Mjukis bland demoner

TEATER. UKK: Strindbergs Inferno, bearbetad text: Magnus Florin, musik: Britta Byström.

Linnékvintetten är Musik i Upplands egen brasskvintett. Där ingår Alexander Lindh, trumpet, Elinor Berg, horn, Paul Hägglöf, trumpet Birgitta Lagerstedt, trombon och Anton Svanberg, tuba. Foto: Johan Alp.

Strindberg både i sin rysligaste tappning och som en mjukisman från dagens verklighet uppträder i föreställningen Inferno. Magnus Florin har bearbetat texten i romanen och Britta Byström komponerat beledsagande musik. Med Mikaela Ramel, som berättare och nära nog Författargiganten själv, har det blivit en tänkvärd och innehållsmättad föreställning om inferno-perioden. Och dess motsats. Några idylliska sommarmånader i Österrike med dottern Kerstin.

HUR VAR DET med Strindberg under de år i mitten på 1890-talet som brukar kallas hans ”inferno-period”? Var han galen, eller? Det är så med stora andar. Ibland tänjer de lite på gränserna. Som att försöka göra guld, t.ex. Strindberg berättar själv i volymen Inferno. Ursprungligen skriven på franska. Om vad som hände sig vid den tiden.

Magnus Florin har använt den som förlaga till texten. Och Britta Byström för en tonsättning. Med Linnékvintetten och skådespelaren Mikaela Ramel svarar de för föreställningen Inferno, som under helgen gavs hos Uppsala Konsert & Kongress.

DET BÖRJADE så smått redan i Berlin, där Strindberg träffade sin andra hustru, Frida Uhl. Sedan fortsatte det i Paris. Det var då det mesta ägde rum. Och enligt somliga infann sig då det som ofta kallas hans demoner. På ett så omvälvande sätt att man kan tala om inslag av psykos.

Men lika sannolikt är det nog, att han levde ut sin dramatiska läggning. Hörde röster som gick att använda kreativt. Och ingick i det kreativa flödet. Som uppförde han inombords och för sig själv charader. För att pröva deras litterära halt och värde. Sömnlöshet och lite mera hörde förstås också till.

DET ÄR från de här händelserna man hämtar en viktig del av stoffet, när man talar om Strindberg och makterna. Och nog finns där mycket, som har stora likheter med både paranoia, tvångstankar och en hel del annat från psykiatrins gränsområden. Lite vid sidan av den verklighet de flesta av oss delar.

En tanke med boken har säkert varit att den ska läsas som en försvarsskrift mot anklagelserna för sinnessjukdom. I slutet på Inferno övergår skildringen till raka motsatsen. Barnporträttet där, av dottern Kerstin (2½), är rena idyllen. Vill man tala om Strindberg som den kärleksfulle mjukisen. I så fall är det där man ska leta.

KANSKE HADE MAN önskat ett framträdande med tydligare markeringar av vilka delar som hör samman. I denna annars på teman, motiv och ämnen rika föreställningen. Inlagda korta, men tydliga pauser till publikens fromma. Med så här komprimerat händelseförlopp och likaså tät musik behöver innehållet utrymme att sjunka in. I både text och musik. Även om den senare har den kortaste vägen. Sakinnehållet, som följer naturvetenskapens prosaiska faktaredovisning är inte lika snabbfotat.

Ändå har Magnus Florin med sitt sammandrag åstadkommit en i huvudsak någorlunda heltäckande bild vad Strindberg hade för sig. Bland provrören, glaskolvarna, bunsenbrännaren och annat vad han behövde för sina experiment. Även om just detta senare väl i stället varit en nöt att knäcka åt andra hållet för Britta Byström. När hon ska tonsätta hela härligheten. Blåsarna bidrar dock efter oantastlig förmåga.

KANSKE KAN MAN till detta se Mikaela Ramel som kvintettens sjätte instrument. När det gäller att ge uttryck för såväl motigheter som framgångar. När det är frågan om melankolin i grundstämningen lika väl som missräkningarna som hör till det känslomässiga planet. Och vid framgångarna och triumferna är det, som man kan vänta sig, instrumentalisterna som får svara för huvudinnehållet. Och vilka kan vara mera lämpade för det än just blåsare! De mera subtila nivåerna avstår man huvudsakligen från.

Han når ganska långt Strindberg i försöken att lösa guldets gåta. Men lyckas lika lite som andra som varit inne på området. Inte heller blir det något av ambitionen att beröva svavlet dess status som grundämne. Och när Strinberg avslöjar sin nya kärlek, den till kemin, ligger skilsmässopappren från Frida Uhl där. Med begäran om underskrift.

BRITTA BYSTRÖM HAR FÅTT TILL det mesta och blir en fungerande resonanslåda i det som händer. Från de första tonerna med bekymmer, lite jämmer och trevande osäkerhet och i det som kommer sedan och får beledsaga de olika turerna med vetenskapen. Folklivets Paris, vistelsen på hotellrummen, kroglivet, kollegerna och deras groupies passerar förbi. Så även de begynnande paranoida tankarna. Mikaela Ramel ger ledtrådar.

Harmonier, klanger och stämningar förmedlade genom blåsarkvintetten skiftar även i de passager där kärleken till Frida Uhl hålls vid liv via brev. Och oron vid meddelandena om dottern Kerstins hälsotillstånd. Han kan sånt också, Pappa August. Annat som hör till är därutöver de elektriska strömmarna, som  enligt den tidens uppfattning, kan gå genom väggar och påverka. Och frågorna om en högre makt, som tuktar och straffar. Här var som bekant Swedenborg en viktig inspiratör. Mikaela Ramel skiftar tonlägen, använder sitt kroppsspråk, riktar blicken alltefter vilket maktcentrum som åberopas.

DET ÄR EN OFTA PRESSAD Strindberg som får komma till uttryck i föreställningens dovare partier. Desto ljusare blir alltsammans i denna Magnus Florins och Britta Byströms version när förloppet flyttas till Österrike. Och just den period i Författargigantens liv som var hans kanske allra lyckligaste. Med dottern Kerstin i omedelbar närhet.

Efter genomgångna kval av värsta slag byter framförandet fot till en paradisskildring. Med ett slut som hos Dante. Nog är Strindberg värd en sådan upphöjelse. Så misskänd och baktalad som han ofta varit under senare tid. Lägger man sedan in lite efter innehållet anpassade kortkorta pauser, luckrar upp en smula i det täta flödet, blir det en både tänkvärd och innehållsmättad resa för publiken. Vid framförandet på Uppsala stadsteater i augusti.

Bo-Ingvar Kollberg

Sidstycken.com

Uppsala Konsert & Kongress, sal B. Strindbergs Inferno, bearbetad text: Magnus Florin, musik: Britta Byström. Skådespelare Mikaela Ramel. Linnékvintetten: Alexander Lindh, trumpet, Paul Hägglöf, trumpet, Elinor Berg, Horn, Birgitta Lagerstedt, trombon och Anton Svanberg, tuba.