TEATER. Uppsala stadsteater, Stora scenen: Macbeth av William Shakespeare (översättning: Göran O. Eriksson). Regi: Nikita Milivojević, scenografi: Annalisa Bennett.
Uppsala stadsteaters Macbeth är en upplevelserik föreställning att låta sig ryckas med av. På bilden: ensemblen. Foto: Nadja Sjöström.
I Macbeth på Uppsala stadsteater samverkar dansen smidigt med drömspelets formspråk i en upplevelserik föreställning signerad Nikita Milivojević och Amalia Bennett. Den är sällsport vacker med starka former och uttrycksmättade färger. En fest för ögat. Med den innehållsdigra texten lyhört avlyssnad.
DET ÄR LITE MOTVILLIGT de gör sin entré, utkastade eller inkastade i en tillvaro som inte är av det enklaste slaget. Inte konstigt att de gör motstånd, rollfigurerna i pjäsen. Först efter hand blir det klart vad det är frågan om. Det är upptakten till vad som kan kallas en mordsaga som ligger väl i fas med dagens faiblesse för kriminalgåtor, skräckupplevelser och de till synes ändlösa serierna, där människor som tas av daga blivit underhållning. Nåja. Politiken bidrar också från sitt håll med ibland liknande ingredienser. Så ser vardagen ut. Vanligt folk får finna sig.
I ett vidare perspektiv är den inte alltid helt lätt att förstå sig på. Verkligheten. I vår oroliga värld. Är det sociala medier som styr, en gud som sänder den ena prövningen efter den andra över sina folk? Eller människor som förförs av sina mest primitiva känslor? Krig pågår, barn ska sättas i fängelse, ekonomier och därmed länder som hamnar under press? Allt kan tyckas lika undflyende och osäkert, som i början på 1000-talet. Ingenting är säkert eller går att lita på. Lika lite för människorna som levde då handlingen utspelas. Som för oss.
UPPSALA STADSTEATER visar William Shakespeares skådespel Macbeth, tillkommet 1605, som är förlagt till denna tid. Kanske ska vi själva, som nyss genomlevt det värsta seklet någonsin, 1900-talet, inte vara så styva i korken. De tekniska och medicinska framstegen? Ja. Men kan mänskligheten uppvisa någon motsvarande utveckling? Nog är en hel del samma, eller liknande, tyrannier. Värden med svag verklighetsanknytning att förlita sig på. Vilsna, rotlösa och rådlösa som vi är. Människor utan vägledning någonstans ifrån. Kanske lite KBT för de svåraste fallen.
Regissören och tillika scenografen Nikita Milivojević har utformat sin uppsättning av Shakespeares pjäs utifrån drömspelets formspråk och dansens dramaturgi med knippen av bilder och småscener och späckat den med detaljer. Det är en sällsport vacker föreställning med starka former och uttrycksmättade färger.
SÄRSKILT VÄL utnyttjar den Stora scenens väldiga öppning och takhöjd för att hitta rymd och bredd på den ekokammare som behövs för att få plats med allt betydelsemättat som den här pjästolkningen rymmer. Annars hör den till de kortaste dramerna. I sitt komprimerade utförande är den dock en av de allra innehållsrikaste.
Samtidigt är det spännvidd så det förslår i uppsättningen, med hur mycket som kommer fram i själva texten. Allt från den psykologiska förvandlingen som titelrollen gör under skeendets gång till de alltigenom existentiella villkoren som gäller oss alla. Och de bevingade orden som sedan länge hör till allmänbildningen: ”En skugga blott som går och går är livet, en stackars skådespelare som gormar och gör sig till en timmas tid på scenen och sedan glöms” (Britt G Hallqvist). Och kanske måste det till en iscensättning av det här stora formatet för att kraften i det citatet ska få sitt fulla genomslag.
NÅGON INVÄNDNING mot en lysande föreställning är det inte, att här passa på att efterlysa något originaltroget framförande för de nya teaterbesökare som ännu inte sett de stora mästerverken. Ungefär så, som tidigare var regel. Den som inte har mött dem i det skicket blir nog en smula vilsen, trots alla förtjänster med den här konceptionen om sammanhangen och utformningen av rollerna. I Milivojević tappning görs rollen som Macbeth av tre skådespelare. Som Lady Macbeth är de hela fem.
Samtliga fullföljer sina uppgifter med den äran. Sedan finns det naturligtvis, som alltid, ett och annat att säga om val av synvinklar, scenspråken och dess dialekter, den beledsagande musiken och inte minst den i hög grad meningsbärande och uttrycksfulla koreografin av Amalia Bennett. Liksom Pontus Eklunds ljussättning, som också den håller högsta klass. Ett styvt jobb ligger även bakom Elin Hallbergs kostymdesign och maskansvarig Per Åleskog med hela ensemblen i gruppformation. Där var och en både finurligt och fyndigt väl får sägas representera alla de egenskaper och roller varje individ är utrustad med och ges genomslag och företräde.
SOMT ÄR EN MARDRÖM, annat skuggspel, ibland projiceras skådespelarna i fonden som vore det fråga om en stumfilm. I personteckningen, om än utlagd på flera skådespelare, ryms också åtskilligt av alla de karaktärsdrag, goda och onda, under förvandling eller orubbliga från början, som också de fyller helheten med tänkvärt innehåll. Naturligtvis är även ånger, kval och skuldkänslor på plats. Vid barnlösheten hos makarna Macbeth fäster man kanske inte så stor vikt den här gången.
Men det räcker och blir över ändå. Och häxorna i pjäsen? Ja visst kan de vara tvetydiga sjungande dansöser från 1920-talet. Även om det nog i huvudsak är girighet och makthunger som styr utvecklingen. Mera än driften eller ren lusta. En fest för ögat har det dock blivit. Och en smidig, välfungerande och på många plan upplevelserik föreställning. Att låta sig ryckas med av, tycka om och efteråt resonera kring. Med alla sina vänner.
Bo-Ingvar Kollberg
Sidstycken.com
Uppsala stadsteater, Stora scenen: William Shakespeare: Macbeth. Översättning: Göran O. Eriksson, bearbetning och regi: Nikita Milivojević: scenografi Nikita Milivojević, kostymdesign och scenografiassistent: Elin Hallberg, koreograf och musik: Amalia Bennett, husdramaturger: Jonas Bernander och Vesna Stanišić, föreställningsdramaturg: Marie Persson Hedenius, ljus och videodesign: Pontus Eklund, maskdesign: Per Åleskog. Skådespelare: Anders Berg, Emma Broomé, Lolo Elwin, Göran Engman, Jakob Fahlstedt, Eemelie Falk, Madeleine Ferraud, Emelie Garber, Fabian Hedlund, Jakob Hultcrantz Hansson, Pontus Roseén, Mårten Svedberg. Barnstatister: Lasse Dahlberg, Liam Östergaard och Kaivar Germano De Jonge Junqueira, spelar Banquos son Fleance.