TEATER. Uppsala stadsteater: Den stora skrivboken av Agota Kristof i dramatisering av Simon Reithner. Översättning: Marianne Tufvesson.
Simon Reithner gör ett mästerligt framträdande i Den stora skrivboken på Uppsala stadsteater. Foto: Maria Lilja
Det finns åtskilligt av ondska och mänsklig grymhet i Uppsala stadsteaters dramatisering av första delen i Agota Kristofs Den stora skrivboken. Tankarna går till de minnesmärken över människans nattsidor som koncentrationslägren under andra världskriget ger. Men också till det autentiska Ockupationsmuseet i Vilnius. Simon Reithner som gör pjäsens roller är lågmäld i sitt framförande. Men desto tydligare blir den medkänsla som utgör uppsättningens fundament.
DEN SOM BESÖKER Vilnius, Litauens huvudstad, bör inte försumma ett besök på Ockupations- och frihetsmuseet i stadens centrala delar. Här har man bevarat cellerna och förhörsrummen i de lokaler som under andra världskrigets ockupationer av landet, och även länge efteråt, användes av övermaktens hemliga polis.
Den som tar del av museet får autentiska inblickar i villkoren för dem som hade fel politiska åsikter. Gjorde motstånd eller var verksamma i de upprorsrörelser som satte sig upp mot de tillfälliga härskarna. Där finns förhörsrum med sin tekniska utrustning att beskåda, det trånga kyffet där de torterade fångarna kastades in efteråt. I mer eller mindre levande skick. Men också hur en madrasserad cell kan vara utformad. Liksom specialrummet med en vaddjup bassäng över golvet. I den placerades de som var ovilliga att samarbeta. När de inte orkade stå längre, väntade drunkning .
Anläggningen inrättades och användes av nazisternas hemliga polis Gestapo. Det var sedan, efter maktskiftet, bara för kommunisternas NKVD/KGB att flytta in, ta över och fortsätta hanteringen. På ingen annan plats har jag känt hur skräck kan sitta kvar i väggarna. Hur lukten av ondska tar sig uttryck. Eller upplevt motsvarande koncentrat av vad människor är i stånd att tillfoga andra av smärta och lidande. I ett urskillningslöst övervåld. Avrättningar skedde på bakgården. Det var intryck liknande dem som jag tidigare mött vid besök i Buchenwald, nazisternas koncentrationsläger utanför tyska Weimar.
BÄGGE DESSA PLATSER faller mig i tankarna, när jag ser Uppsala stadsteaters uppsättning av den första delen i Agota Kristofs trilogi Den stora skrivboken. I dagarna med nypremiär på Lilla scenen. I bakgrunden till pjäsen finns andra världskrigets vanvett. Men också Kristofs egen flykt från Ungern till Schweiz. Efter resningsförsöket 1956. Det var inte bara ett nytt land hon då hade att anpassa sig till. Hon lärde sig också franska, det som sedan blev hennes litteraturspråk. Skådespelaren Simon Reithner har gjort en teatermonolog av romanen och uppträder även i den enda rollen. För regi och scenografi svarar Reithner och Emil Brulin tillsammans.
Den här föreställningen handlar om ondska. Men dessutom om olika sätt att stå emot dess verkningar. Det är i detta senare skrivboken kommer in. Och Orden. Som inte alltid de heller förmår ge skydd i en värld av grymhet. Eller där människor ”utnyttjar och använder varandra, stjäl och ljuger”, som det står i ursprungstexten. Tvillingparet Lucas och Claus, som möjligen är en och samma person, för dagbok, rapporterar och berättar. Som om det skulle göra något lättare. I ett alltför svårt liv. Men när inte ens orden går att lita på. Vad återstår då?
Ondskan i pjäsen tar bäring på vad som händer med människor präglade av krigets villkor. Både dess utövare och offer. Det är i en sådan atmosfär föreställningen befinner sig. Och även indirekt kastar ljus på och speglar ondskans historiska minnesmärken. Som de i Vilnius eller Buchenwald.
I SIN GESTALTNING av de bägge livsödena förkroppsligar Simon Reithner fintrådigt och detaljrikt ett liv på överlevnadsnivå. Det är en roll vid flera tillfällen framförd med gränsen fullt synlig till det outhärdliga. Lågmält utformad. Men samtidigt mästerligt återgiven. Det enda som i sista hand betyder något är den egna tilliten till sig själv. Det enda nödvändiga. Men också allra svåraste. Under de här förhållandena.
”Låt dig ej förhårdna / i denna hårda tid”, diktade den tyske författaren Wolf Biermann i sin ballad Uppmuntran, från 1968. Det är knappast långsökt att tolka Uppsala Stadsteaters dramatisering av Agota Kristofs Den stora skrivboken som en uppmaning i just den riktningen. För nog är medkänslan det allra viktigaste i den här föreställningen.
Bo-Ingvar Kollberg
Sidstycken.com
Uppsala stadsteater, Lilla scenen: Den stora skrivboken av Agota Kristof. Översättning: Marianne Tufvesson. Dramatisering: Simon Reithner, regi och scenografi: Emil Brulin och Simon Reithner, dramaturg: Marie Persson Hedenius, ljus: Mats Ohlin. Skådespelare: Simon Reithner.