EN NY BOK. Björn Wiman: Den lyckligaste leken (Norstedts)
Björn Wiman blandar genrer och stilar med stor skicklighet i sin uppgörelse med några av vår samtids mest avgörande frågor. Foto: Kajsa Göransson.
När Björn Wiman ställer sig på skidorna har han läsaren baktill. Det går både utför och uppför i hans snirklande slalomåkningar. Fadersporträttet är en av portarna, andra beskriver samliv, frihet och lycka. Det blir en åkning där det privata får stor allmängiltighet.
DET FINNS BÖCKER som rör om i ens liv. Som en riktig storstädning. Tankar kommer och ställs på sin spets. Upplevelser i det förflutna får en ny tolkning eller ges en annan innebörd. Ljussättningen i livet förändras. Minnen som man trodde var bortglömda återtar sin plats. Efteråt är ingenting sig likt längre.
Det är inte så många titlar som når så långt. Men ibland utökas listan. Till de senare hör Björn Wimans vårbok Den lyckligaste leken. Den rör sig över ett brett fält av händelser och teman. Spridda över ett halvt sekel i ett människoliv. Utom att vara kulturredaktör på DN hör Wiman till de skarpaste hjärnorna i samhällsdebatten. Det är sig själv och sina riktigt personliga och egna upplevelser han skriver om. Inom de områden som många kan känna igen sig och dela hans erfarenheter.
TYNGDEN OCH STYRKAN i den här boken ligger i dess allmängiltighet. Och det har inte så mycket att göra med vad han berättar om. Utan med det medvetande, de reaktioner, livssvar på ett intellektuellt plan och de förhållningssätt som han visar prov på, vid de utmaningar vi alla är underkastade under vår tid på jorden. Turerna i boken blir på så sätt exempel på både vad vi kan se och uppmärksamma i våra pågående liv. Och några av de vägar som står till buds för att upprätta en djupare kontakt med sådant som leder oss vidare.
Det talas ibland om självhjälpsböcker i bokutgivningen. Den lyckligaste leken kan ha den funktionen. Och då med en närvaro och medvetenhet som kan bli läsarens egen. Stora ord, kanske. Men den som söker ett annat livsinnehåll än dagens snabba och ytliga konsumtion hittar här ledtrådar och alternativ, värda en hel del begrundan. Klimatet är en av författarens käpphästar. Men hans tankar omfattar även det människovärde som är utsatt för samma hot, I takt med att det lättsinne som gäller synen på vår gemensamma jord också får motsvarigheter i andra, lika viktiga områden i samhället.
DET ÄR KANSKE inte skidåkning man i första hand kommer att tänka på vid valet av metafor för allt detta. På ett omedelbart plan skildrar Björn Wimans bok en sportgren, som många valt som sin och där alla mer eller mindre kan jämföra med egna kunskaper. Där har boken också ett rikt och mångfacetterat innehåll. Allt från historiska översikter till närbilder av både längd- och utförsåkning. Det är dock nivån ovanför allt detta som rymmer så mycket tänkvärt stoff när det handlar om våra egna villkor som människor, både ur ett socialt och ett psykologiskt perspektiv.
Dit hör närståendes barndomar, där finns inte minst ett faders-tema som bara det på egen hand kan bära upp bokens innehåll. Där finns utsnitt ur familjeproblematiker, skilsmässor, skolans värld, tankar inför döden och en hel del uppmärksamhet som har med begrepp som frihet och lycka att göra. Man kan också säga att Björn Wiman samtidigt avläser den ”andliga” temperaturen intill tiodelarna i vårt samhälle. Den är spännande att ta del av. Man kan sträckläsa den. Men då missar man också alla fördjupningar i detaljarbetet.
OCH VISST ÄR DET även en författarens självuppgörelse som kommer till stånd, men ändå ingen mansbok. Särskilt träffsäker är han i sin uppgörelse med det utbredda livsidealet att både äta upp kakan och samtidigt ha den kvar. Det sorglösa, bekymmersfria livet har här knappast någon förespråkare. Det är alltså resereportage, samhällsskildring, porträttstudier och allt sådant på en och samma gång. Men en blandning som Wiman sammanställer med stor skicklighet.
Mot slutet ger han också plats för starka känslor med en tryckstyrka i de högsta magnitudernas sfär. Huvudpersonens namn är ”Björne”, hans eget alltså. Det är svårt att inte imponeras av med vilken god hand han lyckats ge det privata planet i boken en så alltigenom allmängiltig räckvidd. Det är till en inkik i en sådan storstädning, i den omfattningen och i det formatet som läsaren alltså inbjuds slå följe.
Bo-Ingvar Kollberg
Sidstycken.com