TEATER. Uppsala stadsteater, Stora scenen: Gatsby av F. Scott Fitzgerald. Översättning: Amanda Svensson. Regi: Maria Åberg.
En del av ensemblen i Uppsala Stadsteaters föreställning av Scott Fitzgeralds Gatsby med Robert Noack, Valia Sapouna, Tehilla Blad, Simon Rodriguez, Malin Mases Arvidsson och Jens Hultén. Foto Sören Vilks.
Allt nu och genast är det nutidas lättviktiga valspråk. Men vart har friheten tagit vägen? Kanske är livet inte så enkelt, om vi tittar längre än till det lättfångade och ytliga? De frågorna ställer Uppsala stadsteaters nya föreställning Gatsby, som är en dramatisering av Scott Fitzgeralds roman. Här skildras vad som mest är en livsstil, iscensatt genom några av dess dialekter. Det har blivit en uppsättning som är en fest för ögat med en scenshows alla förtecken. Och en återgivning av en tidsepok som kunde vara vår egen.
FÖRESTÄLLNINGEN av Gatsby på Uppsala stadsteaters Stora scen är allas vår dröm om lycka. Men allt är inte guld som glimmar. Den sista skjortan har inga fickor. Det är lärdomar som vi tidigt fick inpräntade. De motsättningarna hör till livets basala villkor. Kanske finns de allra längst in. Om vi tänker efter. Under det lättfångade och ytliga, som styr så mycket i dagens tillvaro: Allt nu och genast!
Scott Fitzgeralds roman utkom för i år precis 100 år sedan. Då hade såren efter första världskriget börjat läka. Samhällslivet och ekonomin fick fart. Flärden, lidelsen och njutningen ville återta sin förlorade plats. Den amerikanska drömmen om rikedom, möjligheten att trotsa de sociala hierarkierna, det egna självförverkligandet fick en nytändning.
DET ÄR DEN VÄRLDEN som regissören Maria Åberg återger i sin egen och Joel Horwoods dramatisering och bearbetning av romanen. Det är mera än annat en livsstil, som publiken får se, iscensatt genom några av dess dialekter. Nicks uppgift som röst i romanen har flyttats över i själva berättargreppet och vid något tillfälle rollen Jordan Baker.
Ana Inés Jabares Pitas scenografi är vidlyftig som det måste till när dansen ges stor plats och behöver utrymme. I det av henne uppbyggda spelrummet får skelettet till en byggnad med trapphus markera både Gatsbys enorma villa och nog även de samhällets hierarkier som spelar en viktig roll för hela dramaturgin.
ANNARS ÄR DET NOG den ohämmade hedonismen som värde och dess förmåga att ge livskvalitet som står i förgrunden Kanske är det dags för teatern att åter ta plats i moralfrågorna? När den gränslösa tillväxten inte längre är självklar. Och klimat- och fredsrörelserna kunde gå samman och bidra till ett slut på krigen i Ukraina och i Gaza och andra ställen.
Men där finns även motsättningar i själva sättet att se på verkligheten. Robert Noacks Tom utropar en skål för nuet. Men hans uppfattning om t ex rasismen och kvinnans ställning är tillbakablickande. Liksom spådomen om civilisationens undergång. Där finns förbindelser till vår egen tids fascistiska strömningar. Inte heller framtiden ser särskilt ljus ut. Det öde Gatsby själv går till mötes bär syn för sägen.
HELA FÖRESTÄLLNINGEN med dess anknytning till New York och 1930-talet har annars blivit en fest för ögat med en scenshows alla förtecken. Många av stegen i händelseförloppet blir som ackord av färger, ljus och även toner, där förloppet styrs av nya verkningsmedel. Samtidigt pågår det laddade triangeldramat om Daisy, mellan Gatsby och hans rival Tom. Också det med det omedelbart tillgängliga som motor.
Men där har också frågan om våra livslögner sin hemvist. Tom och hans hustru nöjer sig med en hedonistisk livssyn, som dramat exemplifierar med festerna i Gatsbys hus. De är tillfreds med en tillvaro i det lättsammas tecken. Men Gatsby själv står dem inte långt efter, fastnaglad som han är i en dröm som blir alltmer verklighetsfrämmande, allt eftersom tiden går. Tankarna på vår egen tid som en brytningstid är aldrig långt borta. Över lag är det en mycket fysisk uppsättning, som inleds bland musselgrävare och i det för Scott Fitzgerald självbiografiska. Med hans karriär från början inom armén.
MARIA ÅBERG HAR varken skyggat för mycket fysisk utlevelse i sina instruktioner till skådespelarna eller för det emellanåt brutala och lite dovt otäcka. Inte heller det lite gåtfulla. I rollen som Gatsby gör Rasmus Luthander ett styvt jobb. Medan han tar i anspråk ett imponerande register, som visar vidden av hans förmåga. Även om ingen får något riktigt grepp om vem han är. Emelie Falk är en Daisy som lever högt på sin förmåga att väcka männens intresse genom framgångsrika tvetydigheter. Vem hon själv är bakom sina masker, får dock ingen veta.
Hennes man, Tom Buchanan, som görs av Robert Noack, glider också han mellan ytterligheter av vilka de cyniska och rentav brutala syns mest tydligt. I Åsa Forsblad Morisses mamma, som är en tilldiktning, ger konflikten i relationen mellan en mor och hennes dotter uppsättningen en ytterligare dimension. Hos Yakin Mestour Bustos Wilson och Malin Mases Arvidssons Myrtle, som är ett äkta par i pjäsen finns en mörk förtvivlan som även den tillhör pjäsens känsloregister. Medan Niki Gunke Stangertz i rollen som Jordan Baker får stå för det enda riktigt friska och sympatiska. Och kanske även försonliga.
ATT DET ÄR EN PERIOD med idéer som krockar som skildras. Och att den äger många likheter med vår egen tid är ovedersägligt. Om man saknar något från romanen är det kanske det finlir i miljöer och människoteckning och de stämningar av vemod som lyfter den till en nivå, som ger den tillhörighet till de främsta i litteraturens värld. Samtidigt formulerar dramatiseringen en av de för dagen allra viktigaste frågorna över lag. Vad gör vi med vår frihet? Svara på det, den som kan! Den motiverar mera än väl ett besök.
Bo-Ingvar Kollberg
Sidstycken.com
Uppsala stadsteater, Stora scenen: Gatsby av F. Scott Fitzgerald, dramatisering och bearbetning: Maria Åberg och Joel Horwood, översättning: Amanda Svensson, regi: Maria Åberg, scenografi: Ana Inés Jabares Pita, kostym och maskdesign: Bente Rolandsdotter, kompositör, Jherek Bischoff, koreograf: Tove Sahlin, dramaturg: Jonas Bernander, ljusdesign: Tobias Hallgren. I rollerna: Tehilla Blad, Emelie Falk, Åsa Forsblad Morisse, Jens Hultén, Ninos Josef, Rasmus Luthander, Malin Mases Arvidsson, Yakin Mestous Bustos, Robert Noak, Simon Rodriguez, Valia Sapouna och Niki Gunke Stangertz.