TEATER. Uppsala stadsteaer, scenen Ettan. Allt eller inget av Maria Trost och ungdomsensemblen. Regi: Maria Trost.
Några av aktörerna i Uppsala stadsteaters föreställning Allt eller inget. Fr.v. Andrea Hägglöf, Signe Sepulveda Strömdahl, Emma Andersson och Pia Elfström. Foto: Maria Lilja.
Smidigheten, uttrycksviljan och säkerheten i att nå ut imponerar, när Stadsteaterns ungdomsensemble visar sin föreställning Allt eller inget. Med gruppen som helhet för händelsernas ursprung har det blivit ett både välstämt och sympatiskt scenframträdande.
DET LÅTER som någon bortglömd lek från barndomen. När man först hör namnet på den här pjäsen, Allt eller inget. Eller tänker att det är titeln på en improvisationsövning. Det senare träffar nog ganska precis vad det är. Något som kommit till, utifrån deltagarnas egna, uppdykande idéer. Men vad innebär det, att allt utspelas i en ”postapokalyptisk” värld?
Först stannar man till vid det som kommer efter den värld vi lever i just nu. Och sedan på samma sätt en gång till. Med den här pjäsen firar Uppsala stadsteaters ungdomsensemble sitt tioårsjubileum. Lyckligast är nog den som fått vara med alla gångerna. Ledaren Maria Trost. Men inte heller de andra i gruppen blir lottlösa.
TÄNK ATT vid varje möte, som man får skärpa tanken. Försöka få kontakt med sina känslor, så mycket det går. Röra sig ända tills kroppen säger stopp. Och inte minst lyssna på och ta in de övriga deltagarna. Rentav gestalta sådant som andra skrivit. Eller som man kommit på själv. Och så blir det teater. Av alltihop!
Om en värld med krig, klimatkris, en nyss överstånden pandemi. Och rasism som poppar upp lite här och var. Men det handlar även om livsmod, tilltro till varandra och framtidshopp. Olika mentala tillstånd vi alla känner till. Mer eller mindre. På scenen finns de som överlevt. En bra övning för hur det kommande kan se ut. Hur det än blir, så finns också vuxenlivet där. En bit bort. Och vad som väntar då.
RÅTTAN, pandan eller draken kanske inte infinner sig i de här skepnaderna. I verkliga livet. Men vad göra? När det finns så lite att gå på? Av förebilder, idéer eller lösningar. Som hör framtiden till. Värsta tänkbara, har ingått i förberedelsen. Publiken får vara med på den noggrant redovisade resan.
Och det väl utförda resultatet är just den här föreställningen. Där den följsamma och känsliga ljussättningen i den till en arenascen omformade Ettan skapar både rymd och sätter gränser. Överlag har Maria Trost och hennes aktörer arbetat fram scenuppträdanden, där smidigheten, uttrycksviljan och även säkerheten i att nå ut imponerar stort. Låt vara att hörbarheten ibland kunde vara bättre. Målmedvetenheten är dock någonting man gärna tar fasta på.
BÅDE NÄR NUETS och det närvarandes villkor framställs. Utan förskönande omskrivningar. Och när försöken att samla ihop det som innehållit en långt gången villrådighet. Och stråk av kaos ska sättas ihop igen. I den tideräkning som är uppsättningens egen. Det blir lite grand som att börja om igen. Som det jägarfolk vi en gång var. Det som fick fortsättning i bofasthet och djurhållning med kor och getter.
Utgångsläget får sitt kanske bästa genomslag. När gruppen som helhet har blivit händelsernas ursprung. Hur den håller samman, värjer sig mot alla hot utifrån. Det betyder att scenerier, danssteg, kroppsspråk och de frysta positionerna är byggstenarna. I detta stycke rörelseteater. Samtidigt som de i större format än människor utförda dockorna dras in i skeendet i de mera övergripande händelserna. Som motsättningen mellan draken och råttan. Kanske en urbild för allt vad konflikter och även krig heter.
MYCKET AVHANDLAS under skeendets gång. Men det är inte bara familjen, som svarar för trygghet. I den utsatthet som utspelen på scenen vittnar om. Och hur skulle den kunna det? Så samtrimmat och genomtänkt som allt är. Ofta genomfört med finess. Så man kan tala om en överkurs för det sociala spelet. Man tar dessutom fint vara på att gruppen rymmer två skickliga gitarrister och därutöver en trumpetare! En del av spelet sker på golvnivå. Men hela tiden märks det tydligt. Hur lyhörda deltagarna är för de andra, som sällan släpps utanför blickfånget.
Att lyfta fram någon enskild insats är givetvis ogörligt i en scenbrygd, som oavlåtligt bygger på samverkan. Från alla håll och kanter. Visst finns där också ett lite vagt pacifistiskt budskap inför alla dagens och framtidens ödesfrågor. Det uppenbara allvaret med vilket man närmar sig dem utesluter dock inte stilbrytande och avväpnande bus. En otvetydig markör för att framtiden med allt eller inget i deras version även tillåts inrymma mera lättsamma inslag.
Den uppfattningen delar nog publiken också. Efter den här i hög grad sympatiska och med aktörerna själva samstämda, timslånga föreställningen. Hela tiden. Medan den varar.
Bo-Ingvar Kollberg
Sidstycken.com
Uppsala stadsteater, scenen Ettan: Allt eller inget av Maria Trost och ungdomsensemblen. Regi: Maria Trost, scenografi och kostymdesign: Hanna Cecilia Wilén Lindkvist, koreografi: Melody Sheikh Mantilla, dramaturg: Jonas Bernander, ljusdesign: Pontus Eklund och videoanimation: Vilhelmina Trost. I ensemblen: Emma Andersson, Neo Cavieses, Kai Eketjäll, Pia Elfström, Mia Friberg, Andrea Hägglöf, Lovisa Karlman, Tyr Normark, Momquist, Emelie Olofsson, Filippa Pihl, Signe Sepulveda Strömdahl och Robin Svedström.