EN NY BOK. Daniel Kehlmann: Ljusspel ( översättning: Jesper Festin, Albert Bonniers förlag)
Daniel Kehlmann har som författare en särskild blick för vad vi kunde kalla närvaro och medvetenhet under en svår och bitvis vidrig tid. Foto: Heike Steinweg.
Vår tids ödesfrågor om demokrati och yttrandefrihet har en framskjuten plats i tyskspråkige författaren Daniel Kehlmanns roman Ljusspel. Med filmregissören Georg Wilhelm Pabst som huvudperson skildrar den atmosfären och livsvillkoren för konsten under 30-talet och fram till andra världskrigets slut. Det är en bok som har många beröringspunkter med vårt närvarande 2020-tal och dess särskilda problem. Som ett livspussel har den mycket att ge och inte minst fängslande är den roll som konsten och kulturen spelar för frågorna om tillflykt, självrespekt och överlevnad.
DET HANDLAR OM skådespeleri, om regissörer, om en konstart som nyss lämnat stumfilmen och etablerat sig med tal och ljud. Om inspelningarnas tekniska sidor. Men allra mest om en tidsepok präglad av diktaturer och deras inskränkningar av yttrandefriheten. Politiska system som medförde att var och en måste akta på sig själv och vilka ord som föll över läpparna. Och överlag bedriva självkontroll i det mesta.
Georg Wilhelm Pabst var en österrikisk teaterman och regissör, den som upptäckte Greta Garbo. Han lämnade det tyska språkområdet, flyttade till USA och Hollywood. I likhet med många andra vetenskapsmän och kulturpersonligheter. Som emigrerade när nazisterna tagit makten i Tyskland. Mötet med den genomkommersialiserade konsten gav dock inte den framgång han hoppats på. Efter återkomsten till hemlandet tog de nya härskarna hans talanger i anspråk. Han kunde fortsätta göra film, men under politisk övervakning.
SAMTIDIGT befann sig filmen i sin genombrottsperiod. På sina håll betraktades den länge som en udda konstart och mest som nöje för underklassen. Ändå hade den snart etablerat sig som en fullödig medlem i kulturutbudet. Skillnaden mellan teater och film i det avseendet är sedan länge enbart historia. Och i dagens genreblandning av alla konstarter är det ofta omöjligt att skilja det ena från det andra. Det gäller hela kulturfältet.
Den tyskspråkige författaren Daniel Kehlmann lyfter fram en del av detta förlopp, liksom inte minst frågan om kultur och politik, i sin nu på svenska utkomna roman Ljusspel. Särskilt aktuellt i vår samtid med en hotad demokrati och angrepp från flera håll på just yttrandefriheten. Som tidsskildring finns det mycket i den här boken som går att applicera på dagens samhälle. Dess beskrivning av opinioner, förtryck och livsvillkoren för de enskilda konstnärerna är lika giltiga nu som då.
GIVETVIS STÅR 30-talets och andra världskriget verklighet i förgrunden. Men det går också att läsa den som en konstnärsroman från den tid filmen fortfarande och ännu inte sågs som en fullödig medlem i kulturbegreppet. Det som teatern alltid varit. Kehlmann bygger upp en åskådlig och talande atmosfär med precisa detaljer, väl avlyssnad dialog och avslöjande händelser. Ofta både gripande och spännande. Där saknas heller inte historiska referenser eller annat dokumentärt material, som ger berättandet sin egen tyngd. Visst har det också blivit ett stycke bildande filmhistoria. Översättaren har dessutom gjort ett styvt jobb.
Det finns också en hel del av filmens klippteknik. När författaren blandar innehållet i de många scenerna i enlighet med det som kanske är det mest utmärkande för just den konstartens berättarteknik. Psykologin är dock tillbakahållen, och en del av de nämnda skådespelarna och andra inblandade stannar vid att vara namn. Och nog helt bortglömda hos andra än de verkliga cineasterna. Men särskilt närbilderna från inspelningstillfällena har åtskilligt att ge de fåkunniga insikter om inte minst hur avgörande ljussättningen kan vara för det slutliga resultatet.
FILMFOLKETS PRIVATLIV får givetvis också sitt i den här världen där de enskilda människoödena ofta ges lika stor uppmärksamhet som vad de åstadkommer på vita duken. Och i bakgrunden även allas vårt behov av att bli sedda och kanske även omtyckta. I det avseendet är Kehlmanns förmåga mästerlig när det handlar om att hitta en balans mellan allt motsägelsefullt i de här avbildade inblandades liv. I allt från kärlek, kamp för karriären och en mer än en gång hotad självrespekt.
Det nazistiskt styrda Tyskland får också sitt. Liksom de olika villkoren för de kvarvarandes tillvaro, med yrkesförbud eller i inre exil. Oavlåtligt belamrad med all hjärntvätt och propaganda. Diskriminering, alla övergrepp och förföljelse. Och de som väljer emigrationen med dess särskilda, lite annorlunda utsatthet. I en hel del bemärkelser lika svårbemästrad. Hela tiden finns där det politiska skeendet och det pågående kriget i bakgrunden. Som en tv som står på. Och ingen vet hur man stänger av. Med sina bilder och sitt ljud som en egen kuliss.
MAN SKULLE OCKSÅ kunna säga att Kehlmann har en särskild blick för vad vi kunde kalla närvaro och medvetenhet under en svår och bitvis vidrig tid. Men där konsten bildar en egen dimension. I hög grad avgörande för frågorna om tillflykt, överlevnad och att uthärda. I denna sista bemärkelse är det frågan om en stor roman. Långt borta från uppväxtfrågor och relationsproblem, dit många författare söker sig i försöken att fånga vår egen tids särskilda anatomi. Daniel Kehlmann ligger ett tydligt snäpp över sådana teman. Det slutomdömet är lätt att fälla om hans sällsynt mänskliga, levande och läsvärda roman Ljusspel.
Bo-Ingvar Kollberg
Sidstycken.com