känsloregistar på en nivå, som hon nog aldrig släppt fram lika stark förut på Uppsala stadsteater. En uppenbar framgång för henne!
Tomas Tjerneld som den segrande Agamemnon får publiken vid dennes hemkomst till atridernas kungaborg i Argos möta i en skepnad, som man är tacksam att ha sluppit uppleva i verkligheten. I varje fall på våra breddgrader. Lars Göran Persson är en lismande underhuggare i maktens omedelbara närhet, som genom sin falskhet kan göra vem som helst livrädd.
ETT VÄLFUNNET GREPP är att låta Jacob Fahlstedt och Harry Friedländer, som både är berättare och kommentatorer, framträda i clownliknande roller som ger dem, bägge två en försonande, lätt ironisk distans till det allt annat än lättsamma förloppet. Hos Tehilla Blad finns lika mycket utsatthet som ett gripande vemod. Men även glimtar av inre styrka. Birthe Wingren har tycke av en sångartist som hämtad ur Brechts skafferi. Så argsint som Anna Azcárete är som städgumma och ordningsman har vi aldrig förut upplevt någon på Stora scenen. Så har hon förstås också till uppgift att i pjäsens upplösning städa upp efter allt tidigare elände. Det är en hel del. Och Robin Keller hinner under sina många uppenbarelser göra de flesta rollkaraktärer som förekommer i hela dramatikens historia.
Efter paus och mot slutet börjar dock föreställningen sväva på målet och blir lite luddig i konturerna. Det är när Agamemnon och Klytaimnestra är ute ur sagan. Då tappar den en del av sitt tydliga budskap. Den snedställda scenografin visar ett motell på fallrepet. Det säger mest vad som redan blivit sagt. Tankarna går snarast till att det kunde vara början på en helt annan pjäs. Kanske en fortsättning. Det är annars färgrikt och vackert grupperat. Regissörens och de andras bildseende fungerar också här.
DET DANSANDE FOLKLIVET väcker hopp, men vad säger Natoflaggan i det sammanhanget? Relationen mellan Serbien och Albanien om Kosovo hör väl inte riktigt hemma i det här sammanhanget. Och Balkan är inte Skandinavien, eller tvärtom. Därför blir det svårt att hitta någon bärande tanke där.
Det övriga dock, hur lätt ett samhälle i krigstid förlorar sin moraliska kompass, tar man gärna med sig hem efteråt. Men det behövs nog inte bara ett krig för att sådant ska hända. Det räcker med betydligt mindre.
Bo-Ingvar Kollberg
Sidstycken.com
Uppsala stadsteater, Stora scenen: Balkan Bordello av Jeton Neziraj. Översättning: Shqiptar Oscku. Regi: Blerta Neziraj, scenografi: Magdalena Åberg, kostymdesign: Blagoj Micevski, kompositör: Gabriele Marangoni, koreografi: Gjergi Prevazi, dramaturg: Marie Perssson Hedenius, ljusdesign: Mats Öhlin, videodesign; Anders Ekman, mask: Agnes Krasse. I rollerna: Anna Azcárate, Tehillla Blad, Lolo Elwin, Jakob Fahlstedt, Harry Friedländer, Robin Keller, Andreas Kundler, Bashkim Neziraj, Lars Göran Persson, Moa Silén, Tomas Tjerneld, Birthe Wingren. Musiker: Henrik Jäderberg, kapellmästare: Tobias Kalliokulju.