TEATER: Uppsala stadsteater, Stora scenen: Flickan med svavelstickorna. Baserad på HC Andersens saga & Ylva Mårtens intervjuer. Regi och koreografi: Benke Rydman.
Det har blivit en berättelse komponerad som ett musikstycke, när Benke Rydman nu sätter upp sin scenversion av HC Andersens saga Flickan med svavelstickorna på Uppsala stadsteater. I en sinnrik scenografi och överrik på detaljer får föreställningen sin form. Dansare och skådespelare sätts på prov och ensamheten men också stråk av gemenskap ger uppsättningen ett uttrycksmättat och genomträngande innehåll.
I ORIGINALTEXTEN till HC Andersens saga Flickan med svavelstickorna uppenbaras en syn för flickan, där hon sitter ensam vid husväggen på nyårsnatten. Varje gång hon tänder en ny sticka. Det sker också i scenversionen, Av inte helt förutsägbart slag. Den är nu familjeföreställning på Uppsala stadsteater. Med premiär på lördagen ges den över julen och en bit in på det nya året.
Benke Rydman, uppsättningens regissör och tillsammans med dramaturg Marie Persson Hedenius också dess författare, är från början dansare och koreograf. De senaste åren har han blandat ett flertal scendialekter i sitt teaterarbete. Och här även tillfört vanligt skådespeleri och dialog. I sagan bryr sig människorna som passerar förbi inte om flickans öde. Men nu stannar de till och berättar om sina liv. Alla stämda i överensstämmelse med den tonart som redan finns i berättelsen.
DET BETYDER att ensamhet är det bärande temat. I denna redan från början lite sorgliga historia. Journalisten Ylva Mårtens har intervjuat ett antal Uppsalabor om ämnet. Vad som kommit fram då, finns inlagt i föreställningen. Åldersspannet är satt från åtta år och uppåt. Det får nog justeras uppåt en smula. Och de som ser den här versionen bör ha sagan aktuell innan. Den går att utan svårighet hitta på webben. Abstraktionsnivån är i högsta laget för en familjesaga. Och scenografin, i all sin sinnrikhet, kan kanske bäst beskrivas som en form av scenkubism. För den svarar Julia Przedmojska.
Vad publiken möter är ett hus i genomskärning med flera våningsplan och med trappor upp och rutschkana utför. Handlingen utspelas ibland med öppen insyn till hela huset. Dessemellan i gluggar, formade som rektanglar, kvadrater, trianglar, pilar, och i några former till, i olika utförande. Flera av dem kan förekomma samtidigt. Dessutom finns en fallucka som används tidigt. Uppsättningen som helhet fungerar lite som när man hör ett musikstycke för första gången. Ett sådant som sätter sig först efter flera genomlyssningar. Kanske bäst att tillägga. Så rik är den.
DET GÄLLER i utpräglad grad den här föreställningen. Den som inte har de olika hållpunkterna i sagan klara för sig, går nog annars bet på att känna igen de flesta av dem. Vare sig det som gestaltas handlar om järnkaminen som ger värme, den första anhalten under flickans vinterkalla och ensamma natt. Sedan såväl visionen av rummet med den stekta gåsen som scenerna med mormodern. Den enda som älskat henne. Där denna tar med sig sitt ihjälfrusna barnbarn till en bättre värld.
Benke Rydman följer ett helt annat spår. Och det är svårt att inte imponeras av dansarnas och skådespelarnas rörelseminne. Med en detaljprecision där varje moment driver hans tolkning framåt. Kanske kan den ses som en akt av motstånd mot den destruktiva och jaginskränkande ensamheten. För någon enkel och entydig bild är det inte som kommer fram. Även om de former av den som är följden av sjukdom eller frånfällen får ungefär lika stor plats, som övergivanden med flera parter inblandade.
DÄR BELYSES POJKEN från Afghanistan, vars pappa försvinner och han både förlorar sina dokument och utsätts för åldersbestämning. Eller den som från sin plats i häktet ser tillbaka på en ensamhet, som alltid funnits i hans liv. Det finns inslag om mobbning och inte minst om åldersdemens och vad Alzheimers sjukdom kan innebära. I det sista får två dansare rygg mot rygg illustrera hur den ene av dem får överta ansvaret för livet hos bägge. Det mörkaste är dramats påminnelse om ensamheten, som äter allt. Som en mus eller råtta. Som färgar alla tankar och efterlämnar ett obestämt tillstånd av ordlöshet.
Ensamhet på basplanet kanske man kan säga. Skådespelarna och dansarna rör sig mellan spelplatserna. I höjd- och sidled. Ofta rytmiskt som marionetter eller mekaniskt med stela leder. Ryckigt eller som skepnader i svepande uppenbarelser. Uppsättningen använder mycket musik, emellanåt i höga decibeltal. Ibland är ljudet glidande. Där intar färgerna och ljuset en förstärkande plats. Här och var syns både skuggsekvenser och drömspel. Vid något tillfälle uppträder ensemblen till en puls med hörbara hjärtslag.
DET HAR BLIVIT EN uttrycksmättad och ofta genomträngande uppsättning, där den klassiska sagan får gestalt. Så som Benke Rydman tagit den till sig. Med saknad och sorgearbete i förgrunden. Men även med stråk av gemenskap. Dock inte alltid helt lättolkad.
Med tanke på de lite äldre ungdomarna i vår tid, som har vuxit upp i bl a Michael Jacksons hägn. Och för vilka dansen är ett självklart umgängesspråk, tänker jag mig att just den ålderskategorin borde vara instuderingens främsta målgrupp. Kanske blir det rena uppenbarelsen för dem. Så mycket som här finns att ta in och lära av.
Bo-Ingvar Kollberg
Sidstycken.com
Uppsala stadsteater, Stora scenen: Baserad på HC Andersens saga och Ylva Mårtens intervjuer. Bearbetning: Benke Rydman och Marie Persson Hedenius, regi och koreografi: Benke Rydman, scenografi och kostym: Julia Przedmojska, musik och ljuddesign: Petrus Königsson, dramaturg: Marie Persson Hedenius, ljusdesign: Tobias Hagström-Ståhl, mask- och perukdesign: Elin Bergström. Dansare och skådespelare: Lolo Elwin, Emelie Falk, Emelie Garbers, Shirin Golchin, Ester Boukharta, Klara Lans, Daniel Koivunen, Bashkim Neziraj, Simon Rodriguez och Natalie Sundelin.