TEATER: Uppsala stadsteater, Lilla scenen. Medan vi brinner av Amer Sarsour. Regi: Josefin Ankarberg, scenografi: Åsa Berglund Cowburn.
Kusinerna i Amer Sarsours pjäs Medan vi brinner. Mohammed Abuhajaj, Adam Kais och Issa Homsi. Foto: Nadja Sjöström.
Det är en ofta spännande och i rappt tempo framförd pjäs som Uppsala stadsteater nu visar med Medan vi brinner på Lilla scenen. Åtskilligt ger säkert en både rättvis och trovärdig bild av migranters och invandrares mödor och vedermödor vid färden över Medelhavet och till Europa. Skådespelarnas insatser är ofta gripande och väl utförda. För själva dialogen och en del övriga talade partier finns det dock anledning att undra en smula.
DET ÄR SVÅRT ATT TRO annat än att Palestinabördige Uppsalaförfattaren Amir Sarsour fått med åtskilligt av de vedermödor som möter invandrare och migranter som kommer till Europa. Där ingår allt från förberedelserna inför flykten, vilka sätt som finns att ta sig in vid ankomsten till Schengenområdets gräns och alla de svårigheter som sedan möter. Både vad gäller färden till önskat land och behovet av stöd och reshjälp innan målet har nåtts.
Hans roman Medan vi brinner skildrar ett sådant förlopp. Motorn i skeendet är den några och tjugo år gamle Omar, som av sin far får uppdraget att hjälpa ett par kusiner på flykt från Syrien. Att via Catania på Sicilien ta sig därifrån till Sverige. Omar, bosatt i Storvreta, tar sig först till Italien. Sedan han mött sina anförvanter anträder de resan till vad som de hoppas ska bli det nya hemlandet.
I SIN ROMAN öppnar Sarsour dörrarna till en tankevärld som säkert är representativ för många i dagens värld, när de genomför en färd av det här slaget. Det riktigt speciella med boken är att den i sin utformning har en hel del likheter med Bröderna Grimms sagor, som gavs ut 1812 första gången. Intrigen här är lika spännande. Med nästan lika sällsamma händelser, många faror längs vägen. Och med en hjälte som i kraft av förslagenhet, sin egen förmåga och sitt mod bemästrar de flesta svårigheter.
När Medan vi brinner nu blivit teater på Uppsala stadsteaters Lilla scen, svarar författaren själv för dramatiseringen. Man kan tänka sig att svårigheterna därvidlag, inte minst med dramaturgin, satt honom och regissören Josefin Ankarberg på en del prov. Att få händelseförloppet att fungera för att spänningen ska kunna hållas vid liv. Hur ska det gå vid alla gränsövergångar? Eller om polisen dyker upp och begär personbevis? Och vad sägs om passkontrollörerna? Till förutsättningarna hör att de båda kusinerna ”Abbe” och ”Krille” som ska smugglas från Syrien till Sverige, är utrustade med falska pass.
SPELPLATS för föreställningen är en av Åsa Berglund Cowburn utformad simultanscen, där mammans kök hemma, själva resan och pappans egen bakgård utgör de fasta punkterna. Riktigt fyndigt är att låta resan ske illusoriskt genom fönster i fondväggen, där det ser ut som att publiken och skådespelarna delar utrymmet i kupén. Och båda kan se landskapet rulla förbi. Det man kan undra över i denna ganska innehållsmättade föreställning är om Sarsous ambition att få med allt inte går aningen för långt.
Scenen med diskoteket skulle nog kunnat undvaras, likaså en del av det i innehållet som gäller unga människor generellt och inte särskilt migranter. Identitetsfrågor och liknande. Kanske är personer som har kontrolluppgifter vid invandring just så här slappa. I varje fall får man sig en tankeställare. Och korruption förekommer väl inte i Sverige? Det kan man väl aldrig tro. Kvinnan i Rom som vill ansluta med sig själv och sin dotter hade säkert gått att göra ännu mera utsatt än vad hon är i pjäsen. Jag kan också tänka mig att de öden som nu gestaltas, hör till de hovsammare bland vad som kan förekomma.
ADAM KAIS gör dock en skickligt utformad och med en hel del tydlig livståga och målmedvetenhet framförd Omar, som både är spelledare och den som får bära upp all den idealism som finns i de här frågorna. Det är lite av Greta över honom, hon med klimatet. Karim Rashed gör en pappa av det sällsynta slaget som det skulle behövas flera av för dagens ofta vilsna unga generation. Omars bägge kusiner blir i Mohammed Abuhajajs och Issa Homsis tolkningar rena skådisproffsen. För dem borde samtliga serier som görs för teve vara självklara arbetsplatser efter det här.
Gloria Tapia och Nadia Hussein bidrar med sina finstilta rollgestaltningar verksamt till föreställningens också vid mänsklig utsatthet synbara förankring. Och Alexander Ohakas har för sin del hittat en profil som utan vidare fyller en egen plats i det smidiga ensemblespelet. Där gester, mimik, röstlägen och kroppsspråk ger tryck åt innehållet. Det är idealism på högvarv.
DET ENDA SOM SKAPAR lite problem i uppsättningen, är den dialekt man valt och det höga tempot som emellanåt får publiken att hamna på efterkälken. Det vill väl ingen göra. Och bör väl inte heller. I detta utsnitt av en samhällsdebatt som fått förnyad aktualitet efter valresultatet i dagarna.
Med tanke på det politiska parti som minskade mest. Regissören själv, Josefin Ankarberg, går in i framförandet i några videoinspelningar med flera kloka maningens ord. Jag skulle önska att även allt det övriga i talmodus gick att urskilja lika bra.
Bo-Ingvar Kollberg
Sidstycken.com
Till spänningsmomenten i föreställningen hör poliskontrollen vid gränserna. På bilden: Anwar Omari, Alexander Ohakas och Karim Rashed. Foto Nadja Sjöström
Uppsala stadsteater, Lilla scenen: Medan vi brinner av Amer Sarsour. Regi: Josefin Ankarberg, scenografi och kostymdesign: Åsa Berglund Cowburn, kompositör: Simon Steensland, dramaturger: Jonas Bernander och Vesna Stanisic, ljusdesign: Anders Ekman, videodesign: Åsa Berglund Cowburn och maskdesign: Agnes Krasse. Skådespelare: Mohammed Abuhajaj Issa Homsi, Nadia Hussein, Adam Kais, Alexander Ohakas, Karim Rashed, Gloria Tapia, och Anwar Omari.