Lorca i teaterns universum

TEATER. Dramaten: Yerma av Federico Garcia Lorca, översättning: Jens Nordenhök. I en version och i regi av Lisaboa Houbrechts.

Christopher Lehmann i rollen som Lorca själv och Nina Zanjani i rollen som Yerma i Dramatens uppsättning av Lorcas pjäs. Foto: Banfa Jawla.

I sin uppsättning av Federico Garcia Lorcas pjäs Yerma hade Lisaboa Houbrechts skapat en version, som sträckte sig långt ut i teaterns universum. I både pjästolkning och scenspråk. I hög grad blev det här därför en föreställning som med dansen som hemspråk gav en övertygande åskådlighet åt ett känsloregister, där såväl det triviala som scenkonstens allra rikaste känsloregister delade på utrymmet.

DET HANDLAR OM att löpa linan ut. Att möta verkligheten i all dess obeveklighet. Men också om lagen, traditionen, samhällsopinionen och religionen. Och den lilla byns skvallerövervakning. Vad ska folk säga?

Federico Garcia Lorcas pjäs Yerma skildrar ett ungt par i väntan på det första barnet. Ett livsöde på den spanska landsbygden. I ett konservativt samhälle av det slag som kanske inte är lika hårdbevakat längre. Vare sig där eller här. Men ändå inte utanför tiden. Och där begrepp som hedern och dygden fortfarande kan lämna sina spår. Liksom kompromisslösa värderingar och attityder om sexualiteten.

DET ÄR HELLER ingenting som hindrar, att lyfta ut den här pjäsen ur dess tidsmässiga begränsning. Till sammanhang där just födandet blir den övergripande metaforen. Och tillämpa det på den kreativa processen i stort. Och en författares oförmåga att ge dikten det han eller hon vill uttrycka. Och kanske även de spår av honom själv, som han vill att den ska bära. Eller rentav betrakta den i ljuset av det som sker, och vad som äger rum, när en pjästext blir levande teater. Och det framför våra ögon. Att Victors roll dubbelexponeras med författaren Lorca själv, stärker onekligen en sådan läsning. Kanske kommer uppslaget från Pirandello, som redan 1921 lät rollerna möta sin upphovsman.

Föreställningen av Yerma på Dramatens Stora scen under våren leder tankarna åt flera håll. I uppmärksammade belgiska Lisaboa Houbrechts tolkning och regi är det inte långsökt att se hur sista akten för samman de dessförinnan spridda trådarna i ett nästan helt sakralt teaterstycke. Som ett körverk och då i den grekiska tragedins efterföljd. Med Nina Zanjani i titelrollen som både prästinna och försångare. Och med ett rituellt färgat raster. Tillbaka till de fruktbarhetsriter som en gång i tiden hörde till årstidscykeln. För att försäkra sig hos högre makter om en god skörd. Beröringspunkterna med katolska kyrkans liturgi kan också nämnas. Bl a i den inlagda dopceremonin.

MEN FENOMENALA ZANJANI är även den som lägger höjden för hela uppsättningen i ett känsloregister, där saknaden efter barnet lika mycket bär fram bristerna och tomheten i förhållandet mellan Yerma och hennes man Juan. Där hennes längtan står i skarp kontrast mot en trivial och tämligen ytlig förnöjsamhet från hans sida. Och det i sista hand blir frågan om en på djupet gående livslängtan. Efter allt som kan erbjudas av anspråk på livets fullhet. Och eftersom Lorca ofta uppträder själv som en iakttagare, är han själv utestängd här. Men på den vägen ändå ett slags deltagare. Om än på sitt sätt.

Medan Yerma blir ett porträtt av någon som överskrider även sådant som borde markera gränser härvidlag. En när allt kommer omkring nog inte särskilt skonsamt tecknad gestaltning. Men Houbrechts har uppenbarligen haft som syfte att se vart en sådan människosyn leder. Passionshistorien med Kristi offerdöd på korset kunde förstås vara en ytterligare dimension. Ett inte omöjligt stickspår. Med rötter redan hos Lorca. Även om strypscenen här, i slutet, blir tämligen kamouflerad. Detsamma kan sägas om samlaget i början, där ljuden och rörelserna i stort visar vad det är frågan om. Under täckmantel av en inte alltför detaljerad, alldaglig brottningsmatch.

MEN MED DET HÄR SÄTTET att närma sig förlagan blir det ändå inte handlingen som sådan som står i förgrunden. Utan i stället just rörelsen i scenerna med gester och åtbörder och de övergripande stämningarna som bär upp hela framförandet. Med rikast möjliga emotionella byggstenar över ett vittfamnande register. Och ofta kommer dansen till användning. Som ett tolkningens dominerande hemspråk. Ljussättningen, de starka men egentligen inte särskilt rena färgerna är annat, som bidrar att hålla ihop den annars så vittfamnande uppsättningen. I vilket även musiken och ljuden fyller en liknande funktion.

Gränslösheten går igen snart sagt överallt. Och alla i den konstnärligt tekniska delen inblandade såväl som skådespelarna och musikerna lämnar efter sig ett kraftprov på vad teaterkonsten är i stånd till. Med fullödigast möjliga innehåll från alla medverkande. Det här är en föreställning som egentligen hade behövt flera besök för den publik som ville bli delaktig i hela rikedomen. Lite synd därför att den gavs de här dagarna i sitt sista framförande. Men det blev ändå en stor och rik upplevelse att minnas. För dem som hann vara med.

Bo-Ingvar Kollberg

Sidstycken.com

Dramaten, Stora scenen: Yerma av Federico Garcia Lorca. Översättning: Jens Nordenhök. I en version av Lisaboa Houbrechts. Regi och bearbetning: Lisaboa Houbrechts, scenografi: Clémence Bezat, kostym: Oumar Dicko, ljus: Floriaan Ganzevoort, musik och ljud: Bert Cools, Stijn Cools, Indré Jurgeleviciute. Peruk och mask: Mimmi Lindell, Johan Lundström dramaturg: Anna Luyten, Anneli Dufva. Översättning tillägg: Anneli Dufva. I rollerna Nina Zanjani, Christoffer Svenssson, Christopher Lehmann, Elle Kari Bergenrud, Ellen Jelinek, Razmus Nyström, Tina Pour-Davoy och Hulda Lind Jóhannsdóttir.