EN NY BOK. Monika Fagerholm: Döda trakten/kvinnor i revolt (Albert Bonniers förlag. I Finland: Förlaget)
Mellan Monika Fagerholm och hennes läsare uppstår en känsla av förtroende, som man inte möter så ofta i litteraturens värld. Foto: Thron Ullberg.
I Monika Fagerholms i höst uppmärksammade och prisbelönade roman Döda trakten/Kvinnor i revolt finns ett förtroende för läsaren av ovanligt slag. Det ställer krav på noggrannhet och öppenhet vid tillägnandet. Men ger sjufalt igen. Den handlar om vårt samhälles utveckling sedan 1970-talet, är bitvis en generationsroman. Framför allt är den inställd på att från en författares utgångspunkt återge och sammanfatta en livshållning, som avviker från det rådande konsumtionsidealet. Och i grunden utgår från det genuint mänskliga i vår tillvaro.
DET ÄR SÄLLAN man kommer ett romanbygges tillblivelse och ett så öppet redovisande av ett författarskaps verktyg så nära som i Monika Fagerholms roman Döda trakten/Kvinnor i revolt. Samtidigt som händelserna fortskrider åtföljs de av en kommenterande röst med ytterligare aspekter på förloppet. Det är inte ofta distansen mellan upphovsman och läsare blir så kort. En känsla av förtroende kommer till stånd, som bara emellanåt annars. Och den färgar av sig på upplevelsen i sin helhet.
Monika Fagerholm hör med rätta till den svenskspråkiga litteraturens intressantaste och mest uppburna författare. Senast gjorde hon ett fängslande framträdande i litteraturprogrammet Babel i TV med sin nya bok. Hon hör också till dem som uppmärksammats med några av de viktigaste litterära utmärkelserna. För några år sedan med Augustpriset. Nyligen har hon blivit årets Finlandiapristagare, vårt östra broderlands motsvarighet. För att nämna bara några.
UTÖVER FÖRFATTARE är Fagerholm numera dessutom verksam inom politiken på lokal nivå. Få känner kanske till hennes många skrivarkurser sedan länge. Med adepter i hela Skandinavien. När hon inte samlar entusiaster med skrivklåda på någon grekisk ö. På ort och ställe alltså, ditresta kreativa förmågor så nära vår västerländska berättarkulturs ursprung det går att komma.
Det är inte utan att man tänker sig att erfarenheter från dessa kurser också har fått en plats i den senaste romanen. Likheterna kan knappast saknas utan finns där självfallet mellan vad hon upplever med sina elever och de tankar som formas i hennes egen hjärna. Så medveten som hon framstår i sitt skapande. I allt från form, ingivelser och språk till sätt att presentera innehållet, bygga upp miljöer och intrig eller teckna människoporträtt.
DET ÄR HELLER INTE långsökt, utan att begå våld på det konstnärliga, att leta i hennes eget skrivande efter just exempel som säkert skulle kunna tjäna som goda förebilder. När de blivande författarna invigs i verksamhetens hemligheter. Att ta några boksidor från nästan var som helst i höstvolymen och pröva de egna vingarna vore säkert lärorikt.
Även om avståndet naturligtvis blir långt till Monika Fagerholms mästerskap. Rena epigoner kommer förmodligen heller inte att finnas, så unik som hon är i sin skapande. Det närmaste man kan komma är nog Göran Tunström, vårt hittills främsta exempel på en ren diktare av guds nåde. Fagerholm besitter en liknande förmåga att bära vidare traditionen från Selma Lagerlöf med saga, drömmar och konkret epik och på samma gång ge liv och röst åt betydelsefulla detaljer. Som gör romangestalterna både gripande och kännetecknade av djupdimensioner, som får dem att leva vidare i läsarens minne. Också efter avslutad läsning.
HOS MONIKA FAGERHOLM utspelas händelserna i 1970-talets idé- och känslovärld, den tid då så mycket av det gamla bonde- och industrisamhället tonade bort. Med en hel världsbild som undan för undan försvann och den verklighet som vi idag lever i hittade sina många första livsuttryck. Där finns åtskilliga hänvisningar till de rent politiska skeendena. Men kanske ännu mera till de krafter som hade det avgörande inflytandet på vad som skulle komma. Perspektiven utgår oftast från unga människors horisont. Med revolt, protest, uppror och förhållningssätt av anti- och motkaraktär. För spänningens skull finns där flera deckarspår. Pop och rock inte att förglömma. I det som utöver allt annat har karaktären av en generationsroman.
Störst betydelse har dock de relationsmönster som blir synliga, när konsumtionen efter hand ska visa sig ta över inte bara det som är varor och föremål utan även sätten att mötas i kontakterna människor emellan. Mera om det senare återkommer säkert i de utlovade bägge kommande titlarna, i vad som nu är första delen i en planerad trilogi. Men det absolut viktigaste är nog konturerna av den livsstil som författare, människa i rörelse utan att stelna, mål och mening för livet i ett helhetsperspektiv, som blivit bokens främsta ledmotiv.
DÄR KOMMER OCKSÅ själva språket in, det som all kommunikation bygger på och som är den litterära prosans och livsförståelsens yttersta grund. Där finns en optimism hos Monika Fagerholm i hennes bok, en tro på språkets möjligheter och förmåga att utvecklas. Och hela tiden finna nya begrepp och formuleringar för att gestalta även frågor och sammanhang som orden ännu inte helt eller bara delvis förmår beskriva. Uttalanden i den tankens riktning sätter vår medvetenhet och närvaro i den dagliga turbulens vi alla är indragna i i fokus.
En anspråksfullhet i den storleksordningen går att skönja, här och där prövad, i den nya boken. Emellanåt utsagd i klara verba. Det egna skrivandet uttrycks samtidigt som ett tillstånd och ett sätt, på gott och ont, där det egna livet inordnas och hittar sin djupaste mening. Samtidigt som Döda trakten/Kvinnor i revolt handlar om sig själv och sin egen tillkomst går den nog därför dessutom att läsa som en karta och vägledning, som kan tillämpas på hela hennes författarskap. Det här är en roman rik på stoff och med ett mäktigt innehåll, som behöver tid för att delarna ska komma på plats. Noggrann läsning ger dock sjufalt igen.
Bo-Ingvar Kollberg
Sidstycken.com