TEATER. Uppsala stadsteater, Stora scenen: Den gamle och havet av Ernest Hemingway, översättning av romanen: Christian Ekvall, dramatisering och regi: Jonas Österberg Nilsson.
Ensemblen i Den gamle och havet med armbrytning i Casablanca och Mats Qviström som Santiago i sin rankbalja längst fram. Foto: Sören Vilks
Uppsättningen på Uppsala stadsteater av Hemingways Den gamle och havet visar en pjäs om vår tillvaro på egen hand och tillsammans. Regissören Jonas Österberg Nilsson följer i sin tolkning och dramatisering av förlagan ett existentiellt huvudspår, där centralgestalten, den gamle fiskaren Santiago är styrd av en stark vilja. Förnämligt gestaltad av Mats Qviström. Men trots att fångsten går om intet är han ingen förlorare. Vad han blir i stället överlåts till publiken att avgöra. I denna rika och välspelade föreställning.
JAG MINNS hur de varje år, lagom till midsommar, när de hade fått sina flytetyg i sjön, skruvade av korken på halvpannan och önskade varandra God fiskelycka inför den väntande säsongen. Det var en laddad rit, som hade förts vidare av skärgårdsbor genom släktledena. Så var det i södra skärgården, säkert också i de mellersta och norra delarna. Skrock och fiskelycka hänger ihop. Och då inte bara att man spottar på masken.
För Santiago, fiskaren i Ernest Hemingways berättelse Den gamle och havet är det något mera komplicerat. Han har varit ute i Golfströmmen utanför Kuba i 84 dagar på havet utan något endaste napp. I ursprungsformen, romanen, berättas om fångsten av den största fisk som Santiago någonsin sett. Efter tre dygns kamp med bytet lyckas han harpunera svärdfisken. Den är avsevärt större än den egna lilla farkosten i roddbåtsformat. Den surras intill borden längs ena sidan. Och färden anträds till fiskebyn hemmavid.
DET SOM ÄR TÄNKT att bli en triumf vid hemkomsten förvandlas dock till ett nederlag. Hajar, enskilt och i flock, angriper kadavret och sliter loss köttstycken tills bara skelettet återstår. Santiago är ensam ombord, och det går att läsa Hemingways roman som en skildring av den ensamme kämpen och den amerikanska drömmens begränsningar.
Men där finns också andra motiv. Som det om åldrandets villkor, om drömmar i konfrontation med verkligheten, och inte minst om vilja, inre styrka och uthållighet. Givetvis också om att naturen är oberäknelig och starkare än människan. Om man så vill, går det även att närma sig berättelsen från bibliska utgångspunkter. Om förhävelse och med en gud som motståndare.
JONAS öSTERBERG NILSSON, som dramatiserat nobelpristagarens roman och därutöver är föreställningens regissör, har nosat runt bland de flesta ämnen. Vändpunkten kommer den natt när svärdfisken slukar betet och berättelsen övergår till att bli en kamp mellan fisk och fiskare i en serie närbilder som är de sedda genom ett förstoringsglas. Med talande och dramatiska detaljer från tvekampen.
Ändå blir det porträttet av Mats Qviströms gamling som drar till sig den mesta uppmärksamheten. Emellanåt får man en känsla av att regissören, som själv utformat föreställningens scenografi, även i det avseendet har sett till att just Santiago fått så mycket understöd det bara går. Trots knappheten i rekvisita finns där just ingenting som inte kan härledas enbart till honom. Men helt oemotståndligt är ändå hans sätt att föra sig ombord i båten på scengolvet. En sådan rankbalja förutsätter nästan en akrobats finslipade rörelsemönster.
MEN ÖVERLAG ÄR scenlösningarna fyndigast möjliga. Med alla tampar, även till väders, och för att åskådliggöra hur fångstlinan står emot i svärdfiskens kamp för sitt liv. Kanske är det de forna segelskeppens riggar som fått utgöra mönster. Ett av regissörens grepp för att skapa liv och rörelse på ett hav, där det mesta äger rum under ytan.
Annars är gränserna inte så strikta mellan vad som är drömmar, drömsyner eller fantasiskapelser. Den afrikanska konsten kan ge många exempel på hur lejon kan få den fason som förekommer här. När Harry Friedländer smyger ut från den sovande Santiago signalerar själva gångarten att det är natt. Videoscenerna kompletterar med sina närbilder skeenden, som just filmmediet är så bra på att återge.
OCH HELA ROMANEN blir åskådlig berättarteater, när just det stoffet fördelat mellan skådespelarna binder ihop eller förklarar förloppet. De lyhört härmade fågelljuden eller vingrörelserna med solfjädrar inte att förglömma i denna på så många precist utförda, laddade detaljer, som regissören litat till för att göra uppsättningen så välmatat rik.
I de roller som Österberg Nilsson utmejslat ur romanväven hör, förutom de fiskar som redan finns där hos Hemingway och som blir föremål för både tilltal och medkänsla, såväl pojken Manolin, som görs av Friedländer, med sin beundran för Santiago. Och i den förtroendefulla närhet, tillgivenhet och ömsinthet som finns i förlagan i förhållandet mellan fiskaren och dennes unge adept får motsvarande genomslag i pjäsversionen. Mikaela Ramel, Emil Brulin och Gloria Tapia gör föräldraroller och fiskarbefolkning med sådan pondus och självklarhet i sin gestaltning, att de trots begränsningen ändå blir ett viktigt fundament för helheten.
UTSLAGSGIVANDE ÄR för Jonas Österberg Nilssons tolkning av Hemingways roman är i slutändan dock den existentiella grundplattan. Det är den som ger Mats Qviströms Santiago den resning, värdighet och den närhet till människolivets villkor som blir det allt övergripande. Där finns ett allvar som det är teaterns uppgift att förvalta och påminna om. Och det gör den här iscensättningen med den äran.
Den handlar om både vår tillvaro på egen hand och tillsammans. Hos Santiago dessutom med hans särskilda utformning av en stark vilja. Och balansgång i ensamheten mellan uppgivenhet och tillförsikt. Han blir kanske fråntagen sitt livs största fångst. Men är det fisken som besegrar honom? Eller är han ens en förlorare? I varje fall inte. Om man får tro videon i slutscenen. Där får publiken något att fundera på efteråt.
Bo-Ingvar Kollberg
Sidstycken.com
Ensemblen i Den gamle och havet i solnedgång med skådespelare i fågelroller mot fonden. Svärdfisken om styrbord. Foto: Sören Vilks.
Uppsala stadsteater, Stora scenen: Den gamle och havet av Ernest Hemingway. Översättning av romanen: Christian Ekvall, dramatisering och regi: Jonas Österberg Nilsson, scenografi och kostymdesign: Jonas Österberg Nilsson, maskdesign: Sigrid Nathorst-Windahl, ljuddesign och komposition: Johan Blixt, ljus- och videodesign: Pontus Eklund, dramaturg: Jonas Bernander, medkompositör gitarrmusik och gitarrist: Oscar Svanström. Skådespelare: Emil Brulin, Harry Friedländer, Mikaela Ramel, Gloria Tapia och Mats Qviström.