Berlin på väg mot täten

UR KULTURLIVET

Vad har Seine eller Themsen, som inte finns hos Spree genom Berlin? Bilden tagen vid Monbijouparken intill Museumsinsel. Foto: Sidstycken.

Den som söker efter upplevelser denna sommar och samtidigt vill få stimulans för sina tankar gör rätt i att ställa kosan mot Berlin i vårt södra grannland. Återuppbyggnaden fortsätter av den tyska huvudstaden. Där finns alltmer, som ger stor behållning inom många områden. Berlin är på väg att gå om sina huvudkonkurrenter och ta täten bland de europeiska huvudstäderna.

BERLIN I MÅNADSSKIFTET maj-juni är en varm stad. I förberedelse för sommaren. Bokkedjan Hugendubel har varit borta ett tag från både Potzdamer Platz och Breitscheidplatz. Men nu är man tillbaka. På bägge ställena. Butiken på den senare adressen, nu i Europacenter, har den tidigare filialens omfång. Med det förväntade sortimentet.

Dussman på Friedrichstrasse, lite större,  har dragit ner på musikutbudet. I stället låter man just nu deckargenren dominera i ytorna närmast ingången. Där skjuts det och jagas bovar så det står varje läshungrig upp över öronen. Samtidigt som man har många tidigare utgivna titlar i nyutgåvor. Med ett internationellt perspektiv. God litteratur där. Över hela linjen.

HISTORISKA MUSEET vid Schlossbrücke renoveras och byggs ut. Under våren har man visat en utställning ägnad Wolf Biermann. En nagel i ögat på de styrande i DDR och man vägrade honom återresetillstånd. När han var på turné i dåvarande Västtyskland. Med åtskilligt dokumentärt material, inte minst skivinspelningar, följer utställningen vissångaren och poeten. Han föddes i Hamburg. Men valde själv att flytta till den socialistiska arbetar- och bondestaten.

För eftervärlden är han ett talande exempel på vad en diktatur gör med sina avvikare. Övervakning, avlyssning och Stasispioner. Som följde alla göranden och låtanden. Först uteslöts han ur partiet. Sedan fick han publicerings- och uppträdandeförbud. Stasi använde även andra metoder. För att bryta ner honom. Om också kändisskapet innebar ett skydd. Många andra hade det mycket värre. Onekligen värt att komma ihåg idag. När demokratin är under beskjutning.

DEUTSCHES THEATER TILLHÖR de klarast lysande stjärnorna i det tyska teaterlivet. Den hade visserligen premiär sent i höstas. Men med den institutionens skådespelare är det inte pjäsen det kommer an på. Tennessee Williams Katt på hett plåttak är en välkänd bekant. I den här uppsättningen, gjord av regissören Anne Lenk, knyter man an till vår samtids totala ombytlighet. Från svart till vitt och tillbaka igen. Den som ändrar ståndpunkt i tillräckligt snabb takt och byter fot, riskerar inte att behöva känna. När det bränns under fotsulorna. Blir en av lärdomarna.

Vidare vanan att prata utan att något blir sagt. Det är också en iscensättning, som gör att man kan undra. Hur mycket eller lite tyg och tjockleken på det som avgör. Om någon på scenen är naken eller inte. Att varje familj har sina rötter, visste vi kanske förut. Men bra ändå med en påminnelse. I vår till nuet så fixerade tillvaro.

TILL ATMOSFÄREN I BERLIN hör också det förestående EU-valet på söndag och fotbolls-EM, som sätter igång nästa vecka. Man tycker, att valet till vårt alltmer viktiga parlament borde ges större uppmärksamhet. Hos ett land, som ändå varit med från början. Det som däremot fått stort utrymme och det på kortast möjliga tid. Är den nu mer eller mindre färdiga återuppbyggnaden av det som heter Humboldt Forum, efter vetenskapsbröderna. Och ligger på det gamla, sprängda kejsarpalatsets forna plats.

Hur klokt och rätt man tänkt med att återställa det. Märks inte minst på den verksamhet som inletts. Inom kulturområdet kommer anläggningen att bli som en huvudstad i ett internationellt perspektiv. Inbegripet alla världsdelar och länder. Berlin global heter det just nu dominerande inslaget. Med Tyskland som utgångspunkt griper det över förra århundradets hela historia. Och det utan att försköna, blunda för eller utelämna just något. Fyra timmar räcker inte för att ta in allt. Men så givande och lärorikt som man gjort utställningen, är det omöjligt att inte imponeras.

Tanken är att det ”nya” slottet ska återge den gamla palatsets fasad. Här mot väster. Foto: Sidstycken.

DET RIKTIGT STORA dragplåstret för Berlin just nu. Är nog ändå utställningen hos Alte Nationalgalerie på Museumsinsel. Med verk av Caspar David Friedrich. Från dennes hela verksamhet. Oändliga landskap är titeln. Det är romantikern Caspar David, som här framträder i fullformat. Ljuset, stämningarna, trädens och allt annats mångfald av former är viktiga inslag. Allt egentligen en reaktion på upplysningstidens övervikt för det förnuftiga, förklarliga och kontrollerbara. Caspar David sökte efter sådant som fanns bortom orden. Som de inte kunde återge.

Där finns figurer återgivna bakifrån. Där de blickar in i det oändliga. Och skådar hän mot tillvarons gåtfullhet. I vilket förhållande står vi till världen, är en av konstnärens frågor. Det är livets atmosfär han söker. Naturens växlingar, årstidernas och tidens  gång. Utan att rätta sig efter vad vårt på former inställda öga tar in. I vårt förhållande till döden har vi människor att välja mellan tro och vetande. Det förra har där nog mest att säga till om. Visst finns det ett idealiserande av motiven i det här konstnärskapet. Men egentligen ingen bild. Som man blir färdig med. Hur länge man än betraktar den.

EN ANNAN GIGANT i Berlins utställningsvärld är Gerhard Richter. Neue Nationalgalerie, vid Kulturforum, ställer ut 100 verk av hans hand. Även de här bilderna kräver att åskådaren är aktiv. Men medan Caspar David Friedrich lyfter fram sådant som finns strax under ytan i vår tillvaro. Går Richter åt bägge hållen. Det är också på det planet han arbetar. Utgångspunkten är ofta ett fotografi. Han lägger på skikt på skikt. Till slut kan ingen se ursprunget. I andra fall arbetar han med en ”suddighet”, som gör bilden mindre skarp och därmed mera mångtydig.

I denna tvåvägsstrategi gör han världen både synlig och osynlig. Något av det allra starkaste han gjort, är de fyra målningarna ”Birkenau”. Som onekligen är en uppgörelse med allt det vidriga som går under namnet Holocaust. Till slut blir bilderna, vad som närmast liknar röster och tecken från alla håll. Massvis av små detaljer går ändå att spåra. Till det som då hände.

SÅ GÖR DEN, som vill både dölja och visa allt. Samtidigt. Någon riktig förklaring står knappast att finna. Eftersom det som ägde rum är oåtkomligt för vårt vanliga, beskrivande språk. Som inte räcker till. Och Gerhard Richter gör det osynliga synligt och vice versa. Så ligger varken någon färg eller något streck fel. Hos denne en av 1900-talets allra största konstnärer.

Det måste till slut också sägas att Berlin, så långt återuppbyggnaden av den tyska huvudstaden nu kommit, är på väg att bli en riktigt vacker stad. På de sätt en stad ska vara. Där det egna blodomloppet allt lättare hittar sin motsvarighet hos omgivningens puls. Och där nytt och gammalt får besökaren att känna sig mera och mera hemma. För varje nytt besök.

Paris och London har att se upp. Berlin, vid floden Spree, är på väg att gå om! Även om det egna livet inte utspelats bara där, har den som nu varit med i åtta decennier nog ändå all rätt att tycka så.

Bo-Ingvar Kollberg

Sidstycken.com