TEATER. Uppsala stadsteater, Lilla scenen: Lida av William Goldman (efter Stephen Kings roman). Regi: Rikard Lekander
Maria Kulle och Samuel Fröler utkämpar en envig med många psykologiska övertoner i pjäsen Lida på Uppsala stadsteaters Lilla scen. Foto: Sören Vilks.
Det blir med beröm godkänt för nye teaterchefen Rikard Lekander i sin i denna roll första uppsättning med pjäsen Lida på Uppsala stadsteaters Lilla scen. Med spets också!. Man talar ibland om scenskräck. Men den här gången handlar det om teaterskräck med publiken som målgrupp. Genom de goda skådespelarinsatserna blir publiken delaktig i en hel del av den varan.
DÄR INGÅR populärkultur och skräck, övergrepp, kontrollbehov och viljornas kamp om makten. Men också frågan om dikten i förhållande till verkligheten. Tvångsföreställningar och medberoende. Pjäsen Lida bygger på Stephen Kings roman She, från 1987. Nu ges den som ett psykologiskt kammarspel på Uppsala stadsteaters Lilla scen.
Med den här pjäsen gör Rikard Lekander sin första instudering som Stadsteaterns nye chef efter Petra Brylander. Hennes näsa för att träffa rätt i repertoarvalet har blivit legendarisk. Om efterträdaren kommer att lyckas lika bra där, återstå att se. Men de hyllade uppsättningarna nu i höst har varit av liknande hög klass. Inte minst Den gamle och havet, som fortfarande ingår i utbudet och återkommer i januari. Uppsalapubliken har tidigare mött Rikard Lekander, när han regisserat både En Julsaga, (2013) och Sinatra (2015). Men nu gör han det som vår teaterchef och teaterns vd.
FÖRESTÄLLNINGEN LIDA är ett samprojekt med Riksteatern och ett hämnddrama, som inte står den antika teatern efter i hemsk- och grymheter. Den utspelas med det inte ovanliga förhållandet som grund, att gestalterna på scenen blandas ihop med verkliga, levande människor. Här dras även författaren in i skeendet. Och ytterligare en nivå uppnås när denne förmodas kunna göra om och låta skeendet ta en annan vändning.
Möjligheterna för publikens inlevelse får dessutom ännu en chans, när det visar sig att huvudpersonerna, bägge, är fullblodsnarcissister. Om än från var sitt håll och på olika vis. Trycket som en sådan här pjäs behöver var vid Uppsalapremiären lite lågt till en början. Men infann sig efter hand. I andra akten var publiken helt med på banan.
NÄR DET ÄR FRÅGAN OM thrillrar, brukar det anses som en dödssynd för en kritiker att avslöja något av handlingen. Det ska heller inte göras här. Ändå utvecklas både Samuel Frölers Paul Sheldon och Maria Kulles Annie Wilkes samspel till ett förhållande av medberoende av det genomgripande slaget. Så har regissören Rikard Lekander också skapat flera riktigt starka scener, som utan vidare bör fatta rejält tag i uppsättningens åskådare. Och det händer här lite då och då.
För åskådarna sätts ännu mera deras förmåga på prov, att genomskåda det dubbelspel som blivit själva motorn för iscensättningen. Det gäller såväl gentemot publiken som i distansen rollerna emellan. Den kortaste vägen i det avseendet att gå har Maria Kulles fint utförda f d sjuksköterska, omväxlande explosiv och försynt, driven som hon är av sin idealisering och ohöljda beundran av en författare och dennes verk. Men dessutom av ett världsförbättrarnit av närmast religiöst format.
FÖR FRÖLER, som är en aktör med bredast möjliga register, gäller det däremot inget mindre än den egna överlevnaden. Något som öppningsscenen effektfullt fångar, när ljus och ljud följer ett tickande hjärtas puls. Utmaningen för hans författare ligger också huvudsakligen på ett allmänmänskligt och existentiellt plan, även om det rent konkret kräver både smartness och list. Detta medan Kulles Annie efterhand övergår till vad som framstår som ett rent beroendebehov. Om än ett destruktivt sådant.
Utgångslägena är alltså olika för pjäsens bägge huvudroller och det inte minst förtjänstfulla i Lekanders regi är att han hittat en så precis och exakt balans mellan de bägge i grunden ändå omaka kombattanterna. Och det genom att låta alltsammans utspelas i en i huvudsak mental miljö. Gentemot teaterskräck på närhåll eller inom kulturen överlag är vi väl annars tillvanda i en samtid, där bildmedia gjort oss mer eller mindre immuna mot sådana inslag. Ukraina som exempel.
SEDAN KAN MAN givetvis närma sig den här föreställningen som en författare kamp med sitt stoff och olika försök att få de motspänstiga gestalterna att anpassa sig till och motsvara de personer som de enligt synopsis och på förhand uppgjord plan ska motsvara. Och om ett författarskaps och en kreativitets villkor, som har att rätta sig efter de för tillfället rådande konjunkturerna och förebilderna. På samma gång också hitta ett eget språk och tilltal i förhållande till läsarna. När Samuel Fröler i avslutningsscen kliver ut ur pjäsen är det inte långt till sådana funderingar.
Nye teaterchefen Rikard Lekander får, nu i sin egenskap av teaterns konstnärlige ledare, med beröm godkänt för sitt första regiuppdrag där. Och nog med spets också! Men en eloge även till finurliga scenografen Richard Andersson och säkra ljusdesignern Jörgen Haimanas.
Bo-Ingvar Kollberg
Sidstycken.com
Uppsala stadsteater, Lilla scenen. Pjäsen Liv. Av William Goldman efter Stephen Kings roman. Regi: Rikard Lekander, scenografi och kostymdesign: Richard Andersson, ljusdesign: Jörgen Haimanas, ljuddesign: Anna Haglund, dramaturg: Alexander Charlamov och Jani Lohikari, Maskdesign: Per Åleskog. I rollerna: Samuel Fröler, Peter Järn och Maria Kulle.