Man blir sittande där

EN NY BOK. Peo Bengtsson och Valle Wigers: Ett kloster på månen (Lava förlag)

Man blir sittande där. Eller kan inte förmå sig till att släcka sänglampan. Så starkt griper romanen Ett kloster på månen läsaren. Peo Bengtsson och Valle Wigers har tillsammans skrivit en riktigt spännande bok. Handlingen är så finurligt hopflätad att man vill veta hur det går. Och det gör det på ett fängslande vis, i en berättelse som är både välskriven och  bjuder på åtskilligt att fundera över. Bilderna visar bokens omslag och Valle Wigers, Peo Bengtssons medförfattare.

VALLE WIGERS ÄR en hejare på Berlin. Han har bott där, han är ofta där, kan ge besked om bästa sättet att ta sig från Schönefeldt till Mitte. Och han talar språket lika rent som en infödd. Senast hette romanen Berlingryning. I den pågående romantrilogin om Kirsten Hvitfeld har han tagit med sig författarkollegan Peo Bengtsson.

Men det är först alldeles mot slutet, som Kreuzberg och Prenzlauer Berg visar sig. I den anslutande delen Ett kloster på månen, som är en fortsättning på Dit antiloper kommer för att dricka. Det låter som science fiction. Men är någonting mycket intressantare. Rentav en spänningsroman, som man får svårt att lägga ifrån sig.

FÖR KONSTEN ATT berätta fängslande i par kan de här herrarna. Det vittnade redan förra boken om. Den nya utspelas i de franska Alperna och bjuder på både raffel, vådligheter och människokunskap. Intrigen är också så finurligt flätad, att överraskningarna duggar tätt. Där finns en föräldraproblematik. Men även en fantasi på högvarv. En katt-och-råtta-lek, som människor ibland ägnar sig åt. Varningar och hot som emellanåt får fysiska genomslag. Och en snö att pulsa i eller åka på, som möjligen är tänkt att den ska kyla ned de värsta utlevelserna. Vilket den varken gör eller kan.

Framför allt är det hos gestalterna inombords belägna drifter och känslor, som styr umgängeslivet. En hel del försåtlig beräkning. Och manipulation. Därutöver det inre kaos som vi alla dagligdags försöker bemästra. Så gott det går. Det vi brukar kalla empati, ligger däremot långt ner bland begåvningsfaktorerna. Liksom böjelsen för tillit. Och den som är lite paranoid till sin läggning har alla utsikter att känna igen sig. ”Utan bekymmer, inget liv”, lyder en av de instoppade aforismerna. Ingen av författarna verkar vara överdrivet optimistisk i sin människosyn.

DEN GAMLA REGELN, att om en berättelse i början innehåller ett vapen måste det komma till användning innan allt är över, gäller också här. Och det är frågan om ett helt vapenskåp. Fast det gamla geväret modell 98 används väl i dag bara av skytteföreningarna. Se upp med den lömska fjädern i slutstycket, bara. ”Trovärdig” är en ofta nyttjad bedömningsgrund när det gäller spännings- och deckarlitteratur. Med tanke på hur världen ser ut just nu omkring oss, är det här nog knappast någon bok som faller utanför ramen. Även om jag har svårt att föreställa mig att det inte är ännu värre i Ukraina. Än någon annanstans. För närvarande.

Om den inledande delen av romansviten fanns det skäl  att hylla språket. Och den snabba dialogen. Så ännu mera här. Särskilt lyhört för de skiftande stämningarna. Där brukar filmmakarna se till att ändra tonfall till lite ruskig musik, som förebådar något ännu ruskigare i händelseförloppet. Kanske är det ett av de tillfällen, då dubbelkommandot vid skrivande kan vara en tillgång. Utöver att man slipper författandets ensamhet. Man triggar varandra.

MED TANKE PÅ gestalternas känslor av samhörighet med det omgivande alplandskapet och dragning dit, får man i tankarna att den här romanen också skulle kunna vara en modern variant av Manns Bergtagen. I dagsanpassad, kanonmärkt lightversion.

Men sådana funderingar, under läsningens gång, måste också sägas utgå från en riktigt välskriven, genomtänkt och på många sätt med mycket mersmak av Peo Bengtsson och Valle Wigers skapad berättelse. En tredje del är utlovad framåt hösten. Den ser vi fram emot.

Bo-Ingvar Kollberg

Sidstycken.com