EN NY BOK. Göran Sonnevi: Där allt är kontrapunkt tid (Albert Bonniers förlag)
Göran Sonnevi vill att vi mitt i flödet, bland alla fragment och all bråte, ska upptäcka oss själva. Foto: Fredrik Hjertling.
Hur kan vi leva som vanligt, samtidigt som det pågår ett krig alldeles utanför knuten? Det är den fråga Göran Sonnevi ställer och söker svaret till i sin bok Där allt är kontrapunkt tid. Det är en diktsamling med många bottnar. Samtidigt öppnar den för ett diktarjag, som försöker göra sig själv levande och fånga den egna tillvaron i ord.
MED SITT STARKA politiska ankarfäste har Göran Sonnevi kommit att bli 68-årens kanske mest deciderade diktare. Det var medan Vietnamkriget pågick. Sonnevi gav nyhetsrapporteringen dess poetiska referenser. Det spåret har han sedan fullföljt i bok efter bok. Men samtidigt mjukat upp och kommit att ifrågasätta den ideologiska bakgrund som den tidens debattörer använde, som nyckel till de olika samhällsproblemen.
Hur långt han sedan dess kommit i omprövningar av det en gång så trosvissa, blir särskilt tydligt i den under senvåren utgivna diktsamlingen Där allt är kontrapunkt tid. Särskilt den långa diktsviten Etthundra dagar, om det som pågår strax utanför knuten till vårt eget land, Rysslands anfallskrig mot Ukraina, kan ses som en enda lång uppgörelse med det politiska engagemangets alla mångtydigheter. Och de allt annat än enkla överväganden, när det handlar om något, som ändå inte går att fånga i enkla formler.
INTE SÅ ATT HAN svävar på målet om vilka imperier som idag står för våldet och ondskan. Men krigets närvaro närainpå, som vår närmaste granne, sätter igång andra försvarsmekanismer hos jaget än inför sådant som äger rum på långt håll. Och livet måste ju fortsätta. Trots det som pågår. Just detta dilemma, att kunna leva som vanligt, trots faran och hoten, får givetvis sin särskilda belysning, när en poet av Sonnevis kaliber är i farten. På så sätt blir svårigheterna och fallgroparna det nog viktigaste temat den här gången. Och kanske mest övergripande.
Det är en eftersinnande diktare som för ordet. Och när ingenting annat hjälper får även intellektualiseringen träda till. Retorik med ojämn högermarginal kunde man säga. Men i händerna på Sonnevi ändå fullödig poesi. Med uppmärksamheten riktad både utåt och inåt. Det är i det sistnämnda som dikterna blir som mest övertygande. Om man med en tidsdiktare menar en författare som av läser nuet och samtiden, passar det in här. Med alla samtidsreferenser.
LITE GRAND EN poesins När Var Hur, vore en vanvördig beskrivning. Att möta honom alltför högaktningsfullt är också missvisande. Jag kan tänka mig att Henrik Berggren, om han skrev en bokserie liknande den om Sverige under andra världskriget, kunde ha mycket att hämta. Memoarerna, breven och dagböckrna som var källor där kunde, vid en motsvarande översikt över den tid som är just nu, kompletteras med Sonnervis dikter som likvärdiga källor.
Det är omöjligt att läsa dem annat än som ett sätt för poeten att göra sig själv levande och att fånga den egna tillvaron i ord. Och Sonnevi gör det mera eftertryckligt än de flesta. Därigenom blir hans diktning inte så lite ett dokument om hur ett liv kan se ut, som funnits och finns under större delen av det sena 1900-talet. Med överlappning till flera decennier århundradet efteråt. I den meningen blir han också en ledsagare och vägvisare för oss andra, som vill lämna vår egen konformitet och ytlighet och i stället låta andra dimensioner få plats. De nivåer som bara vi själva har, som utgör det som är våra egna, unika liv.
GÖRAN SONNEVI ÄR i sin poesi en lite sävlig diktare. Det hos oss andra ofta uppdrivna tempot är inte hans sätt att förhålla sig. Det är därför han är en så viktig poet. Få oss att stanna upp, se efter ordentligt, begrunda, tänka efter. Den kärlek han skriver om, är närhet och värme. Vagheten svarar emellanåt för rikedomen, när den griper över så mycket och på samma gång gör läsningen öppen för så många tolkningar.
Ett emellanåt kosmologin och matematiken näraliggande bildspråk ger honom ibland en en filosofisk röst, som kan påminna om den Lars Gustafsson kunde lägga in i sina dikter. Där finns ekon från en till synes trygg barndom. Naturen framträder hos Sonnevi ofta i skepnad av vårtecken. Med flyttfåglar och en växtlighet som återtar sin under vintern förlorade terräng. Och fjärilar. De korta dikterna i samlingen blir till ett slags gläntor och vilopunkter i flödet som här:
Det finns den ensamma tranbärsblomman
på mossen full av ängsull
Åskvädret tornar sig mörkblått
med solen bakom
Gräsen står fram i skört ljus
Men där förekommer också gnisselljud. Och man vet inte om det är han själv eller någon annan som åsyftas:
Vad är ondska?
Att inte se din kärlek
SPÄNNINGEN I DIKTERNA uppstår gärna när Göran Sonnevi använder motsatser och motsatspar som dramaturgisk motor. Mot ändlighet står oändlighet, ett återkommande inslag i hans poesi. Där finns ideliga försök att försöka gripa över både människans gåta i hela dess vidd och hitta en världsförklaring utan en gud som hjälpbegrepp. Lika lite framgångsrika båda. Att han ger sig i kast med att ge ord åt det osägbara, är inte heller främmande för denne språkmedvetenhetens mästare. Men han vet också, att det exakta bara är en del av den verklighet vi kan göra anspråk på att omfatta och skildra.
Vill du mig något särskilt, frågar han i en dikt. Ja, Sonnevi vill oss något särskilt. Att vi, så långt det nu är möjligt, ska se oss själva mitt i bråten, bland alla fragment och allt förbiilande. Och mitt i alltihopa, i flödet, upptäcka oss själva. Även om den uppmaningen inte alltid hör till det lättaste i livet, eller för all del i den här diktsamlingen, är den ändå väl värd att lyssna till.
Bo-Ingvar Kollberg
Sidstycken.com