TEATER. Reginateatern: Stina Oscarson: Kraftverksprinsessan. Regissör: Reine Lööf.
Skådespelaren Anna Pareto i De Profundis Teater i Gävle gör en förnämlig gestaltning av sin roll i Kraftverksprinsessan. Foto: Claes Kamp.
Det är sin sista sommar i livet, som teaterprofilen Stina Oscarson berättar om i pjäsen. Kraftverksprinsessan. Här står hennes försök att försona sig med sig själv i förgrunden. Regissören Reine Lööf har handskats varsamt med texten, för att nå fram till de många turerna i detta mycket välspelade själsdrama. Med en förnämlig Anna Pareto i den enda rollen. Föreställningen är från Teater De Profundis i Gävle och kräver en del av sin publik. Men ger en fängslande närbild av allt svårbemästrat som finns i allas våra liv.
DET ÄR sommar 2024. Ett knappt år innan Stina Oscarson ska lämna jordelivet. Hon är drabbad av anorexia nervosa, självsvält. Bilderna på henne visar ett alltmer utmärglat ansikte. Sin sjukdom har hon burit på länge. Många tänker på henne som den modiga och avvikande i kultur- och samhällsdebatten. Samtidigt är hon verksam inom teatern. Med chefskap allt eftersom. I många olika teatersammanhang.
Det finns flera sätt att handskas med ”diagnoser”. Jaget har ett antal försvarsmekanismer att koppla på. Från bortträngning och förnekande till projektioner för att nämna några, eller vända till motsatsen. Själen är ju, som bekant, den mest förunderliga gåvan till mänskligheten. Vi brukar i Freuds efterföljd tala om det omedvetna. Sedan får kroppen och endorfinerna säga vad de vill.
I PJÄSEN Kraftverksprinsessan har Gävlebaserade De Profundis Teater med gästspel på Reginateatern i Uppsala givit scenisk gestaltning åt Stina Oscarsons sista tid i livet. Texten är hennes egen och hon var själv angelägen att detta drama skulle uppföras i anslutning till hennes bortgång. Föreställningen är ett monologdrama, förnämligt gestaltat av skådespelaren Anna Pareto. I en stram scenografi signerad Sabah Ejaz. Beledsagande musik har komponerats av Joel Malmström. Framförd av Maria Jonsson. Regissör är Reine Lööf.
Handlingen utspelas i en livets gränsmark. Trakterna där överlevnadsviljan står och väger. I det avseendet är det här en tung text. Försoningen inåt, med sig själv och med det som varit, är ett viktigt tema. Det är upplevelserna som står i centrum. En kluvenhet som kanske inte går att övervinna. Stina Oscarson behandlade ofta sådant i sina texter. Klyftan mellan liv och lära, dubbel bokföring, sken och yta. Sådant som vi ofta undviker. Livet skulle bli för svårt annars.
EN AV FÖRESTÄLLNINGENS tryckpunkter ligger i Maria Jonssons koreografi, öppen för åskådarna och lätt att ta till sig. I den ligger rytmen och accenterna. Från inledningens drömmar om att förändra världen till de stadier den medelålders Stina Oscarsson genomlevt sedan dess. Här synliggörs även kampen med de svårbemästrade inre motrörelserna som hela tiden funnits med.
Man kan se hur allt det dolda och outsagda ofta tagit överhand. Där finns både moment av rädsla och flykt. Och lika stark en ihärdig längtan efter kontakt, lika dominerande båda. Och på samma gång ett lyssnande inåt efter vägledning.
ÅTERKOMMANDE handlar mycket om att bemästra känslor, som hon själv inte rår på. Spegeln på toalettbordet blir en talande symbol, liksom den utsträckta, smala väven som avgränsar och stänger inne. Eller ute. Och ger ett slags trygghet. I anslutning till en modersgestalt även en triumferande frihet. Där nämns en terapi, som aldrig fick något riktigt fäste utan blev verkningslös.
Anorexians fysiska konsekvenser har hjärnan fått ta. Ett exempel på vänskap ger för en tid en smula lindring. Men i den opåverkbara rastlösheten väger tomheten och saknaden mera. Att vara behövd och att behöva någon förblir obesvarat.
ÄNDÅ VILL FÖRHOPPNINGARNA om en bättre värld, och ett bättre liv för hennes själv, aldrig tystna i den här med stor känslighet för dess alla nyanser genomförda pjäsen. Regissören Reine Lööf har handskats varsamt med en text, som fordrar uppövad hörsel både inåt och utåt. För att urskilja mellanlägena i ett själsdrama, som i sista hand uppehåller sig vid en människas väl egentligen omöjliga försoning med sig själv.
Vad vi får lyssna till är hjärtslagen, när det sker. Och bevittna en kamp till det yttersta. Med detta som mål. Därmed också en värdig och enastående närbild av vad som kunde vara våra egna liv. Hur nära den kommer var och en, får åskådarna själva avgöra. I en föreställning som kräver både koncentration och de flesta sinnen öppna. Reginateatern är värd en stor eloge som tagit in den i sin repertoar.
Bo-Ingvar Kollberg
Sidstycken.com
Reginateatern i Uppsala. Kraftverksprinsessan av Stina Oscarson och i regi av Reine Lööf. Gästspel från De Profundis Teater i Gävle. Producent: Sarah Stenberg, projektledare och scenograf: Sabah Ejaz, musik och ljuddesign: Joel Malmström, turnéledare, koreograf och musiker: Maria Jonsson. Skådespelare: Anna Pareto.