TEATER. Uppsala stadsteater, Lilla scenen: Den som berövar någon livet. Av Gustaf Almkvist, Henrik Bellander, Jonas Bernander & Anders Frigell. Bearbetning och regi: Linda Kulle.
Huvudförhandlingen i Uppsala stadsteaters domstolspjäs med Sofia Hansson, Jakob Fahlstedt, Kronje Samuelsson och Lolo Elwin. Foto: Julia Mård
Deckargenren och kriminalberättelserna har en stark ställning i dagens underhållningsvärld. Lite distans till denna ger Uppsala stadsteaters nya föreställning Den som berövar någon livet. Här ges dels prov på dess dramaturgiska verktyg och dels hur en riktig domstol kan fungera när det handlar om brott. Alla medverkande gör väl ifrån sig i denna lärorika och lite omskakande pjäs. Regissören Linda Kulle har all anledning att vara nöjd med sin uppsättning.
DEN SOM SÖKER SPÄNNING som underhållning hittar lätt sitt lystmäte i kriminalboksgenren. Utgivningen av deckare och thrillrar står högt i kurs. Den rika förekomsten av titlar medför att många olika smaker kan tillgodoses. Att åtminstone någon får sätta livet till ingår i spelets regler. Likaså för det mesta, att det goda till slut segrar. Vilket snarare är en bristvara i dagens värld. Men det får man ta på köpet.
Att det inte går riktigt till så i verkligheten framgår också av Uppsala stadsteaters i dagarna premiärvisade föreställning Den som berövar någon livet. Så tillrättalagt är det inte. Snarast handlar det om vad som blivit både ett socialreportage och en dokumentär. Dessutom är slutet inte heller givet från början. Det får publiken själv vara med att avgöra.
DET ÄR INTE FÖRSTA GÅNGEN Stadsteatern ger sig juridiken i våld. En pionjär i det avseendet var advokaten och dramatikern Anders Frigell, som hade rötter i studentspexet. Nu tillkommer Gustaf Almkvist, Henrik Bellander och Jonas Bernander. Med expertis på plats har man därför kunnat renodla ett förlopp som naturligtvis är betydligt mera komplicerat än vad en överskådlig pjäs kan erbjuda. Nu blir stoffet hanterbart och rymmer vad ett typfall kan rymma. Från det ett brott begås tills alla turerna i rättssamhället givits tillfälle att säga sitt.
Det är också det lärorika och bitvis även lite omskakande som bjuds. När man lyckats sammanföra så mycket till ett par speltimmar. Linda Kulle som är regissör har även använt teaterns språk på effektivast möjliga vis. Inledningen, som skildrar själva gärningen, blir både suggestiv och medryckande när ljussättningen, färgerna, koreografin och den dialekt som brukar kallas skuggspel fått säga sitt.
DÄR GES ÄVEN TILLFÄLLE för skådespelarna Lolo Elwin, Jakob Fahlstedt och Robert Noack att skapa liv och action, som säkert kan få även den mest inbitne krimihabitué att dras in i handlingen. Men även dennes motsats. Åtskilligt dramatiskt stoff i den vägen, fanns ju även redan vid teaterns födelse i antikens töcken. Och publiken kunde fylla i och komplettera med egna kunskaper och erfarenheter av såväl brott och straff som vad dåtidens gudomliga väsen kunde åstadkomma. Ond bråd död, krockar mellan olika ideal eller gudarnas kamp mot varandra har många nutida motsvarigheter.
EFTER PAUSEN, som tillbringas under åtnjutande av en läcker måltid i teaterns kantin, är publiken väl förberedd för vad som följer. Ett generöst inslag är dessutom att föreställningens jurister vandrar runt bland de till bords sittande besökarna och deltar i samtalen med inpass, samtidigt som de svarar på frågor.
Jag själv passade på att lyssna in några sådana replikskiften. Någon var där och ville med sin tyska bakgrund göra jämförelser med svenska förhållanden. Ett par unga damer var inbegripna i skillnaden mellan dråp och mord. Och jag fick även höra givande synpunkter från teaterbesökare som arbetar inom kriminalvården eller med psykoterapi för unga. Inte minst det senare borde vara av största intresse för det förkastliga förslaget just nu, att sätta barn i fängelse.
RIKTIGT SÅ DAGSAKTUELL är dock inte Stadsteaterns pjäs. Men den avslutande akten som utspelas i en tingssal och skildrar hur en huvudförhandling i rättsprocessen fungerar i vårt land var ändå ett lärostycke med dramaturgiska finesser i den högre skolan. Medverkande lagkloka yrkesjurister visade där inte minst hur mycket personlig utstrålning betyder även i annars knastertorra sociala sammanhang. Både när uttrycken utspelades i känslokylans domäner och när medmänsklig värme avgör umgängestonen. Ingen nämnd men heller inte glömd av onsdagsföreställningens Petter Asp, Henrik Bellander, Roger Häggquist, Karin Persson eller Henrik Stolare.
Självfallet är också stadsteaterns egna skådespelare värda en särskild eloge. Även om Robert Noack nog fått den enkelspårigaste uppgiften. Han är busbas rakt på, så mycket det går i sin bovroll. Jacob Fahlstedt och Lolo Elwin får dock ut åtskilligt mera av karaktärerna och det psykologiska finliret när de gör sina pundare. Det ska till ett stenhjärta hos den som ser dem, om de ändå inte lyckas väcka en hel del medkänsla hos publiken. Så blir också domen på slutet inte så lite en kamp för den, om vars och ens empatiska förmåga, när utslaget ska väljas. Fälla eller fria.
OCH DET ÄR EGENTLIGEN den välgjorda uppsättningens eget fel. För den når betydligt längre än vad det mesta av tidningsreportagen eller deckarlitteraturen är i stånd till, när de här frågorna avhandlas. Den som undrar hur det är möjligt att komma fram till en sådan slutsats rekommenderas att ta del av den här föreställningen. Det goda intrycket är Linda Kulles och alla närvarande och deltagande aktörers förtjänst.
Bo-Ingvar Kollberg
Sidstycken.com
Uppsala stadsteater, Lilla scenen: Den som berövar någon livet. Av Gustaf Almkvist, Henrik Bellander, Jonas Bernander och Anders Frigell. Bearbetning och regi: Linda Kulle, scenografi och kostymdesign: Ylva Norlin, ljuddesign och musik: Petrus Königsson, koreografi: Hea Ekstam, dramaturg: Vesna Stanisic, ljusdesign: Anders Ekman, maskdesign: Hanna Magnusson. Medverkande skådespelare: Linda Kulle, Jakob Fahlstedt och Robert Noack. Deltagande jurister: Petter Asp, Henrik Bellander, Jenny Forkman, Sofia Hansson, Roger Häggquist, Christina Kjellson, Karin Lambertz, Linn Lööw, Karin Persson, Kronje Samuelsson och Henrik Stolare.