EN NY BOK. Lina Wolff: Liken vi begravde (Albert Bonniers förlag)
Augustpriset 2025 för Liken vi begravde är andra gången Lina Wolff får utmärkelsen. Redan 2016 tilldelades hon priset för De polyglotta älskarna. Foto: Gustav Bergman.
Det är svårt att tänka sig en mera självklar mottagare av det årliga Augustpriset än Lina Wolff för sin roman Liken vi begravde. Wolff är en författare som behärskar alla litterära uttrycksmedel för att vinna många läsare. Infallen flödar till mottagarens förnöjelse. Det är en given humorist som för ordet i den flerbottnade romanen. Lina Wolff skriver med ett flyt av det beundransvärda slaget i sin imponerande berättarväv.
MEDAN förfjolårets Augustprisvinnande bok, Tony Samuelssons Kungen av Nostratien, var en av de allra bästa romaner som tilldelats utmärkelsen, kan den före jul presenterade, senaste, pristagaren Liken vi begravde av Lina Wolff betecknas som den kanske mest självklara av alla titlar alltsedan denna litterära medaljs tillkomst 1989. Samuelssons bok kom i rättan tid.
Det allmänna läsintresset behövde en sådan vitamininjektion som också visade att romangenren åter är på banan. Med alla sina möjligheter att kartlägga vår samtid genom angelägna personporträtt, med aktuella idéer i just vår egen tid och med ett språkligt och formmässigt självförtroende på behörigt avstånd från de röster för närvarande, som förespråkar enkel underhållning på lägsta nivå. Televisionens barnprogram för vuxna bär syn för sägen.
LINA WOLF med en handfull böcker på sin meritlista och ett flertal prisade översättningar av inte minst latinamerikansk litteratur har redan uppnått en imponerande verkshöjd i sitt författarskap. Hennes Augustberättelse vittnar om en diktare, som behärskar alla uttrycksmedel för att vinna många läsare.
I romanen Liken vi begravde presenterar hon med självklar fallenhet också för det lättsamma en kriminalhistoria och skräckberättelse med bäring på det mesta som hör till människolivet. Också i dess mest finstilta avseenden. Det är en makaber skröna, en absurd grotesk. Emellanåt med poetiska övertoner och hela tiden med en spänning som måste tilltala de flesta.
PÅ ETT ÖVERGRIPANDE plan sträcker sig romanen över ett vitt fält alltifrån ondska till godhet. Det handlar om vår tillit i vidast möjliga mening, om mansrollen och villkoren för all kreativitet. Och som om inte det var tillräckligt, finns här och var inslag som uppehåller sig vid samvete och ånger, den fria viljan, skammen som uppfostringsfaktor, skuld, inre tomhet och en värld utan rättesnören. I sätten att framställa människor har Lina Wolf släkttycke med Sven Delblanc.
På lite håll sammanfaller bilden av landskapet och formuleringsglädjen med en annan författare med rötter i Skånemyllan, Fritiof Nilsson Piraten. Med namns nämnande utgör Victoria Benedictsson, den en gång så uppmärksammade författaren från Hörby, dessutom en självklar beståndsdel i romanbygget.
OCH ALLTSAMMANS HAR fått sin helt egna berättarton av en diktare både rättfram, rapp och slagkraftig. De bägge huvudpersonerna framför andra heter Peggy och Jolly. Den förstnämnda är med sitt dagboksskrivande materielleverant. Den senare svarar för bokens samtalsröst med många kommentarer, inpass och förklaringar som i förbigående till den som tar del av innehållet. Där finns en bokbuss och ett par antikvariat. Läsförslag till bildningens fromma, Wolf egen kulturkanon.
Anspelningarna på händelser, lite dolda eller kamouflerade, ur samhällsdebatten inflyter då och då. Korsordslösare med litterära referenser få en del att bita i. Dessutom är Lina Wolff en författare lite på tvärs i sitt sätt att behandla stoffet. Infallen flödar till läsarens förnöjelse. Så här går den som också är en uttalad humorist till väga.
VILL MAN HITTA NÅGRA teman för att sammanfatta romanens hemvist på ett mera allvarligt plan ligger våldets psykologi och moral bra till. För visst griper också en sådan diskussion in i skeendet. Och lite längre bort nog även kärleken som livsvärde och vårt behov av tillhörighet, närhet och värme. Och dessutom den ondska i människolivet som dväljs bakom och bortom orden.
Men Lina Wolff har därutöver en säker blick för den dagliga, stilla lunk som hör till vardagslivets elementa. Allt utfört med ett flyt av det beundransvärda slaget. I denna imponerande berättarväv.
Bo-Ingvar Kollberg
Sidstycken.com