TEATER. Uppsala stadsteater, Lilla scenen: Republiken Lycka av Martin Crimp (översättning: Alva Dahl). Regi: Anja Suša.
Ensemblen i Uppsala stadsteaters uppsättning av Martin Crimps pjäs Republiken Lycka. Foto: Sören Vilks.
Det är ensemblespelet som bestämmer föreställningen och ger den en riktning och ett innehåll en bra bit över vad som händer på scenen i Uppsala stadsteaters första pjäs för säsongen Republiken Lycka. Regissören Anja Suša har lyft sina skådespelare till en tydlig nivå över ett annars med en hel del mörka toner sammanställt teaterstycke av den brittiske dramatikern Martin Crimp. Ironin flödar och möter publiken i en pjäs om jagfixeringen och självförverkligandet i vår tid. Ett samhällsfenomen med stor plats i vår dagliga tillvaro. Där iscensättningen blir en motröst.
VISST LEVER VI i ett rörigt samhälle och en svåröverskådlig tid. Den ena dagen är inte den andra lik. Men ännu värre är det nog på Uppsala stadsteater just nu, och i pjäsen Republiken Lycka av den brittiske dramatikern Martin Crimp. Den som får inleda det nya spelåret. Skådespelarna och den politiska satiren trängs på Lilla scenen om utrymmet. Och som om det inte räcker! Ironin sprakar från första stund. Och skådespelarna spökar ut sig, larmar och gör sig till. Med ett rejält starkare tryck än vanligt.
Här är det teater i varje vrå från första stund i Ylva Norlins funktionella scenografi. Känsloutspelen ska vi inte tala om. Det är som tar aktörerna sats från längst inne i sig själva. Och det är mycket som måste och kommer ut. Den stormigaste familjeterapi ligger nog rejält i lä där. Men samtidigt med ett ensemblespel, så lyhört och välfungerande på simultanscenen som det bara kan bli när proffsigheten på alla håll och kanter fått bestämma framförandet. De båda veteranerna Anna Carlson och Göran Engman tycks trivas med den tågordningen. Det är nästan så man undrar om de uppnådde samma höjd under sina respektive ordinarie sejourer, när det begav sig.
OM MAN SÅ VILL är det teater som samtidigt undersöker sina grundvalar. Tänk Bertolt Brecht. Den uppskruvade spelstilen ger distans till skeendet. Är det så här vi är, i grund och botten vi människor. Anpassade och fogliga? Men ack så mycket vi dagligdags döljer. Så här får man väl inte göra? Än mindre säga. Allt det som vi vanligtvis tränger undan, alla pinsamma hemligheter, allt det inte helt rumsrena inom oss som genast kunde avslöja vilka vi är. Gemenheterna studsar mellan scenväggarna, aggressiviteten läcker som ett såll. Och till allt detta begreppet frihet, genomlidna trauman, all skvallerövervakning. Nej vad håller de på med på Uppsala stadsteater? Och under den nye teaterchefens egid dessutom!
I den här pjäsen får publiken möta individen, nästan totalt utan gränser. Den absoluta friheten utan begränsningar. Utan några som helst bindningar, beroenden eller hänsynstaganden. Alla tänker på sig. Det är bara jag som tänker på mig, skojade man innan narcissismen blivit ett allmänt vedertaget begrepp. Idag är det på sina håll en allmän ideologi och används även för att diagnostisera avvikande beteenden efter bestämda mallar. I regissören Anja Sušas föreställning bär det både på nyckeln till budskapet och har även varit vägledande för gestaltningen och rolltolkningarna.
JAGFIXERINGEN BLIR särskilt tydlig mot slutet i en också i övrigt genomgående stiliserad uppsättning, där den ofta svarta humorn men med ironiska förtecken anger grundtonen. Det är heller inte svårt att höra genomslagen från datorvärldens teknikspråk som nu tillämpas på relationer som annars brukar återges med betydligt mänskligare förtecken. Men att robotarna och AI bestämmer kroppsrörelser, ibland mimik och rollernas sätt att kommunicera på det verbala planet, är här och annars ytterligare samtidsmarkörer. Att dagens ideal om självförverkligande ändå har sina gränser ingår också i tankens riktning för iscensättningen.
Ensemblens subtila, samstämda och i även de olika tonarterna träffsäkra förmåga att lyssna till varandra och mötas är, till sist, nog den kvalitet som lyfter hela föreställningen och ger den största behållningen. Sådant är bara bra teater mäktigt. Och detta som en tydlig och välformulerad motröst mot all övrig kontaktlöshet, som annars kännetecknar det som utspelas på scenen. Två av skådespelarna är redan nämnda. Men dit hör självfallet också Lolo Elwin, Jakob Fahlstedt, Zara Njoki Nilsson, David Rangborg, Moa Silén och Natalie Sundelin. Tillsammans med teknisk personal och övriga inblandade svarar de för en upplevelserik teaterkväll. Den ställer krav på sin publik. Men är väl värd ett besök.
Bo-Ingvar Kollberg
Sidstycken.com
Uppsala stadsteater, Lilla scenen: Republiken Lycka av Martin Crimp, översättning: Alva Dahl, regi: Anja Suša, scenografi: Ylva Norlin, kostymdesign: Maja Mircovic, ljuddesign: Andreas Huumonen, koreografi: Damjan Kecojevic, dramaturg: Synne Behrndt, ljusdesign: Pontus Eklund, videodesign: Vivien Reis, maskdesign: Johanna Rönnbäck och Emilia Olsen (praktikant från SKH). I rollerna: Anna Carlson, Lolo Elwin, Göran Engman, Jakob Fahlstedt, Zarah Njoki Nilsson, David Rangborg, Moa Silén och Natalie Sundelin.