TEATER. Uppsala stadsteater, Stora scenen: Johanna av Aksel Morisse och Danny Wattin. Regi: Aksel Morisse. Scenografi: Stine Martinsen.
En del av Stadsteaterns pjäs om Johanna utspelas i skolans värld. På bilden: Pontus Simm, Daniel Ericson, Tehilla Blad, Greta Bergeå och Selma Price. Foto Nadja Sjöström.
Det är inte bara inför regissören och skådespelaren Aksel Morisse man lyfter på hatten efter Uppsala stadsteaters nyuppsättning av pjäsen Johanna. För dem som tidigare såg den blir det en välkommen återkomst. För nya besökare möjlighet till ett möte med teaterkonsten när den visar sig från sina allra bästa sidor. Till det goda intrycket bidrar också Tehilla Blad, som gör pjäsens titelroll Johanna.
MAN KAN GÖRA TEATER av mycket. Nästan det mesta. Som vi fick lära oss av skådespelaren och regissören Aksel Morisse i musikteaterpjäsen Johanna, när den först visades för två år sedan på Uppsala stadsteaters Stora scen. Här finns spänning, äventyr, vackra scener, skönsång och dans, underfundiga rollgestalter och olika sätt att knåda verkligheten. I olika skepnader. Inte ens kärleken lämnas utanför. I det här sagodramat för hela familjen.
För dem som upplevde föreställningen då, väntar ett välkommet återseende. Och för nytillkomna besökare ges möjlighet till ett möte med teaterkonsten, när den emellanåt visar sig från sina allra bästa sidor. Scenografin är en viktig skönhetsfaktor. Och scenspråket får ge uttryck för hur mångfaldigt det kan vara.
JOHANNA heter huvudpersonen, som lever i en trädkoja i skogen. Man får Pippi Långstrump i tankarna. Men överlag också en ung person med en stark vilja. Som vill leva livet på sitt eget sätt. Lite i protest, kanske, men också en förebild för alla obstinata och trotsiga med egna idéer om saker och ting. Som nog vi alla. Innerst inne. Om man ska vara riktigt ärlig.
Högt upp i rollistan står också Augustus Molvidsson, en riktig kuf, som det ska visa sig. En smula förläst möjligtvis, som somliga i Uppsala. Med bestämda idéer. Också med världens varmaste hjärta. Ett snille i mänskligt umgänge. För den som begriper sådant. Vilket inte utesluter en del burdusa drag.
PJÄSEN OM JOHANNA är teater i sin ymnigaste form. Och vi får vara med om åtskilligt som passar in där. Både sällsamt och lärorikt. Och inte minst fängslande. Emellanåt gripande. Som när hennes föräldralösa livsöde visar sig. Dessutom en hel del sång och dans. Som smakfullt utförda bidrar till att fördjupa upplevelserna. Åtminstone den ena klättringsvägen är förenad med livsfara. Medan den andra leder upp till kojan.
Man undrar om teatern gjort slut på hela rekvisitaförrådet, när en väldig sophög tar plats på scenen. Men den visar sig vara ett bra gömställe undan handlingens farligheter, vilka anförtrotts ett gäng av samhällets utanförstående. De har missat det här med skolgång och därför blivit som de är. Påpassligt rymmer föreställningen också en kamouflerad debatt om arv och miljö. Det senare kallas jordmån och visar sig förklara en del.
FÖR JOHANNAS DEL innebär pjäsen att hon lär sig läsa. Också det nog ett diskussionsinlägg och otvetydig bokpropaganda. Så där går pjäsförfattarna på, den ena är Morisse själv, den andre Danny Wattin. Det finns åtskilligt understucket eller med indirekt syftning till det dagsaktuella. Föräldrarna får nog i efterhand hjälpa till att förklara lite. Men det är ju också en familjeuppsättning med flera nivåer samtidigt.
Tehilla Blad kommer i sin rollgestaltning av Johanna så nära sin föreställda person, att hon blir ett med den under skeendets gång. För den prestationen är hon värd allt beröm. Tehilla Blad förvaltar dessutom pjäsens ärende om vikten av självförtroende på tydligast möjliga vis. Och blir därigenom inte bara för de yngre i publiken någon att identifiera sig med. Det är svårt att se henne annat än som föreställningens representant för oss alla.
REGISSÖREN SJÄLV, Axel Morisse, i rollen som Molvidsson, har sedan tidigare nått den nivån i sin skådespelarutveckling att han inte längre behöver bevisa något. Han gör så väl ifrån sig i sin rollgestaltning, att man bara tar ett steg tillbaka och bugar. Emelie Falks skolfröken Karin intar samma vägvinnande distans som förra gången till vad som mest är en på pricken, med stor finess fångad kliché.
Jeff Lindström visar, som han brukar, att han är en dansare med kopiöst mycket kunnande även som talskådespelare. Det är nästan så att också en kritiker som varit med ett tag känner kårar av rädsla, när han härjar på scenen. En egen eloge också till de samspelta musikerna som hittar fram till många vackra klanger i det delvis modernistiskt inspirerade tonspråket.
VID VÅR DISKUSSION efteråt, kompletterar Ingrid, min medbedömare, med några egna upplevelser: Pjäsen lanseras som en familjeföreställning och den kan nog hitta fram också till de yngsta i publiken, ner till fyra-femåringar. Det betyder att alla grupper får en möjlighet att känna igen sin egen värld. När det var bus på gång, skrattade de allra yngsta. Medan ömtåligheten hos kärleken nog låg på en mera vuxen nivå. Livet med filosofi och böcker hade även det sitt eget plan.
Johanna själv befann sig till en början utanför samhället och hennes kamp för att komma in i det blev ett tema för sig, som renodlat kunde utvecklas till ytterligare en pjäs. Skådespelarna gjorde väl ifrån sig i alla dessa turer. Musiken och dekoren gav från sina utgångspunkter uppsättningen ett eget lyft. Fast sophögarna? Nåja, även där fanns material och stoff att bygga på till en egen föreställning. Axel Morisse behöver inte gå sysslolös, när speltiden är över. Man ger pjäsen under kommande helger och en bit ända in i februari.
Bo-Ingvar Kollberg
Ingrid Brolin
Sidstycken.com
Uppsala stadsteater, Stora scenen: Johanna av Aksel Morisse och Danny Wattin (Pjäsen är baserad på boken Pojken i Trädkronan av Danny Wattin). Regi: Aksel Morisse, scenografi och kostymdesign: Stine Martinsen, kompositörer: Tomas Ebrelius, Aksel Morisse, Olga Morisse och Danny Wattin. Musikaliskt ansvarig och kapellmästare: Sanna Hodell, musikarrangemang: Tomas Ebrelius, ljusdesign: Jonas Nyström, koreografi: Gustaf Mardelius, dramaturg: Jonas Bernander, videodesign: Anders Ekman och maskdesign: Agnes Krasse. Medverkande ensemble: Tehilla Blad, Emelie Falk, Elsa Forsberg, Jeff Lindström, Aksel Morisse, Simon Rodriguez, Pontus Dimm och Natalie Sundelin. Barnensemble: Greta Bergeå, Vera Ekstam, Daniel Ericson, Selma Price, Joey Sliwinski Ashkar, Estelle Vestin, Lisa Vestin och Ellen Qvarnström. Orkester: Emma Beskow, Tomas Ebrelius, Sanna Hodell och Clas Lassbo.